Text från förr

Ni skadar mig på hemskaste sätt
Ni tar en bit med er varje gång ni går
Bit för bit faller jag mer och mer sönder
Jag är sönder, jag är i kras
Liksom ett söndrigt glas ligger jag i splitter
I små små delar
Om någon kunde plocka dem samman, sätta ihop dem igen....
Men jag är fortfarande sönder

Detta skrevs för många år sedan.
Idag är jag delad i två när det gäller minnen.
Ena delen minns allt, smärtan....känslan...
Den andra sidan kan inte förstå hur jag idag kan sitta här och le igen, hur jag kom vidare och överlevde.
Det lilla hoppet jag måste ha haft, kände jag inte då. Jag hade gett upp, var redo för nästa steg in mot ljuset.
Ni eller jag själv hade avslutat det, för jag såg ingen väg ut.
Jag förstår inte hur jag tog mig igenom allt. Dessa möten, känslorna innan och efter. Mest känslorna. Värdelösheten, skulden och skammen.
Känslan av att någon tagit kontroll över min kropp, mitt inre och hela mig. Att vilja skrika men inte kunna. Att vilja dra tiden tillbaka men inte ha den möjligheten.
Att se att vad jag än gjorde hjälpt det inte. Ingen såg mina tårar.....inga såg mina bedjande ögon. Ingen hörde min röst, den som ibland sa nej men som för det mesta sa något men som inte hördes.
Det spelade inte någon roll vad jag gjorde....hur liten jag var...hur svag jag såg ut....makten tog ni bara och det värsta är att ni trodde ni hade rätten till att ta den. Främst du...
Men du...är inte värd mina tankar, mina frågor eller min framtid. De andra....er fnyser jag åt. För det var ni som inte vågade se.
Inte ville se.....
Ni som kunde gjort något men valde en annan väg, en lätt väg. Eran lust....

Det är skrämmande hur någon kan förstöra så mycket för en annan människa...och vi är många som gått igenom något liknande.
Just nu ska jag få hjälpa till att driva frågan vilken hjälp man fått eller mer inte fått. Otroligt viktigt att ta upp för det brister.
Jag är glad idag att jag var stark, modig och bra nog att starta Novahuset. Jag vill förändra, vill finnas och vill göra det jag hade velat någon gjort för mig.

Ni där ute, ni är värdefulla. Det kommer inte alltid vara och kännas såhär. Det finns hopp! Jag tror på er och er inre styrka. Finns den inte.....ta hjälp av någon som kan bära er tills den styrkan infinner sig.

Kram på er