Jag läste mitt senaste inlägg och insåg att jag är lättad över att den perioden var över för många år sedan. Jag har varit kär, haft långa förhållanden och fått mitt sagobröllop.
Jag har mött äkta känslor och män som betytt mycket.
Det är jag glad över, jag är lycklig över att jag aldrig gett upp.
Jag mötte en underbar man när min dotter var 2 1/2 och han blev hennes far, vi fick en dotter till och gifte oss. Att öppna mig för honom var skönt och att samtidigt befriande att få veta att han älskade hela mig.
Våra vägar skildes åt men är än idag bra vänner och han är en fantastisk man och en underbar pappa till mina barn. Jag är tacksam för att jag vågade lita på någon igen, vågade satsa allt och ha ett fint liv tillsammans.
För ca 1 år sedan mötte jag han med stort H. Vi var rätt för varandra och så levde vi. Vi gör det än men på ett lite annat sätt.
Sann kärlek går inte radera och den känslan kan ingen någonsin ta ifrån mig. Att gå på moln samtidigt som det är ett lugn inom en. Att veta.....att det är vi, bara vi som räknas (och barnen då).
Det får ta tid ibland och man får ibland vänta på det goda men när det väl händer kommer det vara livet ut.
Vill inte ha någon annan och den känslan är stark och härlig.
Trodde jag inte för 12 år sedan. Trodde inte jag skulle kunna ha ett långt förhållande igen, inget seriöst, inte med tillit och öppenhet. Och det med barn kändes så långt bort men nu så nära.
Att jag vågade lita på killar berodde nog mycket på mina fina ex, speciellt Martin som jag delade tre år med innan han kom in i mitt liv, min underbara pappa pch mina fina killkompisar. De fick mig att tro.
Att jag skadade mig själv med sex avbröt jag när min ex man kom in i mitt liv för 9 år sedan och nu tänker jag på det som det vore en annan person men självklart lever det kvar. Att jag inte såg mitt värde, såg att det bara skadade mig.
Glad och hoppfull för framtiden, vi tar oss dit tillsammans när stunden är rätt
Kram P
måndag 21 januari 2013
måndag 7 januari 2013
Att vara någon
Ett nytt år och nya utmaningar. Ett arbete med mig själv och ett för andra. Båda e lika viktiga för mig.
Tänkte häromdagen på känslorna jag burit i kontakten med killar. Att vara någon, bli bekräftad och att duga till.
När jag var tonåring hade jag killar, var lagom populär och hade många vänner. Alla behöver vi bekräftelse och så även jag. Vet inte riktigt hur allt började, hur behovet blev större eller när de gick fel.
Och gjorde det de, gick de fel eller var jag bara en vanlig tonåring?
Jag vet att det gick fel efter övergreppen och efter min tid med honom. Jag tröstade mig med killar, med sex. Jag kände mig då viktig, sedd och speciell. Det var ju inte riktigt så, de använde mig lika mycket som jag dem.
De visste inte alltid något utan trodde jag ville och såg inte att det jag sökte var kärlek och att vara någon.
Det gav mig även något, inte bara dåliga saker. Utan det gav mig en fri plats, en frizon. Att våga spela ut, våga ha sex som jag ville. För jag bar fortfarande en sån stor skamkänsla, att jag inte fick ha bra sex eller njuta. Inte efter alla övergrepp, inte om de var hemska nog.
Jag skämndes och förminskade det som hänt. Jag skämdes över lust, skämdes över det som hänt och mig själv.
Jag flydde.....jag drack lite, fick svårt att säga nej, töjde på gränserna, messade, träffade killar. Allt för att stilla ett bekräftelsebehov som var både på gott och ont.
Det gav mig en chans att njuta men främst var det något jag mådde dåligt av efter. Jag utnyttjade mig själv för att för en stund duga, vara värd något och vara bra på något. Vara den han skapade, vara den som bara var till för en sak.
Halva jag förstod att jag var värd mer men sex låg nära till hands efter alla övergrepp. Det gav även snabb bekräftelse, även om den var falsk. Det blev mig flyktväg.
Än idag försöker jag tänka efter och minnas för att inte hamna där igen. Vissa känslor sitter än kvar och jag vill ibland även idag fly. Jag kämpar och tänker mycket.
Det kan vara svårt att förstå men jag kan inte förklara det bättre. Jag kan dock känna känslan inom mig, att ena stunden känna nån lättnad eller lycka sedan känna mig helt tom och värdelös.
Jag önskar att fler ska få hjälp med liknande tankar och känslor i år, jag önskar fler söker och får hjälp. Jag vet hur viktigt det är. Att bara få vädra med någon är så värdefullt.
Att känna sig viktig oc lyssnad på, att duga till annat.
Ta hand om er och varandra.
Kämpa på, tillsammans klarar vi mycket
Kram på er
Tänkte häromdagen på känslorna jag burit i kontakten med killar. Att vara någon, bli bekräftad och att duga till.
När jag var tonåring hade jag killar, var lagom populär och hade många vänner. Alla behöver vi bekräftelse och så även jag. Vet inte riktigt hur allt började, hur behovet blev större eller när de gick fel.
Och gjorde det de, gick de fel eller var jag bara en vanlig tonåring?
Jag vet att det gick fel efter övergreppen och efter min tid med honom. Jag tröstade mig med killar, med sex. Jag kände mig då viktig, sedd och speciell. Det var ju inte riktigt så, de använde mig lika mycket som jag dem.
De visste inte alltid något utan trodde jag ville och såg inte att det jag sökte var kärlek och att vara någon.
Det gav mig även något, inte bara dåliga saker. Utan det gav mig en fri plats, en frizon. Att våga spela ut, våga ha sex som jag ville. För jag bar fortfarande en sån stor skamkänsla, att jag inte fick ha bra sex eller njuta. Inte efter alla övergrepp, inte om de var hemska nog.
Jag skämndes och förminskade det som hänt. Jag skämdes över lust, skämdes över det som hänt och mig själv.
Jag flydde.....jag drack lite, fick svårt att säga nej, töjde på gränserna, messade, träffade killar. Allt för att stilla ett bekräftelsebehov som var både på gott och ont.
Det gav mig en chans att njuta men främst var det något jag mådde dåligt av efter. Jag utnyttjade mig själv för att för en stund duga, vara värd något och vara bra på något. Vara den han skapade, vara den som bara var till för en sak.
Halva jag förstod att jag var värd mer men sex låg nära till hands efter alla övergrepp. Det gav även snabb bekräftelse, även om den var falsk. Det blev mig flyktväg.
Än idag försöker jag tänka efter och minnas för att inte hamna där igen. Vissa känslor sitter än kvar och jag vill ibland även idag fly. Jag kämpar och tänker mycket.
Det kan vara svårt att förstå men jag kan inte förklara det bättre. Jag kan dock känna känslan inom mig, att ena stunden känna nån lättnad eller lycka sedan känna mig helt tom och värdelös.
Jag önskar att fler ska få hjälp med liknande tankar och känslor i år, jag önskar fler söker och får hjälp. Jag vet hur viktigt det är. Att bara få vädra med någon är så värdefullt.
Att känna sig viktig oc lyssnad på, att duga till annat.
Ta hand om er och varandra.
Kämpa på, tillsammans klarar vi mycket
Kram på er
fredag 21 december 2012
God Jul
Det är snart jul, ute lyser snön upp lite men annars trycker mörkret på. Har svårt för mörker och gillar inte årstiden något vidare. Känns osäkert, lite ledsamt och dystert. Brukar göra det bästa av det, njuta av att snön lyser upp, burra upp mig framför brasan och tända ljus. Mysa under en filt. Krama om barnen lite extra.
Sånt gör det kalla mycket varmare.
Samtidigt som årstiden tynger ner mig lite ger den mig något ändå. Tid med barnen, då vi tillsammans har lång lov. Tid att umgås, tid att skratta och leva.
Just nu lyser även solen in genom fönstret på övervåningen, underbart.
Tar vara på varje ljusstråle.
Det blir en tung jul utan L, hade liksom räknat med julmys, presenter och promenader. Lite gråt och mycket skratt. Fortfarande har jag inte fattat, fast i ett grepp jag inte lyckats krypa ur. Jag saknar henne något enormt och hon finns med mig i allt jag gör.
Många kontakter påminner om henne på något sätt och det är kontakterna jag har som jag brinner för. Att stötta att finnas där och att hjälpa så gott det går.
Vissa genomgår nu rättegångar, vissa tvekar om de ska anmäla, vissa bor på hem eller i familjer, vissa har inte berättat för någon om det som hänt, vissa försöker och vissa har gett upp. Jag tänker på er alla.
Ni alla går genom olika resor och det är bara ni som kan bestämma vilken väg ni ska ta. Det som kopplar er samman är många liknande känslor som skam skuld och ångest.
Steg för steg kommer ni komma bort från dem, men spring inte fram ta det varsamt. Dagen kommer, med rätt hjälp ska ni komma ur detta oavsett om ni är i det nu eller har varit där och ännu kämpar framåt.
Jag önskar er alla detta, att se att inget är erat fel, att ni är värdefulla!
Jag önskar vi alla kan få en stund av ro och lycka i jultider. Även de som har familjer där det är kaos eller på något sätt skadat hoppas jag ni under jul möter någon ni känner er omtyckta av, att ni får en bekräftelse och en kraft att kämpa.
Jag finns här och under 2013 kommer jag kämpa hårdare än någonsin att det ska bli bättre hjälp, att stötta och driva frågan vidare.
Jag ska njuta av de som ger mig kraft inte de som tar, jag ska försöka sålla bort.....men det är svårt. Men behövligt för ett bra liv
Ta hand om er fina <3 br="br">Kram
Sånt gör det kalla mycket varmare.
Samtidigt som årstiden tynger ner mig lite ger den mig något ändå. Tid med barnen, då vi tillsammans har lång lov. Tid att umgås, tid att skratta och leva.
Just nu lyser även solen in genom fönstret på övervåningen, underbart.
Tar vara på varje ljusstråle.
Det blir en tung jul utan L, hade liksom räknat med julmys, presenter och promenader. Lite gråt och mycket skratt. Fortfarande har jag inte fattat, fast i ett grepp jag inte lyckats krypa ur. Jag saknar henne något enormt och hon finns med mig i allt jag gör.
Många kontakter påminner om henne på något sätt och det är kontakterna jag har som jag brinner för. Att stötta att finnas där och att hjälpa så gott det går.
Vissa genomgår nu rättegångar, vissa tvekar om de ska anmäla, vissa bor på hem eller i familjer, vissa har inte berättat för någon om det som hänt, vissa försöker och vissa har gett upp. Jag tänker på er alla.
Ni alla går genom olika resor och det är bara ni som kan bestämma vilken väg ni ska ta. Det som kopplar er samman är många liknande känslor som skam skuld och ångest.
Steg för steg kommer ni komma bort från dem, men spring inte fram ta det varsamt. Dagen kommer, med rätt hjälp ska ni komma ur detta oavsett om ni är i det nu eller har varit där och ännu kämpar framåt.
Jag önskar er alla detta, att se att inget är erat fel, att ni är värdefulla!
Jag önskar vi alla kan få en stund av ro och lycka i jultider. Även de som har familjer där det är kaos eller på något sätt skadat hoppas jag ni under jul möter någon ni känner er omtyckta av, att ni får en bekräftelse och en kraft att kämpa.
Jag finns här och under 2013 kommer jag kämpa hårdare än någonsin att det ska bli bättre hjälp, att stötta och driva frågan vidare.
Jag ska njuta av de som ger mig kraft inte de som tar, jag ska försöka sålla bort.....men det är svårt. Men behövligt för ett bra liv
Ta hand om er fina <3 br="br">Kram
tisdag 4 december 2012
Minnen väcks
Mitt huvud minns, mitt hjärta minns och min kropp minns.
Kroppen kan påverkas och minnas av mycket, det kan vara dofter, platser, ord eller vissa beröringar. Själen minns sveket, tilliten som är svår att återskapa.
Huvudet minns allt som hänt men har ändå valt att vandra vidare. Att lämna att acceptera utan att godkänna. Inse sanningen och vända det.
När klumpen i bröstet trycker på känns det igen. Nu när det var länge sedan jag bara låg platt av rädsla, skuld, skam och sorg förstår jag inte alltid varför det kommer.
Det kan vara något kroppen påminns om och pang så ökar puls, andningen är högt upp och det känns som man bär något tungt över bröstet.
Har mina metoder jag lärt mig hitta själv. Vissa har jag fått hjälp med.
Många säger till utsatta: det är dags att gå vidare, det var så länge sedan.
Det är lätt att säga och tycka.
Men när någon inkräktar så enormt på din kropp, din person och långt in i själen är det svårt att bestämma allt själv.
I huvudet kan man välja sina tankar men kropp och själ lever sitt liv. De är svårstyrda, de glömmer inte på samma sätt och gå vidare för dem är att jag ändå lever.
Man måste låta det vara, acceptera detta.
Det är mycket som börjar om efter ett övergrepp, man blir som en ny person med nya känslor erfarenheter och tankar. Man bryts ner fort men byggs upp sakta. För att bli så hel man kan.
Förtränga är ingen väg för mig, har försökt det. Det blev värre. Det kommer ifatt en. Och då ännu värre.
Det är inte att gå vidare för mig. Jag vill lära mig leva med detta, ta lärdom och vända det.
Det fick en mening. Jag fick träffa er, jag fick hjälpa. Jag uppskattar det runt mig och jag brinner för allt jag gör.
Livet kan vara väldigt fantastiskt, även mitt i smärtan. Ingen kan förneka att det var hemskt och fruktansvärt men ljuspunkterna i livet väger upp. Jag skapar dem själv, med stöd från andra.
Nu ligger snön och glittrar ute, snöflingorna dalar ner från himlen. Jag önskar du var här Lollo men ler åt att du säger "Jag är med dig vet du väl".
Jag hoppas, önskar och tror det. På något sätt, på hennes sätt.
Jag är tacksam för förtroendena ni alla ger mig, oss på Novahuset. Jag vet att vi gör skillnad, nu ska vi bara bli fler och mer göras. På myndighetsnivå.
Kram på er fina därute i snön
Kroppen kan påverkas och minnas av mycket, det kan vara dofter, platser, ord eller vissa beröringar. Själen minns sveket, tilliten som är svår att återskapa.
Huvudet minns allt som hänt men har ändå valt att vandra vidare. Att lämna att acceptera utan att godkänna. Inse sanningen och vända det.
När klumpen i bröstet trycker på känns det igen. Nu när det var länge sedan jag bara låg platt av rädsla, skuld, skam och sorg förstår jag inte alltid varför det kommer.
Det kan vara något kroppen påminns om och pang så ökar puls, andningen är högt upp och det känns som man bär något tungt över bröstet.
Har mina metoder jag lärt mig hitta själv. Vissa har jag fått hjälp med.
Många säger till utsatta: det är dags att gå vidare, det var så länge sedan.
Det är lätt att säga och tycka.
Men när någon inkräktar så enormt på din kropp, din person och långt in i själen är det svårt att bestämma allt själv.
I huvudet kan man välja sina tankar men kropp och själ lever sitt liv. De är svårstyrda, de glömmer inte på samma sätt och gå vidare för dem är att jag ändå lever.
Man måste låta det vara, acceptera detta.
Det är mycket som börjar om efter ett övergrepp, man blir som en ny person med nya känslor erfarenheter och tankar. Man bryts ner fort men byggs upp sakta. För att bli så hel man kan.
Förtränga är ingen väg för mig, har försökt det. Det blev värre. Det kommer ifatt en. Och då ännu värre.
Det är inte att gå vidare för mig. Jag vill lära mig leva med detta, ta lärdom och vända det.
Det fick en mening. Jag fick träffa er, jag fick hjälpa. Jag uppskattar det runt mig och jag brinner för allt jag gör.
Livet kan vara väldigt fantastiskt, även mitt i smärtan. Ingen kan förneka att det var hemskt och fruktansvärt men ljuspunkterna i livet väger upp. Jag skapar dem själv, med stöd från andra.
Nu ligger snön och glittrar ute, snöflingorna dalar ner från himlen. Jag önskar du var här Lollo men ler åt att du säger "Jag är med dig vet du väl".
Jag hoppas, önskar och tror det. På något sätt, på hennes sätt.
Jag är tacksam för förtroendena ni alla ger mig, oss på Novahuset. Jag vet att vi gör skillnad, nu ska vi bara bli fler och mer göras. På myndighetsnivå.
Kram på er fina därute i snön
måndag 26 november 2012
Förbannad och ledsen på samma gång
Sitter nu med så många handlingar jag vill göra, sitter med så mycket agg mot vården som inte finns på många ställen. Sitter med sorg i hjärtat, för så många söker hjälp och får den inte.....och därför är det lika många som struntar i att söka hjälp för de vet sanningen.
Blir arg, ledsen....är inte förvånad längre då jag har varit med för länge för att bli det men samtidigt vill jag hoppas och tro att det blir bättre.
Men varje dag mailar unga om psykvården och soc som inte gör något, eller gör fel och ger de mer skuld och skam än de hade innan. Vissa blir inte trodda.
Jag skräms och skäms över samhället.
Vi på Novahuset möter de som inga myndigheter gör något av, de hjälper dem inte. Och det sjuka är att det är deras ansvar. Vi ska inte göra det, men vi gör det. Vi kan många gånger mer än dem, skrämmande även det.
Vet själv hur stort steg det är att söka kontakt, man går som en nedbruten själ och önskar någon såg en, brydde sig och fick en att må bättre. Vet hur många som vek undan och inte frågade de svåra frågorna. Men det är det vi är till för, att våga fråga och att finnas kvar.
Vi måste lyssna, vi måste tro det vi hör.....vad finns vi till för annars?
Alltför många söker idag kontakt med vården och går därifrån mer trasiga än innan. Ingen agerar, som om deras liv inte är viktiga.
Precis så kände L. Att de inte brydde sig ändå och tyvärr är jag tvungen att hålla med. Hur kan man annars ta det?
När ingen frågar, de vet att man mår dåligt men släpps ut i regnet igen för att klara sig själv.
Blir så arg att det finns så många som känner sig svikna av vården, något måste göras och idag tänker jag maila och fixa lite för här tänker jag inte sitta och acceptera att unga idag inte får den hjälp de behöver och är värda. Dags att utnyttja kontakter.
Önskar att ni som är på botten ändå kan se ett litet ljus. Jag såg en svag låga och det räckte. Ett steg i taget mot det och jag lovar att ni kan få det bra igen.
Gör det ni gillar, umgås med de ni får något av och prata med någon. Det behöver vi alla.
Ni är värdefulla
Kram P
Blir arg, ledsen....är inte förvånad längre då jag har varit med för länge för att bli det men samtidigt vill jag hoppas och tro att det blir bättre.
Men varje dag mailar unga om psykvården och soc som inte gör något, eller gör fel och ger de mer skuld och skam än de hade innan. Vissa blir inte trodda.
Jag skräms och skäms över samhället.
Vi på Novahuset möter de som inga myndigheter gör något av, de hjälper dem inte. Och det sjuka är att det är deras ansvar. Vi ska inte göra det, men vi gör det. Vi kan många gånger mer än dem, skrämmande även det.
Vet själv hur stort steg det är att söka kontakt, man går som en nedbruten själ och önskar någon såg en, brydde sig och fick en att må bättre. Vet hur många som vek undan och inte frågade de svåra frågorna. Men det är det vi är till för, att våga fråga och att finnas kvar.
Vi måste lyssna, vi måste tro det vi hör.....vad finns vi till för annars?
Alltför många söker idag kontakt med vården och går därifrån mer trasiga än innan. Ingen agerar, som om deras liv inte är viktiga.
Precis så kände L. Att de inte brydde sig ändå och tyvärr är jag tvungen att hålla med. Hur kan man annars ta det?
När ingen frågar, de vet att man mår dåligt men släpps ut i regnet igen för att klara sig själv.
Blir så arg att det finns så många som känner sig svikna av vården, något måste göras och idag tänker jag maila och fixa lite för här tänker jag inte sitta och acceptera att unga idag inte får den hjälp de behöver och är värda. Dags att utnyttja kontakter.
Önskar att ni som är på botten ändå kan se ett litet ljus. Jag såg en svag låga och det räckte. Ett steg i taget mot det och jag lovar att ni kan få det bra igen.
Gör det ni gillar, umgås med de ni får något av och prata med någon. Det behöver vi alla.
Ni är värdefulla
Kram P
måndag 19 november 2012
Du trodde du var ensam....
Du trodde du var ensam....kanske var du det till en viss del. Många kände dig som Islin, vissa kände dig som liten, vissa kände en del av dig. Allt du ville var att få hjälp, få trygghet och kärlek.
Jag tror och känner att jag kände dig på många sätt.
Jag kände barnen som fick uppleva mycket hon inte ska behöva.
Jag kände tonåringen som gick flytta, byta olika boenden och där symptomen fick mer hjälp än traumat.
Jag kände dig som en tjej som självskadade som bar på ångest.
Jag kände dig som en som kämpade men även gett upp, jag fick många gånger bära dig till möten.
Tyvärr fick jag även oftast bära dig därifrån för hemska och meningar kom från dem.
Ingen förståelse, ingen empati ingen medmänsklighet...
Du delade en hemlighet med mig, du bar modet att efter en tid berätta detta för dem då hörde vi de flesta okompetenta och förnedrande sakerna vi någonsin stött på.
Det skrev du aldrig om på din blogg, då ingen fick veta detta.
Vi ältade och pratade om detta hemma, där de skulle hjälpa dig men aldrig gjorde.
Vi pratade om det dag och natt, vi kämpade.
Nu kämpar jag din kamp för din skull, det ska bli nåt bra men ordentligt så tar lite tid snörpa.
Jag kände inte bara den L som bar hemligheter, sorg och minnen.
Jag kände den smarta, glada, snabbtänkta, envisa, lite småsura tjej.
Den som ibland var 5 igen och kröp upp i famnen.
Den som var tonåring och blängde med en blick som sa, ahhhh vad du är jobbig...som gick in till rummet och kom sen ut och bad om ursäkt.
Jag kände den underbara skrivaren som drömde om att bli journalist eller författare.
Den omtänksamma person som ville jobba på Novahuset nån gång, som ville förändra världen för alla därute.
Vi minns dig som vår underbara glada L som älskade våra fredagar med gottis, bad och lek medbarnen, vara i stallet och ibland bara va.
Har ditt tal till mig på mobilen än, din röst är där så nära.
Det talet berörde många och då förstod jag hur viktig jag var. Önskar bara det slutat annorlunda min lilla.
Priset jag fick då kommer alltid vara ditt och det kommer göra så vi fortsätter hjälpa andra.
Du kommer få göra mycket för andra från andra sidan. Önskar bara det vore från denna sida...
Du trodde du var ensam men lillan det är många som brytt sig om dig och det som hänt...så du vet.
Kram P
Jag tror och känner att jag kände dig på många sätt.
Jag kände barnen som fick uppleva mycket hon inte ska behöva.
Jag kände tonåringen som gick flytta, byta olika boenden och där symptomen fick mer hjälp än traumat.
Jag kände dig som en tjej som självskadade som bar på ångest.
Jag kände dig som en som kämpade men även gett upp, jag fick många gånger bära dig till möten.
Tyvärr fick jag även oftast bära dig därifrån för hemska och meningar kom från dem.
Ingen förståelse, ingen empati ingen medmänsklighet...
Du delade en hemlighet med mig, du bar modet att efter en tid berätta detta för dem då hörde vi de flesta okompetenta och förnedrande sakerna vi någonsin stött på.
Det skrev du aldrig om på din blogg, då ingen fick veta detta.
Vi ältade och pratade om detta hemma, där de skulle hjälpa dig men aldrig gjorde.
Vi pratade om det dag och natt, vi kämpade.
Nu kämpar jag din kamp för din skull, det ska bli nåt bra men ordentligt så tar lite tid snörpa.
Jag kände inte bara den L som bar hemligheter, sorg och minnen.
Jag kände den smarta, glada, snabbtänkta, envisa, lite småsura tjej.
Den som ibland var 5 igen och kröp upp i famnen.
Den som var tonåring och blängde med en blick som sa, ahhhh vad du är jobbig...som gick in till rummet och kom sen ut och bad om ursäkt.
Jag kände den underbara skrivaren som drömde om att bli journalist eller författare.
Den omtänksamma person som ville jobba på Novahuset nån gång, som ville förändra världen för alla därute.
Vi minns dig som vår underbara glada L som älskade våra fredagar med gottis, bad och lek medbarnen, vara i stallet och ibland bara va.
Har ditt tal till mig på mobilen än, din röst är där så nära.
Det talet berörde många och då förstod jag hur viktig jag var. Önskar bara det slutat annorlunda min lilla.
Priset jag fick då kommer alltid vara ditt och det kommer göra så vi fortsätter hjälpa andra.
Du kommer få göra mycket för andra från andra sidan. Önskar bara det vore från denna sida...
Du trodde du var ensam men lillan det är många som brytt sig om dig och det som hänt...så du vet.
Kram P
fredag 16 november 2012
Hjärtat skriker
Det gör ont, hjärtat skriker ut i smärta och du saknas mig. Vill inte se det overkliga det sanna. Vill inte förstå.
Jag visste att du kämpade mot demoner och minnen, både från förr och nu. Vi kämpade tillsammans och dina demoner var även mina.
Jag visste att livet här ofta gjorde dig ont,
jag visste att jag kanske inte skulle varit bortskämd med dig i min närvaro.
Jag visste att denna dag kunde komma.....men vem kan vara helt förberedd?
Du valde till slut att somna ifrån detta liv, du valde friden.
Och hur ont det än gör får jag tänka att du nu har lugn. Att ångest, minnen och allt hemskt runt om inte längre kan skada dig.
Jag får tänka på att valet av plats att somna på var nära oss som du ville, som du bestämt.
Jag kommer alltid hedra denna plats.
Jag har vandrat och jag har genomgått alla faser, chock, sorg, ilska i alla nyanser. Vi sörjer alla olika, jag har mitt och även de ändras. Ibland känner jag mig kall, ibland vägrar jag inse sanningen, ibland känns allt så hemskt ledsamt.
Jag har lovat dig och tänker hedra dig med att göra precis som du ville.....det kommer, måste bara få landa och samla kraft. Fler ska ej behöva genomlida detsamma som du.
Har kontakt med många som har det på liknande sätt som du, det gör ont och man blir så frustrerad. Varför gjorde de ej något och varför gjorde de så fel?
Idag är det fredag, och önskar du delade den med oss. Fredagsgott och mys med familjen. Film och bara va. Planera huset som vi flyttar till i morgon. Där ett rum gapar tomt efter dig. Kanske kommer någon annan bo där någon gång, det hade du velat. Någon att hjälpa.
Nu gråter jag, tårarna rinner nedför kinderna och det gör bara ont.....vill ta min lilla gumma i famnen och aldrig släppa.
Lyssnar på två låtar och skänker dem till dig snörpa. Sänder upp dem här text.
Älskar dig nu och alltid L min älskade L
Du log mot mig
En sista gång
Du var så lugn
Som om du redan gett dig av
Du såg på mig
Att jag var rädd
Hur kan man nånsin' va' beredd?
Jag fick låna en ängel
Som spred sitt ljus i mitt liv
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
För en stund
Du gav mig allt
Ett hjärta kan
Du lever kvar i mig
Så länge livet ger mig tid
Du sa till mig 'Var inte rädd'
Men säg mig hur kan man nånsin' va' beredd?
Jag fick låna en ängel
Som spred sitt ljus i mitt liv
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
För en stund
Min ängel..
(Jag fick låna en ängel)
Du spred ditt ljus (i mitt liv)
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
Jag fick låna en ängel
För en stund
Himmelen måste ha saknat sin ängel
den morgonen du försvann
jag önskar att jag kunde andats för digVi kämpade men vågorna vann
Åh jag skulle ge allt vad jag äger och har
för att ändra en enda sekund
Men stjärnorna viskar och himmelen sjunger
vi hade vår ängel en stundÅh det finns inga ord att beskriva
hur ont det gör
Åh det finns inga ord att beskriva
hur saknad du ärsaknad du är
Tiden står stilla och hjärtat mitt gråter
jag drömmer jag ser dig ibland
Jag vet du är säker, jag vet du är trygg
men jag saknar dig här i min famn
Jag tänker tillbaks och jag blundar och minns
alla dagar tillsammans med dig
Ja du var en ängel vi hade till låns
men himmelen ångrade sig
Åh det finns inga ord att beskriva
hur ont det gör
Åh det finns inga ord att beskriva
hur saknad du är
saknad du är
Jag kan inte förstå
hur hjärtat mitt slår
Hur solen kan skina
utan dig, utan dig
Kan inte förstå
hur hjärtat mitt slår
Hur solen kan skina
utan dig, utan digEn ängel till låns du varEn ängel till låns du var
En ängel till låns du var
Här hos mig
Jag visste att du kämpade mot demoner och minnen, både från förr och nu. Vi kämpade tillsammans och dina demoner var även mina.
Jag visste att livet här ofta gjorde dig ont,
jag visste att jag kanske inte skulle varit bortskämd med dig i min närvaro.
Jag visste att denna dag kunde komma.....men vem kan vara helt förberedd?
Du valde till slut att somna ifrån detta liv, du valde friden.
Och hur ont det än gör får jag tänka att du nu har lugn. Att ångest, minnen och allt hemskt runt om inte längre kan skada dig.
Jag får tänka på att valet av plats att somna på var nära oss som du ville, som du bestämt.
Jag kommer alltid hedra denna plats.
Jag har vandrat och jag har genomgått alla faser, chock, sorg, ilska i alla nyanser. Vi sörjer alla olika, jag har mitt och även de ändras. Ibland känner jag mig kall, ibland vägrar jag inse sanningen, ibland känns allt så hemskt ledsamt.
Jag har lovat dig och tänker hedra dig med att göra precis som du ville.....det kommer, måste bara få landa och samla kraft. Fler ska ej behöva genomlida detsamma som du.
Har kontakt med många som har det på liknande sätt som du, det gör ont och man blir så frustrerad. Varför gjorde de ej något och varför gjorde de så fel?
Idag är det fredag, och önskar du delade den med oss. Fredagsgott och mys med familjen. Film och bara va. Planera huset som vi flyttar till i morgon. Där ett rum gapar tomt efter dig. Kanske kommer någon annan bo där någon gång, det hade du velat. Någon att hjälpa.
Nu gråter jag, tårarna rinner nedför kinderna och det gör bara ont.....vill ta min lilla gumma i famnen och aldrig släppa.
Lyssnar på två låtar och skänker dem till dig snörpa. Sänder upp dem här text.
Älskar dig nu och alltid L min älskade L
Du log mot mig
En sista gång
Du var så lugn
Som om du redan gett dig av
Du såg på mig
Att jag var rädd
Hur kan man nånsin' va' beredd?
Jag fick låna en ängel
Som spred sitt ljus i mitt liv
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
För en stund
Du gav mig allt
Ett hjärta kan
Du lever kvar i mig
Så länge livet ger mig tid
Du sa till mig 'Var inte rädd'
Men säg mig hur kan man nånsin' va' beredd?
Jag fick låna en ängel
Som spred sitt ljus i mitt liv
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
För en stund
Min ängel..
(Jag fick låna en ängel)
Du spred ditt ljus (i mitt liv)
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
Jag fick låna en ängel
För en stund
Himmelen måste ha saknat sin ängel
den morgonen du försvann
jag önskar att jag kunde andats för digVi kämpade men vågorna vann
Åh jag skulle ge allt vad jag äger och har
för att ändra en enda sekund
Men stjärnorna viskar och himmelen sjunger
vi hade vår ängel en stundÅh det finns inga ord att beskriva
hur ont det gör
Åh det finns inga ord att beskriva
hur saknad du ärsaknad du är
Tiden står stilla och hjärtat mitt gråter
jag drömmer jag ser dig ibland
Jag vet du är säker, jag vet du är trygg
men jag saknar dig här i min famn
Jag tänker tillbaks och jag blundar och minns
alla dagar tillsammans med dig
Ja du var en ängel vi hade till låns
men himmelen ångrade sig
Åh det finns inga ord att beskriva
hur ont det gör
Åh det finns inga ord att beskriva
hur saknad du är
saknad du är
Jag kan inte förstå
hur hjärtat mitt slår
Hur solen kan skina
utan dig, utan dig
Kan inte förstå
hur hjärtat mitt slår
Hur solen kan skina
utan dig, utan digEn ängel till låns du varEn ängel till låns du var
En ängel till låns du var
Här hos mig
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
