Lite dåligt samvete, det var länge sedan jag skrev nu. Men med händerna fulla är det prioriteringar som gäller. Det har jag varit tvungen att inse, ingen kan ha glädje över mig om jag går sönder.
Det har varit fullt upp med viktiga möten, föreläsnngar, utbildningar och samtal med utsatta. Samtidigt tv och intervjuer mm. Men det går bra nu, det känns kul och viktigt!
På hemmaplan har det varit både uppåt och neråt. Alma frågade häromdagen "Mamm, tror du att han, min riktiga pappa, har förändrats o insett att han gjort fel när han kommer ut om 4 år? ".
Frågan fick mitt huvud att tänka fort, tankarna delade sig. Skulle jag vara ärlig eller lugna henne? Jag kontrade med en motfråga....Vad tror du? Nej det tror jag inte. Jag såg att hon va rädd, orolig. Åh vad det smärtade. Jag sa, jag kan inte svara på det gumman, jag hoppas det men jag tror tyvärr inte det. Men en sak ska du veta, att jag o pappa alltid finns här o låter inget hända dig eller någon av oss.
Den natten kom drömmarna åter, som de ofta gör.....hon kom upp skrikandes, livrädd i ren panik. Hon ville sova hos oss, var rädd att "han" skulle komma. Hon fick sova hos mig, jag låg o höll om henne hårt. Hon skakade, var rädd och jag ledsen.
Känner mig så fruktansvärt maktlös, arg och frustrerad.
Att det han gjort mig drabbar andra än mig själv. Det han gjort mig kan jag ta, det har jag bearbetat o kommit vidare ifrån. I den mån som går. Men att det påverkar o drabbar min älskade dotter gör ont i mamma hjärtat. Det är många tankar som far i mitt huvud. Har som tur var underbara vänner o en kontakt på bup som ger mig kloka och bra tankar, råd och stöd.
Min älskade dotter, vi fixar detta! Tillsammans klarar vi allt! Jag kommer alltid finnas för dig och skyddar dig mot allt ont. Jag är så oerhört stolt över dig, mitt underverk! Jag älskar dig till månen och tillbaka....
Visst är det märkligt, att det vackraste jag har är ett resultat av det värsta jag upplevt....
Ni där ute, sluta aldrig tro på att det går att klara det! Ni är värdefulla o värda allt ni önskar
Kram P
torsdag 17 mars 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Det smärtat i hjärtat att läsa sådant där. Barn ska inte uppleva sådant och självklart inte du heller. Det sätter spår i ett litet barn som kommer sitta kvar många år.
Stackars din dotter vad hon har det jobbigt och även ni i familjen som ser hur hon mår av det hela....
Stora kramen
Livet är inte rättvist.. men du är otroligt stark!
<3 Tack. Vi kämpar vidare. Jag tror att kärlek och trygghet kommer ge oss lugn framöver även om det tar tid och för stunden brister mitt mammahjärta
Kram
När jag läser om er så kommer tårarna och jag lider verkligen med er ... Ni har det så tufft i mellanåt och ändå visar ni en sådan stark sida utåt.
Jag beundrar din otroliga styrka
Massa styrke kramar till er
Tack Camilla. Vi kämpar på! <3
Skicka en kommentar