Styrkan från andra

Många gånger...vet jag själv att andra får bära ens hopp och se styrkan i allt. Det är något jag tycker är viktigt på Novahuset, att vara någons hopp och styrka för en stund. Och få dem att åter känna detta hopp och att de är viktiga.
Vi har många kontakter på msn och mailjouren men även många stödsamtal. Något som jag vet är att man ofta behöver någons stöd i polisförhör, i rättegång eller i andra kontakter. Många gånger är vi med hos soc, hos läkare mfl för att ge trygghet. Det är ofta skönt att någon vet och någon förstår, för man vet aldrig vem man ska möta.
I många kontakter blir man som "kontaktperson" frustrerad över deras okunskap och klumpiga kommentarer. Då kan man protestera eller fråga hur de menar. Det känner jag att jag hade önskat när jag sökt hjälp, någon som kämpa för mig när jag inte orka själv.
Idag känns det skönt att vara det stödet jag hade behövt.

Just nu har jag laddat om efter att ha laddat ur. Helgen har minst sagt varit tuff. En jag bryr mig väldigt mycket om kämpade mellan liv ch död och jag var maktlös. Hon lever nu och jag är så tacksam.
Till dig L, jag blir aldrig arg på dig.....jag finns här och vi kämpar på! Du är viktig och värdefull fina du!
Det blir en långpromenad nu, rensa tankar och andas in hemma doften igen. Semester tre veckor har varit underbar. Mest har jag njutit av tiden med barnen och lugnet men en och annan tanke om det som var har uppkommit. Det känns så långt borta men ändå nära. Svårt att verkligen förstå vad jag varit med om ibland. Vad de utsatt mig för.
Och många tankar har jag till er, som liksom jag också varit eller är med om hemska övergrepp. Vi är inte ensamma och tillsammans klarar vi allt!
Glöm inte hur viktiga ni är och har ni ingen att prata med? Kontakta oss om ni vill, ni kan vara anonyma.
Ta hand om er!

Ikväll har jag jouren, det var länge sen nu. I fall du vill ses vi där!

Kram Paulina

Sexuella övergrepp, vems ansvar?

Många vänder sig till oss med frågor om relationer, sex eller annat. Mest möter vi de som utsatts för övergrepp i någon form, våldtäkt, övergrepp från barndomen, de som sålts av någon annan, sex som självskadebeteende och sälja sex. Även psykisk och fysisk misshandel.
Det finns de som behöver en stöd kontakt hos oss men även de som behöver ännu mer, en professionell terapeuft. Då blir det genast svårare för alla har inte den expertis som krävs. Samtidigt är det viktigt med förtroendet och bandet emellan två personer.
Där brister många gånger Sveriges kommuner. De litar på oss ideella som arbetar mycket med detta. De ger oss ett ansvar som vi inte kan bära. Visst har våra personer hos oss utbildning kring detta men ideella får ofta inga resurser, vi har ingen makt och ändå allt ansvar. Det är inte rättvist när man pratar om detta. Inte för någon, inte de utsatta och inte heller oss. Vi bollar ofta med liv och död och de som har det egentliga ansvaret vägrar ta det!
Meningen är att vi ska vara ett komplement till kommunen och landstinget, det är dags att de tar sitt ansvar och vi hjälper gärna till på vägen.
Det är de som har makten att agera och de som har pengarna. Vi hjälper gärna till men det är inte rätt att de utsatta ska få hjälp om och när vi kan. Det ska ALLTID finnas hjälp, kunnig hjälp, och det ska inte spela någon roll vart man bor.
Det är inte rätt att dessa "problem" ska finnas när någon söker projekt för det.
De sexuella övergreppen minskar inte direkt och ändå är det så få som jobbar med det, ÄNDRING!
Det hänger ofta på en skör tråd, mellan liv och död. Vi måste finnas där för dem, det måste vi bara!

Något vi på Novahuset inte "bara" gör som jag tycker är viktigt när man jobbar med dessa frågor. Det är att lyfta frågan i media, arbeta "förebyggande" och uppsökande. Vi kan inte bara sitta och vänta på att alla ska komma till oss, för det gör inte många. De vet kanske inte att vi finns, de vet inte vad de utsatts för och de vågar inte berätta för någon de inte mött.
När vi är ute i skolor och har värderingsövningar kring kärlek, gränser mm får vi alltid något mail efteråt från någon som varit med om något som inte känts ok eller har frågor kring något. Det kan handla om taffsningar, mobbning, spridna bilder, relationen till sina föräldrar eller sexuella övergrepp.
Även om vi är på nätet möter vi många som behöver prata av sig med någon. Då känns det skönt när man hos oss kan vara anonym och att vi har tystnadslöfte.
Vi har ett skolprojekt nu som rör unga sex och internet, detta kommer upphöra vid årsskiftet men vi kommer fortsätta med våra skolbesök ang samma ämnen.

Vi har lite på gång med 1000 möjligheter som är en jour som oxå vänder sig till tjejer och killar och vi känner att det är bra med samverkan. För de vi möter bor ju på olika håll i landet.
1000 möjligheter har också haft ett projekt kring detta ämne som aftonbladet gjorde reportage om. De har gjort ett handledarmaterial och frågor och övningar till elever.
Detta är ett jätte bra initiativ och detta bör lyftas mer. Att vi och de faktiskt jobbar utåt också, för att nå flera och påverka. För det gör inte många tyvärr.
Nu efter semestern kör vi våra kloka huvuden ihop och kör på nya projekt. Har mycket på gång och jag har tänkt en del i sommar.
Vi båda jourer har mycket gemensamt i våra kontakter och det känns skönt med några som vi kan fortsätta kämpa tillsammans med. För vi behöver fler, vi räcker inte till.
Nu kör vi!
Här hittar ni 1000 möjligheter

Idag njuter jag av solen, lugnet och vattnet de sista timmarna på Öland, sen bär det iväg en sista semestervecka till västkusten. Det blir mysigt. Jag har haft det så fint här...avkopplat och fri från det mörka. Jag har levt och andats som jag så länge önskat mig <3

Jag hoppas ni har en lugn sommar, jag vet att det är tufft för många av er! Jag vet att ni klarar mer än ni tror och jag tror på er! Ni kämpar så mycket och jag önskar ibland jag kunde trolla. Men jag vet att de små sakerna räknas också.....tillsammans klarar vi dem. Det är ni värda. Det kommer inte alltid kännas så här.....en dag i taget.

Styrkekramar på er alla fina värdefulla kämpar

Att tillägga om ämnet....

Här skriver Aftonbladet sin blogg om unga som skadar sig med sex och säljer sex. Jag har lite att tillägga som är otroligt viktigt i ämnet. Läs oxå gärna vår debattartikel ang detta här .

Jag får mail från unga som inte identifierar sig med att ta kontakt med BRIS eller Rädda barnen (trots att de är bra). Och faller även här mellan stolarna. Även om man är barn till man är 18 vet jag själv att man på slutet in mot vuxenvärlden hellre vill vara vuxen och lämna "barnåren". (bloggens inriktning var kanske barn men många jag möter som är tex 2o är ju barn).

Många börjar sitt självskadande eller säljer sex efter övergrepp, det visar en hel del på. Men inte alla. Som jag skrev i inlägget innan finns många olika varför och hur.
Om någon hade frågat eller sett detta tidigare kanske de fått hjälp tidigare och livet hade inte tagit denna vändning.
Samtidigt är många med om övergrepp som mindre men pratar för första gången om detta när de är runt 18. Det har vi många ärenden kring.

I bloggen som skrevs var det många riktiga fall och det är viktigt för att folk ska få upp ögonen, våga se och våga agera. Det håller jag med om, men det blev för mycket tycker jag. O något jag saknade.....för nu blev det lite snaskigt med mest historier....var, vem har ansvaret för dessa unga? Vad vill politikerna? Vad kräver vi och vem gör vad? Vart finns hjälpen?
Samtidigt som det är mörkt så finns det lite hjälp (inte på långa vägar tillräckligt) men det skrevs det inte om tycker jag.
Det sista jag saknade var hoppet! Jag vet att det är en mörk djungel, jag vet att hjälpen är för dålig men den finns...och den kan rädda liv. Har fått två mail från två kontakter jag har.

"Men hallå det känns inte ok men RB och BRIS när man är 19???? Och jag tycker sexuella övergrepp i sig är ett ämne att ta upp, inte dela upp och bara fokusera på en grej. Det är ofta samma skuld o skam ändå jö. Har ju varit med om det mesta som du vet och så fort det är om sex tiger folk, de frågar inte....de gör inte ett skit. Förrens jag kom till er. Tack! Jag ser det lite hoppfullt nu iaf, att det finns eldsjälar som du. Sen hoppas jag känna hoppet på egen hand men nu finns ju ni som hjälper mig...."

" Jag läste bloggen du länkat om, den var bra och jag kände igen mig i mycket. Men vill ändå säga dig/er att ni har räddat mitt liv och jag hade velat berätta om er men inte min historia, den är min. Vill att ni ska veta iallefall att ni räddade mitt liv. Att det fanns hjälp i mitt helvete och att jag kunde komma igen. Tycker de borde skrivit mer om er så ni kan hjälpa även andra <3 "

Tack T och E!
Det är inte bara om man självskadar sig eller säljer sex vi bör fråga utan oxå om vad som hände innan. Vi måste se dessa barn tidigare. Det är alla övergrepp som är allvarliga. Lite det jag pratat om förut, vi kan inte jämföra.
Här skriver Nyamko Sabuni om sitt bidrag, här
Vad tycker ni om allt?

Jag kanske låter lite bitter o rörig men för att få någon ändring måste någon stå till svars, vi kan inte bara rabbla massa fall. De måste få hjälp, punkt. Och det måste bli bättring.

Kram på er alla som kämpar därute, ni är viktiga!

O ni behöver någon att prata med, kolla in www.novahuset.com

Olika öden,olika orsaker

Detta med att sälja sex eller självskada sig med sex är något vi möter på Novahuset. Det är de som växt upp i "normala" familjer, se som varit mobbade eller växt upp i en dys funktionell familj på något sätt,
Orsaker kan vara att de vill göra sig illa, lindra sin ångest, är ömhetssökande eller på något sätt hamnar i detta pga olika tillfällen som till slut gör det omöjligt att ta sig ur.

Vanligt är att deras självkänsla är eller blir otroligt låg, många har även varit utsatta för sexuella övergrepp innan.
De hål i själen många beskriver är talande.....de fyller det med detta.
Det blir som ett missbruk för många, de vet inte hur de ska ta sig bort från det, det gör så ont och skadar dem men de behöver det ändå någonstans....
En del känner sig betydelsefulla, viktiga för en stund. Någon vill ha mig, någon behöver mig.....för vissa är det bra att någon ser dem.
Många jag mött har sagt "Det är det enda jag kan/duger till!.....om ens då.

Det är svårt att be om hjälp, att våga berätta detta för någon. Jag tackar er som delar med er av era känslor till mig/oss.

Även om det är svårt är det behövligt, man är inte stark ensam. Man behöver någon att dela det mörka med....ibland låta oss bära en en stund. Att ge all vår styrka och kraft till kan hjälpa en framåt. Jag vet själv och jag vet att det går. Jag har gått från becksvart till grått till ljust för att ibland pendla tillbaka till grått men hela tiden vetat att ljuset finns och jag kommer tillbaka. Det har jag även mött hos andra.

Det är också vårat ansvar som vuxna, som medmänniskor att se, våga se. Och att våga fråga.....inte bara en gång utan kanske fem....tio eller ännu mer.
De är så fyllda med skam och skuld så det är svårt att prata om detta, dock kan det vara förlösande. Det vet jag oxå.Vi måste oxå kunna ta svaret, lyssna och finnas kvar. Detta kräver kunskap men även ett stort engagemang.

För mig har det ingen betydelse för vart de kommer ifrån eller varit med om. Ni alla är otroligt viktiga och värdefulla som ni är. Glöm inte att just dig finns ingen annan av, du är unik!

Inom er alla finns ett litet hopp, jag önskar jag kunde ge er alla extra styrka att lyssna till hoppet.
Styrkekramar till er alla därute

Straffet....

Många gånger möter jag människor som jämför övergrepp, jämför straff gärningsmännen ev får, jämför känslor.
Jag anser att man inte kan jämföra. Någon som utsatts brutalt en gång mår ibland lika vidrigt som någon som utsatts flera gånger. Vissa "klarar" mer och vissa har bättre stöd runt om och går vidare lättare.
Jag har tänkt på det med min upprättelse när han fick ett straff. Visst fick han det och det är jag lättad för. De trodde på mig och gav honom ett långt straff. Men det som hände försvann inte för det. Det finns inget straff i världen som gör det ogjort. Det är något jag får leva med och har lärt mig.
Arbetet framåt har varit mitt ansvar (med hjälp från stöd runt).
Jag tänker också på de män som inte fick ett straff, den man som ville plåga mig, strypa och slå mig...han fick inget straff.
De män som var flera och gjorde saker med mig som inte går att glömma, de förnedrande äckliga sakerna....hur mycket jag än trycker undan det.
De kom undan....visst huvudmannen fick sitt straff men inte dem. De är där ute.
Men är jag lycklig för det straffet han fick? Var det det som gjorde mig fri och till den kvinna jag är idag?

Det arbetet och den kampen genomförde jag själv. Med fina människor runt mig. Jag vägrade ge upp mitt liv, vägrade få honom att vinna. Vägrade se mig själv värdelös. (och det har jag gjort tro mig)
Det som kan göra mig lättad nu är att han inte kan göra andra illa just nu, för den skull var det värt det. Oxå för att rättegången i sig betydde mycket för mig, att bearbeta och ta tillbaka kontrollen.

Men den förde med sig annat med, skyddad adress, rädsla för framtiden....så jag vet inte om jag ska vara lycklig för en fällande dom. Förstå mig rätt här, jag tycker man ska anmäla och jag är glad att domen föll på min sida men hade det förändrat mycket om det inte blivit så?

Om de trott mig men ej hade bevis...

För det var ändå det som var skönt, att de trodde mig. Sen var straffet rätt oviktigt.

Jag tycker inte vi ska jämföra, för ofta vet vi inte vad någon annan varit med om fullt ut. Inte heller hur den personen känner och hur "stark" de personen är inom sig. Inte eller vilka som finns runt om.
Jag mår idag bra och har tagit mig igenom mörkret och helvetet, det lever med mig men det lever inte i mig längre. Jag lever och jag ler....det kan vi alla göra igen.....och det är vi värda!

Just nu skriver Kristina Edblom på aftonbladet en jätte bra och viktig blogg om unga som inte får de hjälp de behöver. Vi på Novahuset har fått äran att finnas med på ett hörn.

Vill ni läsa bloggen, kolla här
Behöver ni någon att prata med, vi på Novahuset har tystnadslöfte och du kan vara anonym, kolla in vår hemsida här.

Kom ihåg att alla har rätt till hjälp och ingen har någonsin rätt att göra något mot er som ni inte själva vill.

Kram på er värdefulla ni

Text från förr

Ni skadar mig på hemskaste sätt
Ni tar en bit med er varje gång ni går
Bit för bit faller jag mer och mer sönder
Jag är sönder, jag är i kras
Liksom ett söndrigt glas ligger jag i splitter
I små små delar
Om någon kunde plocka dem samman, sätta ihop dem igen....
Men jag är fortfarande sönder

Detta skrevs för många år sedan.
Idag är jag delad i två när det gäller minnen.
Ena delen minns allt, smärtan....känslan...
Den andra sidan kan inte förstå hur jag idag kan sitta här och le igen, hur jag kom vidare och överlevde.
Det lilla hoppet jag måste ha haft, kände jag inte då. Jag hade gett upp, var redo för nästa steg in mot ljuset.
Ni eller jag själv hade avslutat det, för jag såg ingen väg ut.
Jag förstår inte hur jag tog mig igenom allt. Dessa möten, känslorna innan och efter. Mest känslorna. Värdelösheten, skulden och skammen.
Känslan av att någon tagit kontroll över min kropp, mitt inre och hela mig. Att vilja skrika men inte kunna. Att vilja dra tiden tillbaka men inte ha den möjligheten.
Att se att vad jag än gjorde hjälpt det inte. Ingen såg mina tårar.....inga såg mina bedjande ögon. Ingen hörde min röst, den som ibland sa nej men som för det mesta sa något men som inte hördes.
Det spelade inte någon roll vad jag gjorde....hur liten jag var...hur svag jag såg ut....makten tog ni bara och det värsta är att ni trodde ni hade rätten till att ta den. Främst du...
Men du...är inte värd mina tankar, mina frågor eller min framtid. De andra....er fnyser jag åt. För det var ni som inte vågade se.
Inte ville se.....
Ni som kunde gjort något men valde en annan väg, en lätt väg. Eran lust....

Det är skrämmande hur någon kan förstöra så mycket för en annan människa...och vi är många som gått igenom något liknande.
Just nu ska jag få hjälpa till att driva frågan vilken hjälp man fått eller mer inte fått. Otroligt viktigt att ta upp för det brister.
Jag är glad idag att jag var stark, modig och bra nog att starta Novahuset. Jag vill förändra, vill finnas och vill göra det jag hade velat någon gjort för mig.

Ni där ute, ni är värdefulla. Det kommer inte alltid vara och kännas såhär. Det finns hopp! Jag tror på er och er inre styrka. Finns den inte.....ta hjälp av någon som kan bära er tills den styrkan infinner sig.

Kram på er

Hissen var sönder....

Det finns mycket att skriva om, mycket jag vill ha sagt men just nu sitter jag bara och känner efter...som en stilla smekning kom nyss en ro till mig. Jag och barnen gick upp till vattnet, badade i kvällssolen, satt länge i värmen och bara mös. Jag satt och log åt mina vackra lekande barn. Det enda som hördes var plasket och deras skratt. Jag såg vattnet, himlen, naturen och kände mig så lycklig. Att vara ovanför den där grunden, att ha kommit upp känns i det ögonblicket helt fantastiskt.
Just då är jag fri, känner ingen oro för mina barn, inte för mig. Vi lever så som många andra gör hela tiden.
Katastroftänket och stressen hänger inte över mig, inte ens skuggan av den finns och förföljer mig. På något sätt är vi för ett tag som de flesta, som alla andra.

Jag behöver inte tänka på den skyddade identiteten, behöver inte förbereda mitt inre på att han kommer ut och behöver inte vara den med en mörk historia. Jag är för en stund mig själv!

Jag har på senaste träffat många människor som jag ska samverka med i arbetet, underbara personer. Det känns bra, att ha planer och mål. De känns som jag är på väg att nå dem.

Samtidigt har jag mött fantastiska tjejer och killar, som går igenom fruktansvärda saker och jag märker att de inte får den hjälp de behöver och är värda. Det tar på en, att kämpa för dem utan resurser och utan makt. Men varje ansträngning ger mig även luft att fortsätta. De är sådana underbara värdefulla personer....men de vet inte om det.
Många runt om i vårt land faller mellan stolarna, blir placerade på helt fel ställe och släpps åt slummen....det är fruktansvärt.
Jag hoppas att det jag (vi) gör betyder något för dem och finner en liten gnista till livet.

Jag minns när jag var (i mina ögon) svag. Jag orkade inte kämpa för mig själv, jag var ingen och var värdelös. Vart kom denna ligga gnista ifrån? Det undrar jag många gånger och frågan dyker upp då och då från andra. Jag tror att den fanns där inom mig någonstans sen tror jag att jag hade turen att ha en familj, ha vänner och ha stöd efteråt. Men ska turen avgöra? Jag vet idag att det är ett roulettespel, kommer den jag möter förstå, kommer denna ens vilja försöka?

Enligt mig kan man aldrig jämföra det några varit med om, ditt var värre för det pågick längre eller fler gånger mm. Det är så individuellt och jag tycker allt är lika hemskt. När någon gör något mot en som man inte vill.
Många gånger skriver jag att jag förstår att det är jobbigt för dem, att jag kan förstå. Jag vet att jag aldrig kan förstå någon annan, likadant kan aldrig någon helt förstå mig. Men med mina erfarenheter kan jag känna dras maktlöshet och förstå vissa delar. Jag hoppas ni förstår mig... Jag har efter mina egna erfarenheter och nu i mina möten med utsatta lärt mig mycket och det är något jag kan använda. Det är inte lätt, det är inte bara att...

Jag ser nu ut och ser två cyklande flickor, skrattande.....vill inte avbryta deras lek och deras lycka. Men det är sagodags. En stund med var och en på armen, en saga och en god natt kram. Jag älskar er mina hjärtan!

Avslutar med ett citat en underbar tjej delade med mig igår (kanske ej helt rätt)

" Hissen var sönder,
så jag tar trapporna
steg för steg"

Kram på er och kämpa på för ni är värdefulla!