Våra drömmar

Jag är en drömmare och jag tror. Hela mitt liv har ja drömt om den rätta,familjen o lycka. En familj lik mina föräldrars. Ibland har drömmarna stoppat mig för att njuta av det som var men många gånger har drömmarna o min tro på dem.hjälpt mig.
Jag tror det finns någon för oss alla,det kan även finnas flera om man känner att det är rätt. För mig har det funnits mångasom varit rätt just för stunden då. Jag har träffat många fantastiska män som förr mig betytt mkt o just då var de rätt o bäst för mig. Drömmen om den rätta har dock funnits ändå,att när vi möts märks det,det känns och vi behöver aldrig mer undra. Det ter sig så naturligt.
Det har hänt mig,det som en del skrattat bort för de inte trott på de. Jag släppte aldrig min känsla,min.dröm o mitt drömmande.
Det känns underbart när allt känns så vackert,så rätt. Som jag hittat hem.
När jag mötte Jim var jag redo att möta den rätta och var nog därför hans ord om kärnfamiljen gav mig såna skuld o skamkänslor när vi brutit. Visste att det var rätt men min dröm kärnfamiljen var så stark o jag var så rädd att min dotter skulle vända allt emot mig. Vilket jag visste inte stämde men hans ord var just då sanningen. Hans onda sanning.

Idag vet jag att jag klarar mig med mina barn och de har de bra men att även dela det med någon är underbart. Måste tacka alla fina ex,fina killvänner o min far. Hade jag ej er hade den enklaste vägen efter Jim varit att hata alla män o inte lita på nån igen. Men ni fick mig tro o min dröm kunde han aldrig ta ifrån mig.

Jag har hört att jag lever i en dröm,att det aldrig är som på film. Men just nu är jag där,i filmen o i drömmen. Kan titta i hans ögon och bara känna lugn o värme. Kan inte tänka mig ett liv utan denna och det var bara rätt direkt. Detta öde....jag ler o samtidigt tittar solen fram. Vilket tecken:-)
P
Trots allt hemskt tänker jag kämpa på och njuta av min familj och detta tillfälle. Man måste njuta av varje stund av lycka. När man väl hittar rätt är det bästa man kan göra att följa hjärtat och ta vara på tillfället.
Jag önskar er all lycka!

Kram

Kroppen minns

Det kan gå år och man kan känna att man lämnar det bakom sig. Man kan ha bearbetat händelser,känslor och minnen. Man tror man är fri från smärtan och sorgen.
Men kroppen minns,den är ständigt på sin vakt,den reagerar vid lukter,minnen och platser. Ibland reagerar den och jag vet inte varför. Jag kan tycka jag mår bra,men fylls plötsligt av ångest och känslor av panik. Kroppen minns....
Den minns varje beröring med hårda tag o de förnedrande saker de gjorde,de minns strypgrepp o rep,att hållas i skräck. Den minns smärtan.
Kroppen reagerar ännu och den skyddar mig mot fara....dock hela tiden. Vill inte vara på vakt,vill inte stressa min kropp så. Men det sker omedvetet,jag är van att följa kroppen. Jag är van och bära vissa känslor mest hela tiden.
Själen minns på ett annat sätt,den minns sveket. Det kan jag ibland resonera kring men kroppen verkar gå sin egna väg.
Att lita på någon som fullständigt sviker allt man trott på,inte bara de man hade utan människans godhet. Det fanns en.ondska jag aldrig kommit i närheten av,det kändes overkligt.
Att inte vara trygg ens i sitt hem eller veta om man skulle leva dagen därpå gör självklart att kroppen vaktar mig. Har man levt på ett sätt tio år är det svårt att vända bana.....ren rutin går min kropp på. Helt slut men uppskruvad.

Det är något jag får leva med o själen och hjärtat kommer finna lugnet. Jag återfår det ofta nu för tiden och trots allt som hänt vägrar jag släppa tron på att det finns underbara människor och tro på kärleken. Den finns,jag har upplevt den o gör det nu. Har hittat en famn jag kallar hem,som känns tryggt och underbart. Så rätt!
Hoppet svek mig aldrig och framför mig ser jag ett liv fyllt av kärlek,värme och lycka med mina barn,min familj o de mig nära och dig mitt hjärta.
Vi läker än kroppen,hjärtat och själen. Vi minns men vi ser en morgondag,en ljus sådan. Jag ser ett liv och det vet jag att ja inte alltid gjort.
Jag vet att det går och det viktigaste,jag vill! Livet är här och nu och jag är värd att leva det fullt ut. Jag kämpar och mellan tårarna ler jag och känner ändå ett lugn.
Styrkekramar till er alla

Lugnets vrå

Önskar vi alla hade en sån plats som jag har här på Öland. Där jag möter lugnet i min oftast hysteriska kropp. Kroppen brukar vara trött och uppspeedad på samma gång och det tar på krafterna.
Det är inte lustigt att kroppen ständigt är på span efter fara men vad jobbigt det är. Även om jag försöker njuta nu och det fina omkring mig är det mörka där som en skugga. Ibland är den starkare, ibland svagare.
Just nu sitter jag framför brasan och tittar ut över vattnet. Jag är lugn och jag ler. Jag och kroppen behöver detta, denna återhämtning.
Jag behöver tänka och känna och hitta mig själv helt igen. Jag känner mig oftast stark och vet vad jag vill i livet, trots att jag bär en sorg inom mig. Livet har inneburit sorg, ångest, nedstämdhet, övergrepp och PTSD och jag lär mig fortfarande hantera gamla och nya saker och känslor.
Det måste ske stegvis, ett steg i taget.
De senaste åren har mina mardrömmar handlat om grova övergrepp, minnesbilder, att bli dödad eller jagad. I natt drömde jag om att jag födde ett barn och jag hoppas det kan vara en nystart. Att även mardrömmarna lämnar mig mer och mer och nya vackra drömmar sätter sig i bröstet. För det är så det har varit, ångesten över drömmarna har tryckt på mitt bröst och jag kvävs.
Jag kanske åter känner något jag så länge saknat, något jag har behövt. Jag känner mig viktig, för mig, mina barn, mina nära och en viss person som får mig att leva på nytt. Jag känner mig utvald, speciell som aldrig innan. Det känns så rätt och jag känner mig hemma.

Mina barn är utomlands denna vecka, med deras farmor (som alltid varit farmor till Alma oxå). Det är tomt, ingen som kramas, pussas och leker men inte heller tjatar eller bråkar. Det är viktiugt att ibland vara ifrån varandra och jag behöver mitt lugn för att bli en bättre mamma. Jag längtar efter dem men vet att de har de bra. Mina små troll.....längtar efter deras viskande ord om att de älskar mig, deras skratt och bus. Deras närhet brukar göra mig hel men vet att jag måste vara hel annars med. Någon gång bor vi inte längre tillsammans. Jag passar på att njuta nu.

Det finns några kontakter jag har med tjejer främst som jag ofta tänker på. Fick ett fint sms idag om hur hon känner för mig. Det känns bra. Kan jag bara hjälpa en så har jag lyckats och jag kommer alltid finnas för er!
Tillsammans är vi starkare och vi alla är värdefulla! Försök se det fina med er själva och döm er inte så hårt. Jag försöker med er.
Jag hoppas ni alla får en fin påsk, jag ska återhämta mig och bara njuta av lugnet. Här ska inte de mörka minnena ta mig...

Kram

Jag kallar det livet....

Det var många månader sedan jag skrev och det har hänt mycket denna tid, både på in och utsidan av mig.
På nytt har jag hittat mig själv och jag har fått tillbaka min lust att skriva och dela med mig. Jag har varit med i SKR:s Cause of death women som säkert många av er vet vad det är. Det satte igång lite tankar och det var skönt att få uppleva nya känslor och även sortera de gamla minnena.
Många gånger har jag undrat varför detta hände mig och hur allt varit om det inte hänt. Jag valde den väg jag kände var rätt, vägen som ledde till att vända det hemska mot en rik erfarenhet. Något som format mig och ännu gör det. Det finns inget jag kan göra åt det förgångna, jag har accepterat det och valde livet.
Man möter motgångar och man möter medgångar, det är livet. Vissa större och mindre men vi alla möter dem och det är individuellt hur vi bemöter och tar åt oss dem. Jag uppskattar att jag får vara här nu och lär mig fortfarande av det gamla men vill blicka framåt och även leva här och nu.
Ibland är det lättare och ibland svårare. Jag går hos en ny psykolog, jag tog åter upp en kontakt med läkare och denna. Det känns bra och det känns välbehövligt. inte för att älta och fastna i sorg utan för att förlösa känslor och förstå mig själv.

Något jag ofta tänker på är att jag varit nära döden, jag omformulerar det ibland och tänker ist jag överlevde. Det känns många gånger starkare och får mig hitta kraft i mig själv. Jag hittar en glöd som tänker har jag klarat allt det och klarat efterspelet är jag stark och klarar vad som.

Något kan hända någon kan ta mitt liv men min tro, sanningen och min egna frihet rår ingen på. Dit når inte du. Jag tar tillbaka mitt liv från dig och det finns inte längre något vi. För jag är bättre än så, jag är värd mer än det. Redan har år gått åt att må dåligt pga dig, jag säger stopp. Minnet av dig och det som hänt lever alltid inom mig men jag tänker välja ta fram det, se det, syna det och göra något av det. Jag kanske väljer gråta, se sorgen och må dåligt. Men vet du, då kommer det vara mitt val. Inte du som tar mig dit.

Jag kommer välja leva livet och är redo för det bra och dåliga. Jag välkomnar varje sekund för det är just livet och värt o kämpa för!

Ni där ute, jag kommer nu skriva oftare igen. Trodde ingen saknat mig men hade visst fel:) Jag sänder er styrkekramar o tankar och glöm aldrig att livet är framför er och ni är värdefulla!