Straffet....

Många gånger möter jag människor som jämför övergrepp, jämför straff gärningsmännen ev får, jämför känslor.
Jag anser att man inte kan jämföra. Någon som utsatts brutalt en gång mår ibland lika vidrigt som någon som utsatts flera gånger. Vissa "klarar" mer och vissa har bättre stöd runt om och går vidare lättare.
Jag har tänkt på det med min upprättelse när han fick ett straff. Visst fick han det och det är jag lättad för. De trodde på mig och gav honom ett långt straff. Men det som hände försvann inte för det. Det finns inget straff i världen som gör det ogjort. Det är något jag får leva med och har lärt mig.
Arbetet framåt har varit mitt ansvar (med hjälp från stöd runt).
Jag tänker också på de män som inte fick ett straff, den man som ville plåga mig, strypa och slå mig...han fick inget straff.
De män som var flera och gjorde saker med mig som inte går att glömma, de förnedrande äckliga sakerna....hur mycket jag än trycker undan det.
De kom undan....visst huvudmannen fick sitt straff men inte dem. De är där ute.
Men är jag lycklig för det straffet han fick? Var det det som gjorde mig fri och till den kvinna jag är idag?

Det arbetet och den kampen genomförde jag själv. Med fina människor runt mig. Jag vägrade ge upp mitt liv, vägrade få honom att vinna. Vägrade se mig själv värdelös. (och det har jag gjort tro mig)
Det som kan göra mig lättad nu är att han inte kan göra andra illa just nu, för den skull var det värt det. Oxå för att rättegången i sig betydde mycket för mig, att bearbeta och ta tillbaka kontrollen.

Men den förde med sig annat med, skyddad adress, rädsla för framtiden....så jag vet inte om jag ska vara lycklig för en fällande dom. Förstå mig rätt här, jag tycker man ska anmäla och jag är glad att domen föll på min sida men hade det förändrat mycket om det inte blivit så?

Om de trott mig men ej hade bevis...

För det var ändå det som var skönt, att de trodde mig. Sen var straffet rätt oviktigt.

Jag tycker inte vi ska jämföra, för ofta vet vi inte vad någon annan varit med om fullt ut. Inte heller hur den personen känner och hur "stark" de personen är inom sig. Inte eller vilka som finns runt om.
Jag mår idag bra och har tagit mig igenom mörkret och helvetet, det lever med mig men det lever inte i mig längre. Jag lever och jag ler....det kan vi alla göra igen.....och det är vi värda!

Just nu skriver Kristina Edblom på aftonbladet en jätte bra och viktig blogg om unga som inte får de hjälp de behöver. Vi på Novahuset har fått äran att finnas med på ett hörn.

Vill ni läsa bloggen, kolla här
Behöver ni någon att prata med, vi på Novahuset har tystnadslöfte och du kan vara anonym, kolla in vår hemsida här.

Kom ihåg att alla har rätt till hjälp och ingen har någonsin rätt att göra något mot er som ni inte själva vill.

Kram på er värdefulla ni