Det var då...

Jag kan mitt i allt le, jag kan dela mig i två
Att inte psykiskt närvara är tvunget för att överleva
Hur är det möjligt att göra så
Att inte lämna det som skadar mig värst
Att spela spelet där bara jag förlorar
Att komma tillbaka till det mörka
Jag är på utsidan glad
Insidan skriker
Av smärta, av rädsla, av förakt
Ingenting är jag värd
Inte av dem, inte heller av mig
Jag tillåter mig såras, skadas och förnedras
Jag är delad i två

Detta skrevs mitt i allt, när jag tyckte jag inte var värd något, när jag inte förstod makten han/dem hade. Att jag normaliserat allt och inte kunde ta mig ifrån det.
Idag vet jag...att ansvaret ligger hos dem. Jag ska inte skylla mig själv, jag ska inte skämmas. Det är dem som gjorde fel.
Greppet jag var i kan inte förklaras....det är inte bara att gå.
Det känns nu svårt att förstå, trots att jag varit där själv. Vilka masker jag tog på mig. Den glada, den villiga, den värdelösa.

Idag vill jag lämna dem maskerna, vill vara mig själv och göra det jag mår bra av.
Idag är jag stark, jag är värdefull och jag är fri!
Idag tänker jag umgås med de vackraste jag vet, mina döttrar!
Ni få mig att vilja så mycket, ni får mig att välja kampen och livet!
Jag älskar er.

Ni därute...kampen är svår men den måste genomföras....av dig med stöd omkring. Sedan väntar livet du är värd!
Ni klarar det, jag tror på er.
Ni är värdefulla!

Kram på er