Idrottsvärlden....

Först kom Patrik Sjöberg ut och berätta om sitt öde. Han och flera med honom hade utnyttjats av sin friidrottstränare i flera år. Nu kommer nästa slag, i handbollsvärlden. Läs här
Jag personligen tycker det är bra att de pratar om detta och att det kommer upp till ytan. Att även killar utnyttjas och att dessa kända personer vågar berätta detta är viktigt. För det är inte de som ska skämmas, utan förövarna.
Jag önskar att fler tar bort munkaveln och pratar med någon. Bearbetar det som hänt och kan börja leva igen. För det inom er försvinner inte, det äter upp er sakta. Ett steg i taget, försök prata med någon.
För de är de/ni värda!
All styrka till alla därute som varit med om övergrepp.
Ni är värdefulla och viktiga. Ingen har rätten och göra något med er som ni inte vill och det är aldrig ert fel.

Behöver ni någon att prata med adda oss på msn novahuset@hotmail.com eller maila på mailjouren@novahuset.com Tider för msn jouren hittar ni på hemsidan www.novahuset.com
Du kan vara anonym, vi har tystnadslöfte och för inga journaler!

Kram på er

Avslut två

De senaste dagarna har varit fulla med fina ögonblick fyllda av lycka och kärlek. Många kramar från mina barn, picknickar med dem vid vattnet, ett och annat bad, ensamtid och ro.
Den där ensamtiden som jag ofta har så svårt att ta till mig var behövlig. Några dagar med fina vänner men också tid för mig själv. Att gå ute i sommarvärmen, höra fåglarna, känna blommorna dofta och bara va är så fridfullt. Som om det mörka blåser bort. Det är fantastiskt.
Det inre lugnet infinner sig och jag kommer på mig själv att tänka att så här borde det jämn vara och så är det för många. Visst stressar vi alla säkert lite för mycket eller mår dåligt från och till i livet men någonstans finns hos många det inre lugnet. Inte oron över när någon kommer ut ur fängelset, ingen oro för sitt liv och sina barns....
Dessa inre ro dagar tar jag tillvara på, jag plockar dem och gömmer dem i mitt inre för att kunna minnas och därigenom finna hopp om att de återkommer. Och det gör dem.

Idag ska jag själv till min dotters psykolog, ett avslut. Alma gick där några gånger, vi pratade om lite frågor hon och jag hade kring "honom". Det var tydligt att det räckte med några gånger. Det var också väldigt tydligt att hon inte var ett trasigt barn. Det låg mycket hos mig och mina "kristankar".

Jag tror att ja trodde att detta skulle göra henne mer ont än det gör, att hon tänkte på onom ofta och var bitter över "kärnfamiljen". Men det har visat sig att det just vart en mors tankar och känslor som spelat oss ett spratt. Hon trivs som det är nu, med vår familj, med mig, lillasyster och pappa T. Hon tänker på honom ibland, men hon bryr sig inte. Det rör då mest hur det är i finkan, när han kommer ut och ett ständigt konstaterande att hon inte ser honom som sin pappa eller vill träffa honom.
Jag kommer inte sakna själva grejen med psykologen men jag kommer sakna vår ensamma tid, Almas och min. Efter varje besök tog vi en glass eller gick och åt eller shoppa. Vi var mor och dotter och vi var glada. Självklart har vi fler såna stunder i vardagen men här hade vi en bokad tid. Får göra upp ett schema:)

Det jag tänker kring psykolo tiden var att hon fick svar på sina frågor kring fängelset och hon fick även prata om sina halvsyskon. Tror det var nödvändigt med dessa svar för att ta nästa kliv. Det känns på ett sätt som vi kliver in i ett nytt skede men även funderar jag kring detta som han lyckades få mig att känna.
När jag blev gravid och han ena dagen hatade mig och andra dagen ville leva sitt liv med mig och vårt kärleksbarn (som han uttryckte sig,hm) fanns mycket skuldkänlor inom mig. Jag skapade vissa själv och han ökade på dem. Han visste hur jag kände och använde detta. Det gällde kärnfamiljen, min rädsla över att pappan till barnet inte skulle vara där mm. Jag visste j någonstans att det var det bästa men jag (med hans hjälp) var rädd att A skulle vända sig mot mig i framtiden när hon fick veta och springa till honom.
Inom mig var det ett ständigt krig, jag vet att barn är smarta och känner vem som älskar dem och har funnits där. Men oron kunde inte släppa, och han utnyttjade varje liten svaghet.
Nu märker jag att det är den oron som följt mig. Jag var mer rolig för min dotter än vad jag borde/behövde vara. En lättnad men även skämmande vilken makt han hade och besitter än.

Jag är oerhört lycklig över att min familj alltid funnits för mig och A, min nya familj när T och jag gifte oss. Som älskar henne som T "riktiga" barn. Jag är glad över att hon har sån kärlek runt sig. För det är vi alla som fått henne att bli den fina tjej hon är idag.
Jag är stolt över min stora A. Hon är en fin vän med många vänner, en omtänksam syster och dotter och en glad och nyfiken skoltjej. Hon är som "alla" andra om ni förstår mig.

Det får en sten att falla från mitt bröst....

Nu går vi o avslutar psykologkontakten, sedan en promenad ensam i värmen.

Ta hand om er

Kram Paulina

Det var då...

Jag kan mitt i allt le, jag kan dela mig i två
Att inte psykiskt närvara är tvunget för att överleva
Hur är det möjligt att göra så
Att inte lämna det som skadar mig värst
Att spela spelet där bara jag förlorar
Att komma tillbaka till det mörka
Jag är på utsidan glad
Insidan skriker
Av smärta, av rädsla, av förakt
Ingenting är jag värd
Inte av dem, inte heller av mig
Jag tillåter mig såras, skadas och förnedras
Jag är delad i två

Detta skrevs mitt i allt, när jag tyckte jag inte var värd något, när jag inte förstod makten han/dem hade. Att jag normaliserat allt och inte kunde ta mig ifrån det.
Idag vet jag...att ansvaret ligger hos dem. Jag ska inte skylla mig själv, jag ska inte skämmas. Det är dem som gjorde fel.
Greppet jag var i kan inte förklaras....det är inte bara att gå.
Det känns nu svårt att förstå, trots att jag varit där själv. Vilka masker jag tog på mig. Den glada, den villiga, den värdelösa.

Idag vill jag lämna dem maskerna, vill vara mig själv och göra det jag mår bra av.
Idag är jag stark, jag är värdefull och jag är fri!
Idag tänker jag umgås med de vackraste jag vet, mina döttrar!
Ni få mig att vilja så mycket, ni får mig att välja kampen och livet!
Jag älskar er.

Ni därute...kampen är svår men den måste genomföras....av dig med stöd omkring. Sedan väntar livet du är värd!
Ni klarar det, jag tror på er.
Ni är värdefulla!

Kram på er

Så har var det.....

Det började för några veckor sedan....en journalist ringde mig och frågade om vi ansökt länsstyrelsen pengar. Ja så ja.....fick reda på att vi inte fått kommunens förtroende i Norrköping. Detta visade sig vara en mans förtroende. Socialnämnden hade aldrig ens sett vår ansökan. Det är nämligen de som står bakom ansökan till länsstyrelsen.

Jag blev först arg för vi behöver verkligen dessa pengar till lokal där vi möter våra kontakter.

Sedan kände jag mig sviken, denna man som nekat oss var samme man som sagt åt mig att inte sluta kämpa, att vi behövdes och måste söka nästa år (alltså detta).
Vi har haft en bra kontakt...trodde jag.
Nu på senare tid har kontakten inte funnits. Jag har mailat och ringt, inget svar. Det gällde ansökningen, som har var ansvarig för.
Tänkte bolla lite, som man borde göra.
Tänkte mötas halvvägs om något de ansåg inte var bra el så.
Ingen respons....

Jag fick sedan veta rätt mycket om allt detta, som att vi sökt för samma saker som de som de beviljat. Vilket inte var fallet. Vi inriktar oss på sexuella övergrepp, människohandel och prostitution. Det finns mer som skiljer.

Jag kan ta att man får avslag, absolut. Men att få höra bortförklaringar och att en person kan ta detta beslut visste vi ej. Vi trodde att socialnämnden gjorde avgörandet. När det är en person som bestämmer är det mycket egna fördelar och personkemi som avgör. Vi har fått veta att fler verksamheter tycker att det inte är någon ide att söka för de får inget stöd ändå. Och dessa pengar ska vara till frivilliga organisationer bl a som behöver utveckla eller starta.
En av de saker som jag inte kan ta, är brist på ansvar och att ingen dialog har funnits. Jag har ännu ej hört något om ansökan förutom från journalisten.

Jag ville inte vara anonym, vi har kontakter att kämpa för.
Vi vill att kommunen tar sitt ansvar för dem som faller mellan stolarna.
Jag vill ha en ökat kommunikation mellan oss och kommun.
Jag önskar vi kan samverka och vi kan vara ett komplement till den hjälp som idag finns.

Jag hoppas de håller vad de lovar och att det blir bättre. För det är människors liv vi pratar om. Alla har rätt till hjälp vart de än bor och vad de än utsatts för. Det är deras skyldighet.

Jag önskar också de fick ta del av det vi möter. Dessa trasiga själar som mår skit. Som mött kunskap, oförståelse och som bara önskar att få bli sedda och få hjälp.
Se dessa, lyft frågan och agera!

Ni där ute, ni är värdefulla. Glöm aldrig det.
Även om ni är på botten kan det bli bättre, jag lovar.

Kram Paulina

Se klipp om detta nedan
Så här tycker en i kommunen, se här
Jag tycker så här
Bristen på kommunikation är olycklig säger länsstyrelsen här
Så blev det, här

En kamp

Just nu är jag het slut....sliter så otroligt för allas lika värde och rätten till hjälp. Många jag möter (politiker, kommunanställda mfl) ser inte detta problem. Eller de väljer att inte se.

Jag blir ledsen, frustrerad och känner mig så maktlös.
De bollar över allt ansvar på oss som jobbar ideellt. Men vi har inte nog med resurser att hjälpa. Många gånger räcker det med stöd och att någon lyssnar och bryr sig. Men jag sitter även med unga som svikits av både kommun och landsting....där vi är deras livlina. Där de behöver en psykolog som är expert på just detta och kanske ev ett boende som är det.
Och det känns hemskt att sitta med ett liv i sina händer där man inte får hjälp från de som borde ta ansvar.

Dessa unga finns

De finns de som skadar sig med sex
De finns som utsätts för människohandel/koppleri

De som varit utsatta för övergrepp och de som säljer sex.

Och tyvärr är de inte få.
Hur kan man blunda? Hur kan vi i ena delen av landet få den bästa möjliga hjälp och på andra delar ingen hjälp? Tror det som svider mest hos de unga är att de inte ens finns....
Att välja att titta bort måste vara värre än att försöka hjälpa med det lila vi alla kan göra?

Jag tror på "ingen kan göra allt men alla kan göra något".

Jag har aldrig gett upp och kommer inte göra det nu heller. Jag fortsätter kämpa för er! Jag vet hur mycket det betyder. Tillsammans är vi starka.

Ni vet att i finns på facebook va? Nova Huset och Novahuset.

Kram till er alla

Det händer inte mig!?!

Har länge varit intresserad över psykologi och att hjälpa andra. Sexuella övergrepp och de utsatta är något jag kämpat för att lyfta sedan jag själv utsattes.
Jag kan fortfarande bli förvånad och sitter här nu med många tankar.

Främst av attityder kring sexuella övergrepp. Det händer inte mig för att jag har bra uppväxt, det kan inte hända mig för jag är inte den som knullar runt, eller blir för full och jag är inte dum nog att hamna där.
Det är som dessa människor gärna vill se att det bara händer vissa människor, lite som om de får skylla sig själva.
Kanske för att skydda sig själva, att tro att det kan inte hända dem själva. Man vägrar se med det ögat. Man är då fri från detta!

Jag vet att det kan hända alla, jag har mött dem alla. Starka som "svaga", de med bra familjer och de utan några alls, oskulder som de som har haft många partners.
För mig är det inte så viktigt....vem det händer utan att det faktiskt gör det och varför? Hur kan vi hjälpa dom bäst och hur gör vi så det inte händer fler?

Det spelar ingen roll för mig, vem personen är. Alla är lika viktiga och har rätt att bestämma över sin kropp och vilja.
Jag kan bli otroligt ledsen och frustrerad över dessa fördömanden. Man kan aldrig försvara eller lägga över något ansvar på den utsatte.
Inte ens för man är rädd och vill skjuta bort sanningen. Att hitta orsaker till händelsen som ska vara sitt skydd eller mur kan istället såra väldigt många.
Jag själv ha svikits av vänner på det sättet. Som genom sina attityder sagt dömande saker mellan raderna.

Genom en kris märker man vilka vänner man har och då kommer även dessa fram. Det sveket kan många gånger göra lika ont som övergreppen. När vännerna lägger skulden på en själv. Kanske på ett fint sätt men vad gör det när poängen är hemsk.
Är glad för de underbara vänner jag har dag! De är verkliga vänner och dem behöver jag.

Ta hand om er, ni är alla värdefulla! Och inget är någonsin erat fel. Och ni, det finns hopp! Ni är värda allt det fina livet kan ge.

Nu kämpa vidare för att mer ska göras och lyfta detta. Händer mycket nu och vi ger oss inte.

Kram Paulina

Det satte igång många tankar

Sitter med tankar och känslor jag inte kan sortera. Vi var på samtal igår, jag och min dotter. Hon går där för att "vädra" av sig av tankar och känslor hon egentligen inte vet att hon har. De lever i det undermedvetna...och kommer fram nattetid. Så i nio år har sömnen inte varit ett roligt ämne.

Vi pratade om vad hon visste om "han" och hans andra barn kom upp. Min dotter blev glad, en storasyster, storebror och en lillasyster extra. (dessa är de jag vet om).
Hon sken upp, hon hade syskon som var äldre. Som hon alltid önskat. Att se min älskade dotter så glad över detta blev för mig oerhört kluvet. Jag var glad för hennes skull, de är självklart fina ungdomar hon har till syskon men samtidigt för det oss närmare honom.

Känslorna blev svåra att hantera och jag tänker mycket på det.

Hon frågade om dem, jag svarade på det lilla jag kunde.

Hon behöll sin nyfikenhet, sitt leende....hon var stolt. En stolt lillasyster!

Nu vet hon deras namn, hon vet att de finns. Jag har tidigare nämnt dem men inget hon kommer ihåg.

Hon vill träffa dem och vi pratade om det. Hon blev ledsen över att kanske inte göra det. Jag är orolig....självklart skulle hon kunna få träffa dem om de ville....men kunde då han få reda på vart vi bor? Hur nära är de varann?

Idag berättade hon för sin fröken, sina bästa vänner....hon skröt om dem.

Här sitter jag med dubbla känslor....många tankar. Det virrar i hela huvudet.

Ska försöka slappna av, prata med henne om detta när hon vill och se hur framtiden blir. Just nu behöver jag lite vägledande....en kram. Känns tomt, är ensam just nu och barnen sover.

Ensamheten är inte skön alltid. Mannen är inte här nu, behöver honom...eller en nära vän.

Det var länge sen jag skrev här, ska bättra mig. Men vi utvecklar Novahuset och det har varit viktigast nu ett tag. Alla utsatta som vänder sig till oss.

Men vi ses snart, lovar!

Ta hand om er!

Kram Paulina