Rädslan

Aldrig trodde jag att jag skulle hamna där. Där i det tyngsta jag upplevt. Visst förstod jag att jag i mina år skulle vandra på oklara vägar och ibland gå vilse men inte att hamna där jag gjorde. Där andra kanske hamna men inte jag.
Jag såg mig inte bättre än någon jag var bara ovan vid det onda. Mina föräldrar är guld, likaså min övriga släkt, systrar och vänner. Mina ex tillhör (till den största del) av fina helt underbara killar/män.
Inte hade jag stött på allvarligare problem än att bli dumpad. Jag hade alltid fått kärlek, tillit och respekt från mina nära. Den mörka världen var långt utanför min skyddszon. Den var aldrig ens i tanken. Om jag någon gång hade det i tanken hade jag byggt up mina egna strategier men för det mesta lät det i mitt huvud "det händer inte mig". Och så ofta fanns de inte ens i närheten av min rosa fina värld kan jag ärligt berätta. Jag levde skyddat.
Trodde jag.....
Jag har tänkt tillbaka en del för att förstå mig och även andra bättre men också för det är nyttigt för mig. Att se att jag nu kommit långt, till "andra" sidan mörkret. Det får mig att känna mig stark och även som jag har något att tillföra. Eftersom jag nu vet att sexuella övergrepp inte är så ovanligt vissa tror.
I minnet har jag mött den otroligt rädda person jag var många gånger. Nu i efterhand när jag förklarar min rädsla eller försöker iaf inser jag hur svårt det är. Dels att förklara men också få andra att förstå den utsatthet man levde i. Har svårt själv ibland att föstå och minnas och då har jag ändå levt i detta.
Många gånger stängde jag min rädsla ute, jag tryckte iväg den för jag var för rädd för att vara rädd. Låter skumt men ville inte inse eller hantera verkligheten.
Jag kommer ihåg stunder jag satt som i chock, rädd att gråta, rädd att finnas och andas i överhuvudtaget. Jag var rädd att göra fel för det skulle då vara det sista jag gjorde. Och vad var fel?
Men minns även stunder då jag ej hann bli rädd, jag levde med det dagligen och hann inte reflektera. Hann inte inse faran jag var i.
Men rädslan kom tillbaka och många gånger har jag blvit rädd i efterhand.
Det är svårt att se framför mig nu hur nära döden jag varit. Det känns som jag sett döden i ögonen många gånger, ibland för att kunna ta den till mig men ibland för att skjuta bort.
Att vara i någons våld får mig idag att rysa, känna kalla kårar.
Man kommer långt med att skrämmas, man känner sig fängslad fast man inte är det fysiskt. Den ständiga tron om att vara övervakad, hotad och inte veta om detta är sista gången man vaknar, somnar eller ser dagens ljus.
Den osynliga kniven är lika effektiv som en riktig, de ord man kan lägga in i meningar som blir undermedvetna hot är som direkta.
Jag kommer ihåg att om:et var något oerhört påfrestande. Om något händer, om jag dör.....när blir det då?
Inte jag dödar dig nu, utan om någon gång......usch ilningar!

Idag är jag glad att åter fått kontrollen över mitt liv, jag får känna tycka och göra som jag vill. Jag tog den tillbaka där i rättssalen och för det mesta är styrkan med mig.
När den inte är där vet jag att den kommer tillbaka. Jag tror....
Idag kan jag finna styrka i det som finns kvar och inte fastna i det om varit och det jag förlorat.

Sexuella övergrepp är stort och brett och vi på Novahuset delar inte in det på något sätt men det är många olika "fall" vi möter. De som utsatts som små, de för överfallsvåldtäkter, av närstående (partner, pappa tex), vi möter de som säljs av andra, de om säljer sig själva och även de som har sex som ett självskadebeteende eller som något de kan/duger till. Det händer både online och offline, lägga upp bilder, kränkningar mm.
Det är ett viktigt problem och jag är glad åt att frågan lyfts lite nu iaf. Men än så sopas det mycket under mattan.

Idag fick jag iaf ny kraft att jobba vidare med Novahuset och vårt arbete. Tack Caroline, Linda och Lisa.
Bli medlem och stöd oss på vår sida.
Har du blivit utsatt eller känner du någon som blivit det: www.novahuset.com

Vi har mail och msn jour samt stödverksamhet. Vi har tystnadslöfte, för inga jounaler och du kan vara anonym!

Kom ihåg att ni är värdefulla och alla behöver ibland någon att prata med. Ensam är inte stark, jag vet!

Kram Paulina