Ibland när jag tänker på de gånger jag utsattes för hemska våldtäkter med honom eller flera inblandade kommer andra tankar och minnen upp. Från tiden efter främst.
Tänk så många gånger jag efteråt skadat mig själv med sex, haft sex för att bli omtyckt eller för att det var det jag trodde de ville ha. I mina ögon då var det inga övergrepp men inom mig känns det som jag våldtog mig själv...jag var ett tomt skal med en kropp man använde till en sak.
Jag mådde bra för en stund för att senare förstå att det gjorde ont i hela mig, mest i själen.
Några gånger spelade jag nog bra, att jag ville men nu i efterhand ser jag även de gånger som inte borde hänt. Då de borde sett att jag inte ville eller borde de förstå att an inte tjatar sig till sex....jag vet att man lätt kan å med på saker man inte vill. För man just då är så liten, svag och värdelös.
Allt man vill ha är närhet, att någon ser en och gillar en.
Det kan också röra sig om att känna att man har kontroll, att man återfår kontrollen från ett tidigare övergrepp.
Jag möter många med detta problem, många som gått över till ett sexmissbruk. Många skulle nog säga, men stanna hemma då, gå inte dit. Men det är inte lätt. När man väl är så nedtryckt....så liten....så svag.....gör man det man behöver för stunden.
Likt en alkolist, narkoman eller rökare behöver man sin kick, sin livlina. Många använder sex som självskadebeteende istället för att skära sig, stoppa fingrrna i halsen eller liknande. Ångesten måste ut...
Jag önskar politiker och andra viktiga personer tar detta på allvar. Det är ett stort o viktigt problem. Man ska inte behövas slussas runt överallt, man ska inte heller behöva möta oförståelse och okunskap. Deras liv kan hänga på en skör tråd.....det är viktigt att vi alla gör mer!
Har precis mailat beslutsfattare och politiker.....jag jagar er:)
Ta hand om er alla därute och försök se hoppet!
Kram Paulina
Novahuset
torsdag 28 oktober 2010
onsdag 27 oktober 2010
Cosmopolitan
Nu är jag med i månadens cosmopolitan. Fina Caroline Engvall har skrivit en bra artikel om mig o min historia.
Känns viktigt att visa att det kan hända vem som helst, att varken förövare eller "offer" ser ut eller är/måste vara på ett visst sätt. Jag är ju trots allt en väldigt vanlig tjej, med drömmar som alla andra och med en fin familj, uppväxt och vänner.
Många ser inte mig som ett typiskt "fall" pga att jag är stark, självsäker och har haft ett bra kontaktnät runt mig. Men träffar man någon som jag gjorde kan även den starkaste falla i klorna.
Tycker ckså det är vikigt att förmedla att det finns hopp, att jag inte längre känner skuld och skam samt att visa för fler att novahuset finns.
Igår föreläste jag och Carolina för två klasser. Man märker hur de spetsar öronen och tar åt sig när en verklig historia kommer nära dem. Även den bråkigaste sitter stilla och lyssnar...och frågar nyfiket efteråt.
Jag är säker på att även de som sitter tysta och inte frågar tänker en del. Och meningen är att väcka tankar men även förståelse.
Det känns alltid jätte bra efter föreläsningar, känns som jag gjort något bra under dagen:)
Nu Novajobb och kämpa vidare...
Kram på er
Känns viktigt att visa att det kan hända vem som helst, att varken förövare eller "offer" ser ut eller är/måste vara på ett visst sätt. Jag är ju trots allt en väldigt vanlig tjej, med drömmar som alla andra och med en fin familj, uppväxt och vänner.
Många ser inte mig som ett typiskt "fall" pga att jag är stark, självsäker och har haft ett bra kontaktnät runt mig. Men träffar man någon som jag gjorde kan även den starkaste falla i klorna.
Tycker ckså det är vikigt att förmedla att det finns hopp, att jag inte längre känner skuld och skam samt att visa för fler att novahuset finns.
Igår föreläste jag och Carolina för två klasser. Man märker hur de spetsar öronen och tar åt sig när en verklig historia kommer nära dem. Även den bråkigaste sitter stilla och lyssnar...och frågar nyfiket efteråt.
Jag är säker på att även de som sitter tysta och inte frågar tänker en del. Och meningen är att väcka tankar men även förståelse.
Det känns alltid jätte bra efter föreläsningar, känns som jag gjort något bra under dagen:)
Nu Novajobb och kämpa vidare...
Kram på er
måndag 25 oktober 2010
Ovana
Jag har kvar mina ovanor, men idag vet jag om dem och försöker ändra dem. Inte så lätt alltid. Vissa saker har satt sig i ryggraden. Som när jag mår dåligt, har mina dåliga dagar. Jag drar mig hellre undan trots att jag inget hellre vill än att prata, att ha någon där. Jag har många vänner, många bra som finns där och som skulle finnas där. Men jag drar mig bort, sluter mig. Ett snällt väl menat "ring om det är något" spolar jag lätt undan. Självklart är det snällt sagt men jag ringer inte. Jag hantera det själv, ensam.....och ensam är inte stark.
Ibland går man in i väggar, just nu en betongvägg. Det händer mycket, är mycket känslor och tankar. Det är en jobbig känsla att känna att man knappt orkar gå upp. Finns så mycket att göra, finns så mycket jag vill göra. Men vet att kroppen reagerar som den gör och ibland måste man lyssna på den och dess signaler. Har lätt för att gå in i saker jag brinner för och köra i 200 samtidigt som barnen och hemmet och jag behöver mycket utrymme.
Jag har dock lärt mig att efter regn kommer sol, jag vet att redan i morgon kan det vara bättre.Jag har lärt mig acceptera att kroppen måste vila ibland, hinna ifatt sig själv igen. Något jag lärt mig men som jag inte följer är just detta med att inte dra mig undan och bära allt själv.
Ska försöka tänka på det....
I helgen var det släktfest med T:s släkt. Så glad att de finns. Barnen hade så kul och de har tagit till sig Alma som deras "riktiga" släkting från dag ett. (nu 5 1/2 år sedan). A och E dansade in på småtimmarna, de var T och jag som blev trötta och ville gå hem vid ett. Det betyder så mycket att se barnen le, skratta och njuta av livet och familjen runt sig så vi dröjde oss kvar en stund sen slockna vi som stockar. Slitna även idag.
Ta hand om era nära och kära....och glöm inte er själva.
Kram P
Ibland går man in i väggar, just nu en betongvägg. Det händer mycket, är mycket känslor och tankar. Det är en jobbig känsla att känna att man knappt orkar gå upp. Finns så mycket att göra, finns så mycket jag vill göra. Men vet att kroppen reagerar som den gör och ibland måste man lyssna på den och dess signaler. Har lätt för att gå in i saker jag brinner för och köra i 200 samtidigt som barnen och hemmet och jag behöver mycket utrymme.
Jag har dock lärt mig att efter regn kommer sol, jag vet att redan i morgon kan det vara bättre.Jag har lärt mig acceptera att kroppen måste vila ibland, hinna ifatt sig själv igen. Något jag lärt mig men som jag inte följer är just detta med att inte dra mig undan och bära allt själv.
Ska försöka tänka på det....
I helgen var det släktfest med T:s släkt. Så glad att de finns. Barnen hade så kul och de har tagit till sig Alma som deras "riktiga" släkting från dag ett. (nu 5 1/2 år sedan). A och E dansade in på småtimmarna, de var T och jag som blev trötta och ville gå hem vid ett. Det betyder så mycket att se barnen le, skratta och njuta av livet och familjen runt sig så vi dröjde oss kvar en stund sen slockna vi som stockar. Slitna även idag.
Ta hand om era nära och kära....och glöm inte er själva.
Kram P
torsdag 21 oktober 2010
Örebroförövaren och ännu en barnpornografihärva
Inte många har undgått att höra om Örebro våldtäkterna, här har ni två kloka kvinnor som skriver om detta.
Underbara Clara skriver väldigt bra här . Om varningar och att ansvaret på så sätt lyfts till kvinnorna.
Expressens Britta skriver om Örebrovåldtäktsmannen här.
Några personer som greps i samordnad barnporrazzia på onsdagsmorgonen har släppts (dock fortfarande misstänkta). Totalt greps 23 personer varav 20 var kvinnor. Nu sitter 6 kvar anhållna, alla de är kvinnor. De är i 40-60 års åldern, och är bosatta i olika län i landet. I västra götaland greps 4 kvinnor, i kronobergslän greps en 47 årig o en 45 årig kvinna och i Halland en 55 årig kvinna.
Kvinnliga förövare är extremt ovanligt och har väckt mycket intresse för de som jobbar med barnpornografibrott. Läs mer här.
Min fråga är bara: Vad f... är det för fel? Usch, blir arg, ledsen och upprörd. Dock blir man ju det på alla förövare.
Nu ut i solen, hämta barnen och ha en mysig kväll!
Ta hand om er fina
Kram P
måndag 18 oktober 2010
Slit....
Det har varit tyst från mig några dagar nu. Har varit sååå mycket. Vi jobbar med olika föreläsningar för ungdomar, personal samt föräldrar. Mycket att stå i. Samt att man har barnen och hemmet också...samt mig själv. Ni ser, jag kom sist:) Var inte medvetet eller betydde något men om jag tänker på det vet jag att det är så. Är väldigt bra på att sätta andra före mig. Men börjar bli bättre på det, tar inte vad som och står upp för mig själv. Jag unnar mig det jag vill för jag vet att jag behöver en stund själv eller göra något jag gillar och som ger avkoppling ibland.
Men sen gillar jag att ge och det kommer jag aldrig sluta göra!
Idag är det dags för nya volontärer att gå utbildning. Det är alltid lika kul att möta nya engagerade människor som brinner för detsamma som mig. Det ger också extra energi och ny kraft.
Det är lustigt, det känns som nu när jag är avlönad på Novahuset kommer allt slit ifatt mig. De två åren utan inkomst liksom visar sin stress nu istället. Tror jag slappnar av lite och därför blir trött. Ett delmål i hamn iaf:)
Så glad att vi nu kan hjälpa och nå ut till ännu fler. Även jätte glad för de jag har runt mig i jobbet. De volontärtjejer som gör så mycket. Tack för att ni finns! Ni är så betydelsefulla!
Det är ni med därute. Hoppas ni får en fin kväll.
Styrkekramar Paulina
Men sen gillar jag att ge och det kommer jag aldrig sluta göra!
Idag är det dags för nya volontärer att gå utbildning. Det är alltid lika kul att möta nya engagerade människor som brinner för detsamma som mig. Det ger också extra energi och ny kraft.
Det är lustigt, det känns som nu när jag är avlönad på Novahuset kommer allt slit ifatt mig. De två åren utan inkomst liksom visar sin stress nu istället. Tror jag slappnar av lite och därför blir trött. Ett delmål i hamn iaf:)
Så glad att vi nu kan hjälpa och nå ut till ännu fler. Även jätte glad för de jag har runt mig i jobbet. De volontärtjejer som gör så mycket. Tack för att ni finns! Ni är så betydelsefulla!
Det är ni med därute. Hoppas ni får en fin kväll.
Styrkekramar Paulina
onsdag 13 oktober 2010
Dikt från sjukstugan
Norpade denna text av finaste Caroline Engvall som hon i sin tur hittat.
Den stämmer bra och får mig att tänka på att det är vi själva som måste jobba för att det ska bli ändring. Självklart med hjälp från andra men det är bara vi som kan hjälpa oss själva. Det är vi själva som har ansvaret för vår framtid och lycka. Och det är vi skyldiga oss själva, att kämpa mot det mörka till lyckan.
Det kan vara svårt först och man vill helst att någon tar problemet, lagar det och lämnar över det igen. Lagat, fixat och glömt.
Men då har vi aldrig kommit åt problemet, vi behöver vädra och bearbeta. Vi behöver också stödet för att orka detta och se det så här.
Tänker också att det är viktigt att se ljuset, se hoppet....för det behöver inte vara svart för man varit utsatt för hemska saker. Det finns ett ljus i tunneln och det gäller att fokusera på de små betydelsefulla saker man känner eller gillar. Behåll hoppet fina vänner därute! Det går att komma vidare! Och ni alla är värda det!
Vi finns för dig om du behöver stöd och råd, Novahuset
Vi har tystnadlöfte, för inga journaler och du kan vara anonym!
Njut nu av denna vackra, tankvärda dikt.
Kram från en sjukstuga
Lyckan är som fjärilar
Kommer och går i livet
Den stämmer bra och får mig att tänka på att det är vi själva som måste jobba för att det ska bli ändring. Självklart med hjälp från andra men det är bara vi som kan hjälpa oss själva. Det är vi själva som har ansvaret för vår framtid och lycka. Och det är vi skyldiga oss själva, att kämpa mot det mörka till lyckan.
Det kan vara svårt först och man vill helst att någon tar problemet, lagar det och lämnar över det igen. Lagat, fixat och glömt.
Men då har vi aldrig kommit åt problemet, vi behöver vädra och bearbeta. Vi behöver också stödet för att orka detta och se det så här.
Tänker också att det är viktigt att se ljuset, se hoppet....för det behöver inte vara svart för man varit utsatt för hemska saker. Det finns ett ljus i tunneln och det gäller att fokusera på de små betydelsefulla saker man känner eller gillar. Behåll hoppet fina vänner därute! Det går att komma vidare! Och ni alla är värda det!
Vi finns för dig om du behöver stöd och råd, Novahuset
Vi har tystnadlöfte, för inga journaler och du kan vara anonym!
Njut nu av denna vackra, tankvärda dikt.
Kram från en sjukstuga
Lyckan är som fjärilar
Kommer och går i livet
Sök inte efter fjärilarna
och skyll inte på trädgården om de saknas
Kliv ned från din balkong
och rensa bort ogräset
Odla nya frön
och vattna varje dag
En vacker dag får du se grodden
och sedan plantan
Vattna vidare
snart kommer knopp och blom
och fjärilarna
återvänder till trädgården, ditt liv
Lyckan är som fjärilar
kommer och går i livet
Sök inte efter lyckan
och skyll inte på världen om den saknas
Kliv ned från den hållningen
och rensa bort missnöjet
Odla nya tankar och ta de steg som krävs
Träna flitigt
En vacker dag ser du resultatet
Sträva hängivet vidare
Snart får du se fjärilarna,
tillfredställesen och glädjen,
återvända till trädgården, ditt liv
söndag 10 oktober 2010
Kärnfamiljen
Jag hade en dröm...
Att träffa en man, den rätte, gifta oss, köpa hus, vara lyckliga och få barn. Ett kärleksbarn o sedan flera. Att leva tillsammans i vått o torrt, uppfostra våra barn tillsammans. Dela de första orden, stegen och skolavslutningar. Dela det svåra och jobbiga men även de lyckliga stunderna.
Jag ville att mina barn skulle få ha det som jag hade det, med två föräldrar som älskade varnandra och att mina barn skulle växa upp i en familj full av kärlek och trygghet.
Det blev inte så. Det blev ingen kärnfamilj. Jag och min A var ensamma i mycket men vi hade alltid varandra. Vi byggde ett starkt band, vi delade allt. Visst kan jag sakna att ingen pappa fanns för de små sakerna som att känna på magen när jag var gravid, ta en promenad med vagnen när hon väl kommit ut och planera födelsedagar. De större problemen delade jag med min familj, mina föräldrar. Men var mycket de små sakerna jag kunde påminnas om och sörja. Det som INGEN kunde ersätta, ingen kunde ta en fars roll.
Jag säger idag till min dotter att hon är unik, jag fick välja en far till henne och valde såklart den bästa, T. Den hon var värd. Idag har vi en familj, inte helt en kärnfamilj men ändå känns det så på något sätt.
Vi är gifta, har en dotter tillsammans biologiskt och två som är våra rent fysiskt och psykiskt. Jag har äran och lyckan att vara mor till mina älskade A o E, vilket är en obeskrivlig känsla.
Sorgen är inte lika stark idag då jag har en man som älskar de båda lika mycket, som sina egna. Han gör ingen skillnad på dem.
I fredags när han kom hem från jobbet satt A och jag på toa och grät. Hon i min famn, jag omfamnande.
Något tryckte hennes hjärta och hon berättade. Det rörde "han" (som hon nästan aldrig nämner). Hon visste att hon var lik honom (utseendemässigt), hon ville ej det. Jag sa att hon även var lik mig, att människor som gjort fel inte behöva vara fula. Det var det hon sa, hon ville inte vara ful som honom. Det högg i hjärtat när hon sa, att hon led av detta. Jag har aldrig sagt att han är ful trots att jag känt och tyckt det. Men det är något hon målat upp inom sig och det sved att höra.
Jag är glad och stolt över att hon öppnar sig när något är/känns fel eller jobbigt. Det kom upp mer saker, som att hon vill bli bebis igen. Att hon ville att jag och T skulle gå ut med henne som liten. Det var mycket hon önskade.
Tyvärr går det inte dra tillbaka tiden, vi kan inte göra henne liten igen.
T och jag träffades när hon var 2,5 år så hon minns inget från tiden hon och jag var ensamma men inom henne finns någon saknad. Jag tror mycket av det kommer upp eftersom hon har en lillasyster vi delat allt med. Där T funnits med från start.
Mina föräldrar säger att hon är lik mig, vi har även hört att någon sagt att hon är lik T (vilket är helt omöjligt, iaf det ytliga).
Vi pratade länge, kramades och grät. Då högg i mitt mamma hjärta. Jag vet att vi hade det bra åren vi var ensamma men det var inte min önskan....inte min dröm att vara själva.
"Han" gjorde så jag skämdes, och kände skuld för att vara en ensam mamma, att hon senare skulle hata mig. Nu har jag kommit längre, jag vet nu mer och vet att lyckan sitter i annat än det biologiska. Hon har idag den bästa far hon kan tänka sig.
Tack älskade dotter för förtroendet och modet, jag är glad att du öppnar dig och pratar med mig. Jag hoppas vi även i framtiden kan ha den relationen.
Nu njuter vi som storfamilj och kanske tillökning:)
Jag har plågat mig själv för länge och sörjt över kärnfamiljen men har ju egentligen aldrig velat leva med honom. Att han skulle vara en del av min kärnfamilj.
Även om man inte har en kärnfamilj kan man vara o bli lycklig, tänk på det. Bara för att man lever med sin riktiga mor o far behöver man inte vara lycklig. Tror att man ibland tänker fel om det, det gjorde jag!
Det vi kan göra nu är att ge alla barnen ett kärleksfullt och tryggt liv. Vi måste se framåt och skapa det som vi kan ändra på. Inte fastna i det som har hänt. Även om jag är glad att det kommer upp när det trycker på....vill inte att något ska stoppas upp och fastna för att senare poppa upp och bli värre.
Nu söndagsmy med familjen
Kram
Att träffa en man, den rätte, gifta oss, köpa hus, vara lyckliga och få barn. Ett kärleksbarn o sedan flera. Att leva tillsammans i vått o torrt, uppfostra våra barn tillsammans. Dela de första orden, stegen och skolavslutningar. Dela det svåra och jobbiga men även de lyckliga stunderna.
Jag ville att mina barn skulle få ha det som jag hade det, med två föräldrar som älskade varnandra och att mina barn skulle växa upp i en familj full av kärlek och trygghet.
Det blev inte så. Det blev ingen kärnfamilj. Jag och min A var ensamma i mycket men vi hade alltid varandra. Vi byggde ett starkt band, vi delade allt. Visst kan jag sakna att ingen pappa fanns för de små sakerna som att känna på magen när jag var gravid, ta en promenad med vagnen när hon väl kommit ut och planera födelsedagar. De större problemen delade jag med min familj, mina föräldrar. Men var mycket de små sakerna jag kunde påminnas om och sörja. Det som INGEN kunde ersätta, ingen kunde ta en fars roll.
Jag säger idag till min dotter att hon är unik, jag fick välja en far till henne och valde såklart den bästa, T. Den hon var värd. Idag har vi en familj, inte helt en kärnfamilj men ändå känns det så på något sätt.
Vi är gifta, har en dotter tillsammans biologiskt och två som är våra rent fysiskt och psykiskt. Jag har äran och lyckan att vara mor till mina älskade A o E, vilket är en obeskrivlig känsla.
Sorgen är inte lika stark idag då jag har en man som älskar de båda lika mycket, som sina egna. Han gör ingen skillnad på dem.
I fredags när han kom hem från jobbet satt A och jag på toa och grät. Hon i min famn, jag omfamnande.
Något tryckte hennes hjärta och hon berättade. Det rörde "han" (som hon nästan aldrig nämner). Hon visste att hon var lik honom (utseendemässigt), hon ville ej det. Jag sa att hon även var lik mig, att människor som gjort fel inte behöva vara fula. Det var det hon sa, hon ville inte vara ful som honom. Det högg i hjärtat när hon sa, att hon led av detta. Jag har aldrig sagt att han är ful trots att jag känt och tyckt det. Men det är något hon målat upp inom sig och det sved att höra.
Jag är glad och stolt över att hon öppnar sig när något är/känns fel eller jobbigt. Det kom upp mer saker, som att hon vill bli bebis igen. Att hon ville att jag och T skulle gå ut med henne som liten. Det var mycket hon önskade.
Tyvärr går det inte dra tillbaka tiden, vi kan inte göra henne liten igen.
T och jag träffades när hon var 2,5 år så hon minns inget från tiden hon och jag var ensamma men inom henne finns någon saknad. Jag tror mycket av det kommer upp eftersom hon har en lillasyster vi delat allt med. Där T funnits med från start.
Mina föräldrar säger att hon är lik mig, vi har även hört att någon sagt att hon är lik T (vilket är helt omöjligt, iaf det ytliga).
Vi pratade länge, kramades och grät. Då högg i mitt mamma hjärta. Jag vet att vi hade det bra åren vi var ensamma men det var inte min önskan....inte min dröm att vara själva.
"Han" gjorde så jag skämdes, och kände skuld för att vara en ensam mamma, att hon senare skulle hata mig. Nu har jag kommit längre, jag vet nu mer och vet att lyckan sitter i annat än det biologiska. Hon har idag den bästa far hon kan tänka sig.
Tack älskade dotter för förtroendet och modet, jag är glad att du öppnar dig och pratar med mig. Jag hoppas vi även i framtiden kan ha den relationen.
Nu njuter vi som storfamilj och kanske tillökning:)
Jag har plågat mig själv för länge och sörjt över kärnfamiljen men har ju egentligen aldrig velat leva med honom. Att han skulle vara en del av min kärnfamilj.
Även om man inte har en kärnfamilj kan man vara o bli lycklig, tänk på det. Bara för att man lever med sin riktiga mor o far behöver man inte vara lycklig. Tror att man ibland tänker fel om det, det gjorde jag!
Det vi kan göra nu är att ge alla barnen ett kärleksfullt och tryggt liv. Vi måste se framåt och skapa det som vi kan ändra på. Inte fastna i det som har hänt. Även om jag är glad att det kommer upp när det trycker på....vill inte att något ska stoppas upp och fastna för att senare poppa upp och bli värre.
Nu söndagsmy med familjen
Kram
onsdag 6 oktober 2010
Grooming
Återigen dras en ny härva upp, i Skåne. Men denna gång är det första gången grooming- att kontakta unga i sexuellt syfte- prövas. En 35 årig man åtalas för att ha utsatt 30 tjejer i åldrarna 9-14 för sexövergrepp via nätet. Den anklagade är redan tidigare dömd för våldtäkt mot en 13 årig tjej och misstänkts nu för att ha kontaktat över 100 tjejer, men de över 15 har man sorterat bort.
Det handlar om helt vanliga familjer och majoriteen av flickorna var 10-13 år när de fick kontakt med mannen på snuttis.
Det började lite smått med att hålla handen, se på solnedgången.....fint prat, sedan kom det sexuella.
Sedan kom det krav på sexuella handlingar framför webbcam. De har känt ett tryck och ett krav att göra det. En himla press säger deras advokat. Snälla snälla, du är så söt ska han ha sagt.
Idag mår flickorna inte alls bra och bävar inför rättegången. Jag förstår dem, de har blivit äldre och förstår att de utnyttjats. Att de är flera inblandade kan nog vara skönt (förstå mig rätt). Men i såna situationer känner man sig så utsatt och ensam. Mig hjälpte det med stöd från andra utsatta, främst K. Vi hade varandra, vi förstod varandra på ett sätt ingen annan gjorde. Det var betydelsefult.
Flickorna har nu ett halvår fram till domen kommer, den tros komma till jul. Mina tankar går till dem och jag önskar de får stöd och hjälp under hela rättegången och efteråt. Att man inte efter baa släpper dem, utan att samhället finns där då med. Det är så viktigt.
Kram till er och alla ni andra
Det handlar om helt vanliga familjer och majoriteen av flickorna var 10-13 år när de fick kontakt med mannen på snuttis.
Det började lite smått med att hålla handen, se på solnedgången.....fint prat, sedan kom det sexuella.
Sedan kom det krav på sexuella handlingar framför webbcam. De har känt ett tryck och ett krav att göra det. En himla press säger deras advokat. Snälla snälla, du är så söt ska han ha sagt.
Idag mår flickorna inte alls bra och bävar inför rättegången. Jag förstår dem, de har blivit äldre och förstår att de utnyttjats. Att de är flera inblandade kan nog vara skönt (förstå mig rätt). Men i såna situationer känner man sig så utsatt och ensam. Mig hjälpte det med stöd från andra utsatta, främst K. Vi hade varandra, vi förstod varandra på ett sätt ingen annan gjorde. Det var betydelsefult.
Flickorna har nu ett halvår fram till domen kommer, den tros komma till jul. Mina tankar går till dem och jag önskar de får stöd och hjälp under hela rättegången och efteråt. Att man inte efter baa släpper dem, utan att samhället finns där då med. Det är så viktigt.
Kram till er och alla ni andra
måndag 4 oktober 2010
Stolt
Det är lustigt, ibland känns det som det var för tusen år sedan det hände, just nu som igår. Jag pratade nyss med mitt målsägarbiträde, en underbar man som betydde otroligt mycket för migunder förhandlingarna. Han och Göran (polis) var någo jag behövde, som stöd för att orka och tro på mig själv. Ni är ovärderliga!
Nyss pratade vi om allt igen, om nämndemannen som frågasatte allt, om Jims kontroll behov och all manipulation. Det kändes bra att höra honom efter ett bra tag, det var som vi hördes igår. Han har alltid förstått mig (och andra i samma situation), det är en otroligt skön känsla mitt i allt kaos. De förklaringar man kom med lät inte lustiga i hans öron.
Jag kan inte med ord beskriva hur de hjälpt mig, de räddade mig och fick mig att rädda mig själv.
Så visst kom många känslor och tankar nu, om då....men mest var det roligt att höra hans röst. Han lät glad och han kör på med sitt viktiga jobb, det glädjer mig.
Har idag varit och fixat i nya lokalen. Nu när man är avlönad så krävs ett kontor med samtalsrum, det blir så mysigt. Jag har hammrat, spikat och borrat. Det var bord, fåtöljer, hyllor mm. Det känns så underbart! Att kunna göra ännu mera nu, kämpar vidare.
Jag är stolt idag, att jag lyckats vända allt det hemska. Man är ofta inte bra på att ge sig själv beröm och det har jag varit extra dålig på efter det som hände. Men idag är jag stolt och glad över mycket. Vad jag har kämpat.....jobbat heltid två år enbart med detta, blivit försörjd av min man. Nu kan jag äntligen ge tillbaka till honom och göra mer för er därute. Sååååå glad:)
Kram på er fina värdefulla människor
Nyss pratade vi om allt igen, om nämndemannen som frågasatte allt, om Jims kontroll behov och all manipulation. Det kändes bra att höra honom efter ett bra tag, det var som vi hördes igår. Han har alltid förstått mig (och andra i samma situation), det är en otroligt skön känsla mitt i allt kaos. De förklaringar man kom med lät inte lustiga i hans öron.
Jag kan inte med ord beskriva hur de hjälpt mig, de räddade mig och fick mig att rädda mig själv.
Så visst kom många känslor och tankar nu, om då....men mest var det roligt att höra hans röst. Han lät glad och han kör på med sitt viktiga jobb, det glädjer mig.
Har idag varit och fixat i nya lokalen. Nu när man är avlönad så krävs ett kontor med samtalsrum, det blir så mysigt. Jag har hammrat, spikat och borrat. Det var bord, fåtöljer, hyllor mm. Det känns så underbart! Att kunna göra ännu mera nu, kämpar vidare.
Jag är stolt idag, att jag lyckats vända allt det hemska. Man är ofta inte bra på att ge sig själv beröm och det har jag varit extra dålig på efter det som hände. Men idag är jag stolt och glad över mycket. Vad jag har kämpat.....jobbat heltid två år enbart med detta, blivit försörjd av min man. Nu kan jag äntligen ge tillbaka till honom och göra mer för er därute. Sååååå glad:)
Kram på er fina värdefulla människor
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
