Förbannad och ledsen på samma gång

Sitter nu med så många handlingar jag vill göra, sitter med så mycket agg mot vården som inte finns på många ställen. Sitter med sorg i hjärtat, för så många söker hjälp och får den inte.....och därför är det lika många som struntar i att söka hjälp för de vet sanningen.
Blir arg, ledsen....är inte förvånad längre då jag har varit med för länge för att bli det men samtidigt vill jag hoppas och tro att det blir bättre.

Men varje dag mailar unga om psykvården och soc som inte gör något, eller gör fel och ger de mer skuld och skam än de hade innan. Vissa blir inte trodda.
Jag skräms och skäms över samhället.
Vi på Novahuset möter de som inga myndigheter gör något av, de hjälper dem inte. Och det sjuka är att det är deras ansvar. Vi ska inte göra det, men vi gör det. Vi kan många gånger mer än dem, skrämmande även det.

Vet själv hur stort steg det är att söka kontakt, man går som en nedbruten själ och önskar någon såg en, brydde sig och fick en att må bättre. Vet hur många som vek undan och inte frågade de svåra frågorna. Men det är det vi är till för, att våga fråga och att finnas kvar.
Vi måste lyssna, vi måste tro det vi hör.....vad finns vi till för annars?

Alltför många söker idag kontakt med vården och går därifrån mer trasiga än innan. Ingen agerar, som om deras liv inte är viktiga.
Precis så kände L. Att de inte brydde sig ändå och tyvärr är jag tvungen att hålla med. Hur kan man annars ta det?
När ingen frågar, de vet att man mår dåligt men släpps ut i regnet igen för att klara sig själv.

Blir så arg att det finns så många som känner sig svikna av vården, något måste göras och idag tänker jag maila och fixa lite för här tänker jag inte sitta och acceptera att unga idag inte får den hjälp de behöver och är värda. Dags att utnyttja kontakter.

Önskar att ni som är på botten ändå kan se ett litet ljus. Jag såg en svag låga och det räckte. Ett steg i taget mot det och jag lovar att ni kan få det bra igen.
Gör det ni gillar, umgås med de ni får något av och prata med någon. Det behöver vi alla.
Ni är värdefulla

Kram P

Du trodde du var ensam....

Du trodde du var ensam....kanske var du det till en viss del. Många kände dig som Islin, vissa kände dig som liten, vissa kände en del av dig. Allt du ville var att få hjälp, få trygghet och kärlek.
Jag tror och känner att jag kände dig på många sätt.
Jag kände barnen som fick uppleva mycket hon inte ska behöva.
Jag kände tonåringen som gick flytta, byta olika boenden och där symptomen fick mer hjälp än traumat.
Jag kände dig som en tjej som självskadade som bar på ångest.
Jag kände dig som en som kämpade men även gett upp, jag fick många gånger bära dig till möten.
Tyvärr fick jag även oftast bära dig därifrån för hemska och meningar kom från dem.
Ingen förståelse, ingen empati ingen medmänsklighet...

Du delade en hemlighet med mig, du bar modet att efter en tid berätta detta för dem då hörde vi de flesta okompetenta och förnedrande sakerna vi någonsin stött på.
Det skrev du aldrig om på din blogg, då ingen fick veta detta.
Vi ältade och pratade om detta hemma, där de skulle hjälpa dig men aldrig gjorde.

Vi pratade om det dag och natt, vi kämpade.
Nu kämpar jag din kamp för din skull, det ska bli nåt bra men ordentligt så tar lite tid snörpa.

Jag kände inte bara den L som bar hemligheter, sorg och minnen.
Jag kände den smarta, glada, snabbtänkta, envisa, lite småsura tjej.
Den som ibland var 5 igen och kröp upp i famnen.
Den som var tonåring och blängde med en blick som sa, ahhhh vad du är jobbig...som gick in till rummet och kom sen ut och bad om ursäkt.
Jag kände den underbara skrivaren som drömde om att bli journalist eller författare.
Den omtänksamma person som ville jobba på Novahuset nån gång, som ville förändra världen för alla därute.

Vi minns dig som vår underbara glada L som älskade våra fredagar med gottis, bad och lek medbarnen, vara i stallet och ibland bara va.

Har ditt tal till mig på mobilen än, din röst är där så nära.
Det talet berörde många och då förstod jag hur viktig jag var. Önskar bara det slutat annorlunda min lilla.
Priset jag fick då kommer alltid vara ditt och det kommer göra så vi fortsätter hjälpa andra.
Du kommer få göra mycket för andra från andra sidan. Önskar bara det vore från denna sida...
Du trodde du var ensam men lillan det är många som brytt sig om dig och det som hänt...så du vet.


Kram P

Hjärtat skriker

Det gör ont, hjärtat skriker ut i smärta och du saknas mig. Vill inte se det overkliga det sanna. Vill inte förstå.
Jag visste att du kämpade mot demoner och minnen, både från förr och nu. Vi kämpade tillsammans och dina demoner var även mina.
Jag visste att livet här ofta gjorde dig ont,
jag visste att jag kanske inte skulle varit bortskämd med dig i min närvaro.
Jag visste att denna dag kunde komma.....men vem kan vara helt förberedd?

Du valde till slut att somna ifrån detta liv, du valde friden.
Och hur ont det än gör får jag tänka att du nu har lugn. Att ångest, minnen och allt hemskt runt om inte längre kan skada dig.
Jag får tänka på att valet av plats att somna på var nära oss som du ville, som du bestämt.
Jag kommer alltid hedra denna plats.

Jag har vandrat och jag har genomgått alla faser, chock, sorg, ilska i alla nyanser. Vi sörjer alla olika, jag har mitt och även de ändras. Ibland känner jag mig kall, ibland vägrar jag inse sanningen, ibland känns allt så hemskt ledsamt.
Jag har lovat dig och tänker hedra dig med att göra precis som du ville.....det kommer, måste bara få landa och samla kraft. Fler ska ej behöva genomlida detsamma som du.

Har kontakt med många som har det på liknande sätt som du, det gör ont och man blir så frustrerad. Varför gjorde de ej något och varför gjorde de så fel?

Idag är det fredag, och önskar du delade den med oss. Fredagsgott och mys med familjen. Film och bara va. Planera huset som vi flyttar till i morgon. Där ett rum gapar tomt efter dig. Kanske kommer någon annan bo där någon gång, det hade du velat. Någon att hjälpa.

Nu gråter jag, tårarna rinner nedför kinderna och det gör bara ont.....vill ta min lilla gumma i famnen och aldrig släppa.
Lyssnar på två låtar och skänker dem till dig snörpa. Sänder upp dem här text.

Älskar dig nu och alltid L min älskade L

Du log mot mig
En sista gång
Du var så lugn
Som om du redan gett dig av
Du såg på mig
Att jag var rädd

Hur kan man nånsin' va' beredd?

Jag fick låna en ängel
Som spred sitt ljus i mitt liv
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
För en stund

Du gav mig allt
Ett hjärta kan
Du lever kvar i mig
Så länge livet ger mig tid
Du sa till mig 'Var inte rädd'

Men säg mig hur kan man nånsin' va' beredd?

Jag fick låna en ängel
Som spred sitt ljus i mitt liv
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
För en stund

Min ängel..

(Jag fick låna en ängel)
Du spred ditt ljus (i mitt liv)
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
Jag fick låna en ängel
För en stund


Himmelen måste ha saknat sin ängel
den morgonen du försvann
jag önskar att jag kunde andats för digVi kämpade men vågorna vann
Åh jag skulle ge allt vad jag äger och har
för att ändra en enda sekund
Men stjärnorna viskar och himmelen sjunger
vi hade vår ängel en stundÅh det finns inga ord att beskriva
hur ont det gör
Åh det finns inga ord att beskriva
hur saknad du ärsaknad du är
Tiden står stilla och hjärtat mitt gråter
jag drömmer jag ser dig ibland
Jag vet du är säker, jag vet du är trygg
men jag saknar dig här i min famn
Jag tänker tillbaks och jag blundar och minns
alla dagar tillsammans med dig
Ja du var en ängel vi hade till låns
men himmelen ångrade sig

Åh det finns inga ord att beskriva
hur ont det gör
Åh det finns inga ord att beskriva
hur saknad du är
saknad du är

Jag kan inte förstå
hur hjärtat mitt slår
Hur solen kan skina
utan dig, utan dig
Kan inte förstå
hur hjärtat mitt slår
Hur solen kan skina
utan dig, utan digEn ängel till låns du varEn ängel till låns du var
En ängel till låns du var
Här hos mig

Att gå vidare

Fick en kommentar häromdagen....på revansch inlägget. Funderade på om jag skulle lägga ut den och kom fram till, varför inte? Jag skäms inte, och ville berätta min sida.

Det stod en fråga, är det inte dags att gå vidare och sluta tycka synd om dig själv??
Jag log lite för mig själv, vilket jag är stolt över (förr hade självkänslan varit så låg att jag tagit åt mig).
Det finns alltid de som inte förstår, inte har bättre för sig än att tycka saker. Om man läser min blogg på riktigt kan man klart läsa att jag tycker inte synd om mig själv. Ja självklart är det fruktansvärt det som hänt och många därute har det kanske värre. Men ingens hemskheter går att jämföra, inga handlingar går att jämföra. Jag ser mig inte som ett offer utan en överlevare, jag vill inte att andra ska tycka synd om mig utan förstå vad de kan ge för konsekvenser av dålig hjälp, bra hjälp, att det går att komma vidare.

Jag får många mail, 99% är varma fina där de förstår mig och uppskattar det jag vill framföra. Att tycka synd om sig själv och inte gå vidare menas med att vara ett offer, att fastna och inte sluta älta sorgen.
Jag valde att gå vidare, att lämna det hemska så gott det går. Jag tror inte på att helt utesluta detta ur mitt liv, att glömma allt. För det kommer aldrig glömmas helt. Så varför inte göra något bra av de? Varför inte hjälpa andra? Ge dem hopp, stöd och hjälp. Varför inte slå tillbaka mot de som gjorde detta och säga, jag är starkare än er.

Jag lever igen och jag gör det ofta. Många dagar går i lyckans tecken, jag lever mitt liv här och nu, lever som inget hänt. Men det jag vill lyfta är att ja också har dåliga dagar och det måste man få ha. Ta en dag under täcket, gråta, skriva av mig sen gå vidare.
Att inte tillåta det hade varit dumt av mig och något ja märkt av senare. Det är ok med toppar och dalar, det är ok att pausa ibland. Jag vet att nästa dag är bättre, att inget var mitt fel, att livet går vidare. Det är att gå vidare. Att våga visa sig svag och att stå för den man är och har blivit.

Att hjälpa andra känns oxå viktigt och nåt som är bra med allt skit. Att vända det till något som betyder nåt för andra.

Så ge upp, låt mig och de med mig leva som vi gör. Verkar som du själv fastnat och inte går vidare då du hakar upp dig på någon som gör nåt bra. Du känner inte mig, du känner inte till allt omkring.
Jag vet sanningen.
Jag släpper dig och går vidare för jag har ett liv att leva och göra bra för mina nära, mig och de som Novahuset hjälper.
Jag har fullt upp med att glädjas med mina barn, mina nära och att ha det bra.

Stå på er därute, ni som mår dåligt. Det finns ett slut och det är ni värda❤

Kram på er och en stor tanke till min extra dotter i himlen. Älskar dig

Min lillsnörpa

Min älskade L

Skriver till dig idag åtta dagar sedan du lämnade jordelivet och sjutton dagar sedan du försökte ta ditt liv. Denna lördag blev en mörk dag. det var inte oväntat men inte heller väntat om att det var nu det var dags.
Vi tog en promenad timmarna innan, vi pratade om vårt nya stora hus där du alltid skulle ha en plats. Du följde oss hem efteråt, vi sa adjö och något inom mig gnager i mig än. Det var första och enda gången jag inte kramade dig hej då.
Om jag bara kunnat göra om denna dag, ta dig i famnen och stryka dig över huvudet och säga att allt kommer bli bra.
Som jag så ofta gjort förut, som du älskade, som du behövde.

Det känns ändå någonstans skönt att vi var med dig den sista veckan, du kanske inte uppfattade det men vi var där. Vi var där hela vägen din mor och vi, vi var med när beslutet togs och vi lämnade aldrig din sida. Vi fick även säga farväl en sista gång. Du låg där så kall, så vit och då hade du redan lämnat oss. Jag hoppas du kände oss fina du.

Jag önskar att du nu har frid, jag önskar du nu slipper kämpa.
Jag önskar jag kunde få ge dig denna sista kram.....
Jag önskar jag fick förklara, som så många gånger innan, att vi älskade dig, att du var en i familjen.
Jag önskar du fick vara hos oss, få hjälp....
Jag önskar du levde....

Du kom för några år sedan i våra liv och du fick en ettrig extra mamma, en extra pappa och systrar. Vi åt tacos på fredagar, vi badade och ni lekte, vi pratade och var i stallet och vi hade så fina stunder tillsammans.
Men vi hade även mörker. Vi kämpade ihop, vi satt ute på natten och jag höll hårt om dig när panikångesten var som värst. Vi kämpade mot öppenvården, sluten vården och soc. Du fick inte det vi skrek om, det du behövde.
Möte efter möte höll jag din hand. Det var vi mot världen, så kändes det när deras kommentarer sänkte dig mer än att hjälpa.
Jag blir arg, jag blir ledsen, jag blir allt på en gång.

Det du utstått i livet ska ingen behöva vara med om. Både som liten och vuxen kämpade du, du fick åter se vuxenvärlden svika dig på många sätt.

Din tid på jorden var alltför kort och alltför svår och jag önskar jag kunde vrida tillbaka tiden.
Jag vet dock att du hade stunder av lycka, de minnena kommer jag alltid bära inom mig och le åt.

Du var inte min biologiska dotter men som vi sa behöver det inte alltid vara blod som förenar oss. Det är kärleken.

Jag saknar dig, jag sörjer dig och jag älskar dig. Nu och alltid min underbaraste, klokaste, finaste L.
Vila där uppe nu, tills vi ses igen.
Hos oss är du alltid, förevigt i våra hjärtan och minnen.

Sov gott min älskade extra dotter. Jag kommer göra det jag lovat, lita på det. Det ska inte vara förgäves och fler ska inte behöva gå igenom samma sak som du. Du har mitt ord.

Du saknas oss, dotter, vän, syster och tjej

Kram finaste L