I en perfekt värld hade allt funkat

Går just nu och väntar på något stort i mitt liv och det känns underbart. Men resan hit var lång och jobbig och ibland undrar jag hur jag tog mig fram.

Kan ibland minnas allt så väl, både känslor som går 13 år tillbaka i tiden men oxå utsattheten efteråt. Att det blev ett lotterispel om vilka poliser, fsk- personal, läkare, målsägarbiträde, psykologer och socialarbetare som var bra. Som hade kunskapen att ge mig det jag hade rätt till, ett bra bemötande.
De möter vi idag på Novahuset, att olika kommuner tänker och handlar olika i frågorna. De prioriteras inte.
Hade möte med polisen igår och de sa själva att det inte är ett prioriterat område. Hur kan vi idag 2013 ignorera alla barn och unga som finns i barnpornografi och kopplerihärvor, sexualbrott och liknande. Dessa vi möte hade engagemang och vilja och gjorde mycket bra men det är en stad som är experter inom området. De övriga då?
Önskar många gånger världen vore annorlunda. Inte för att backa och få bort mitt utan för de som finns nu och kommer framöver. Lär vi oss inget? Går det inte framåt?

Det ska inte vara ett lotteri eller att man bör bo på vissa ställen för att få hjälp. Det ska inte handla om att ha turen att komma till en bra, det ska vara en självklarhet.
Att gå därifrån och känna sig betrodd, med mindre skuld och skamkänslor och ett litet ljus av hopp.
Nu blir det många gånger att man får följa med på möten, de trycks ner och vi får plocka ihop bitarna och försöka få bitarna på plats igen. Bygga upp det man hade som så lätt bröts ner och börja om.

Vill så gärna ändra världen.... Alla kan inte göra allt men alla kan göra något" är något vi alla bör tänka på och det bästa tipset är inte alltid det tillsynes mest självklara, gå till psykolog, anmäl mm utan att vända dig till någon och prata om det. Någon som kan detta och någon som finns just för dig.
Hade önskat jag pratat med någon mycket tidigare. I en perfekt värld hade alla instanser fungerat och vi kunde ge andra råd och bolla över till varandra på ett helt annat sätt än nu. Nu chansar man stort när man gör detta, vilket är liv vi chansar med så detta bör göras försiktigt och där får man kolla upp vem man slussar till. Dåligt Sverige !

Nu ska jag jobba vidare här hemma idag och mysvänta på min överraskning.

Kram på er fina

Att få uppleva äkta kärlek

Jag läste mitt senaste inlägg och insåg att jag är lättad över att den perioden var över för många år sedan. Jag har varit kär, haft långa förhållanden och fått mitt sagobröllop.
Jag har mött äkta känslor och män som betytt mycket.
Det är jag glad över, jag är lycklig över att jag aldrig gett upp.

Jag mötte en underbar man när min dotter var 2 1/2 och han blev hennes far, vi fick en dotter till och gifte oss. Att öppna mig för honom var skönt och att samtidigt befriande att få veta att han älskade hela mig.

Våra vägar skildes åt men är än idag bra vänner och han är en fantastisk man och en underbar pappa till mina barn. Jag är tacksam för att jag vågade lita på någon igen, vågade satsa allt och ha ett fint liv tillsammans.
För ca 1 år sedan mötte jag han med stort H. Vi var rätt för varandra och så levde vi. Vi gör det än men på ett lite annat sätt.
Sann kärlek går inte radera och den känslan kan ingen någonsin ta ifrån mig. Att gå på moln samtidigt som det är ett lugn inom en. Att veta.....att det är vi, bara vi som räknas (och barnen då).
Det får ta tid ibland och man får ibland vänta på det goda men när det väl händer kommer det vara livet ut.

Vill inte ha någon annan och den känslan är stark och härlig.
Trodde jag inte för 12 år sedan. Trodde inte jag skulle kunna ha ett långt förhållande igen, inget seriöst, inte med tillit och öppenhet. Och det med barn kändes så långt bort men nu så nära.

Att jag vågade lita på killar berodde nog mycket på mina fina ex, speciellt Martin som jag delade tre år med innan han kom in i mitt liv, min underbara pappa pch mina fina killkompisar. De fick mig att tro.
Att jag skadade mig själv med sex avbröt jag när min ex man kom in i mitt liv för 9 år sedan och nu tänker jag på det som det vore en annan person men självklart lever det kvar. Att jag inte såg mitt värde, såg att det bara skadade mig.

Glad och hoppfull för framtiden, vi tar oss dit tillsammans när stunden är rätt
Kram P

Att vara någon

Ett nytt år och nya utmaningar. Ett arbete med mig själv och ett för andra. Båda e lika viktiga för mig.

Tänkte häromdagen på känslorna jag burit i kontakten med killar. Att vara någon, bli bekräftad och att duga till.
När jag var tonåring hade jag killar, var lagom populär och hade många vänner. Alla behöver vi bekräftelse och så även jag. Vet inte riktigt hur allt började, hur behovet blev större eller när de gick fel.
Och gjorde det de, gick de fel eller var jag bara en vanlig tonåring?

Jag vet att det gick fel efter övergreppen och efter min tid med honom. Jag tröstade mig med killar, med sex. Jag kände mig då viktig, sedd och speciell. Det var ju inte riktigt så, de använde mig lika mycket som jag dem.
De visste inte alltid något utan trodde jag ville och såg inte att det jag sökte var kärlek och att vara någon.
Det gav mig även något, inte bara dåliga saker. Utan det gav mig en fri plats, en frizon. Att våga spela ut, våga ha sex som jag ville. För jag bar fortfarande en sån stor skamkänsla, att jag inte fick ha bra sex eller njuta. Inte efter alla övergrepp, inte om de var hemska nog.
Jag skämndes och förminskade det som hänt. Jag skämdes över lust, skämdes över det som hänt och mig själv.
Jag flydde.....jag drack lite, fick svårt att säga nej, töjde på gränserna, messade, träffade killar. Allt för att stilla ett bekräftelsebehov som var både på gott och ont.
Det gav mig en chans att njuta men främst var det något jag mådde dåligt av efter. Jag utnyttjade mig själv för att för en stund duga, vara värd något och vara bra på något. Vara den han skapade, vara den som bara var till för en sak.

Halva jag förstod att jag var värd mer men sex låg nära till hands efter alla övergrepp. Det gav även snabb bekräftelse, även om den var falsk. Det blev mig flyktväg.

Än idag försöker jag tänka efter och minnas för att inte hamna där igen. Vissa känslor sitter än kvar och jag vill ibland även idag fly. Jag kämpar och tänker mycket.
Det kan vara svårt att förstå men jag kan inte förklara det bättre. Jag kan dock känna känslan inom mig, att ena stunden känna nån lättnad eller lycka sedan känna mig helt tom och värdelös.

Jag önskar att fler ska få hjälp med liknande tankar och känslor i år, jag önskar fler söker och får hjälp. Jag vet hur viktigt det är. Att bara få vädra med någon är så värdefullt.
Att känna sig viktig oc lyssnad på, att duga till annat.

Ta hand om er och varandra.
Kämpa på, tillsammans klarar vi mycket

Kram på er