10 år sedan, ta o glöm....

Jag har den sista tiden mått dåligt.....inte vetat varför. Kroppen har sagt mig att jag har ont medan jag har gått och vart glad...jag fattade ingenting.
Då slog det mig. Det har gått tio år sedan jag träffade honom och mitt liv förändrades för alltid. Det sitter djupt inom mig förstod jag då....allt har jag inte kontroll över. Det sitter djupt i kroppen, den påminns av höstmörkret, lukter, kylan. Då kommer rädslan...inifrån och gör ont....så ont. En panikänsla.

Det var alltså tio år sedan
Tio år sedan jag manipulerades och trycktes till botten.

Tio år sedan rädslan var som en skugga, förföljde mig överallt och när skulden och skammen genomsyrade allt jag gjorde.
Tio år sedan den förra Paulina slutade existera och livet hängde i en skör tråd. Skulle de ta mitt liv eller kulle jag vara den som gjorde slut på mitt hemska, vidriga liv?
Tio år sedan de kom, de såg, de förgörde mig. Med ord o hot, med våld med hemska övergrepp.
Tio år sedan jag gav upp om mig själv, slutade kämpa....
Där någonstans slöt jag mig, ingick i ett självhat, förstod att gråten inte skulle rädda mig. Tårarna, nejet och mitt min vilja va det han ville se, tände på.
Till slut blev jag inte rädd för repen, för händerna runt halsen, för dödshoten.....för allt det som gjorde så fruktansvärt ont.....både fysiskt och psykiskt.
Till slut gav jag upp, tårarna tog slut....jag var ju ändå inget värd.
Ingen såg mig, inte han som gjorde mig allt detta, inte de som kom på hans beställning.....inte min familj och vänner.....de fick inte se, de fick inte längre känna mig. Ingen fick veta....

Det är dock skillnad, mina nära kunde inte se pga hans spel, min mask och min otillgänglighet. Men de som såg, gjorde inget. De bara utnyttjade tillfället, tog vad de ville ha och kastade mig efter förbrukning. De gjorde ett val, de såg och sket i det. Han som gjorde allt detta möjligt är för mig just nu inte värd något i mina ögon. Jag undrar inte varför längre, jag undrar inte hur man kan.....svaret spelar inte längre någon roll.
Det tar inte bort något av det jag känner och det rättfärdigar ingenting av de han gjort.

Tio år, dags o gå vidare kanske en del säger. Du kan väl inte må dåligt nu eller vara rädd än? Kan jag inte? Då vet ni inte...
Det är min rättighet, att ge det de tiden det tar.
Jag tycker själv jag är nästintill hel idag.

Tiden går....dagarna rullar på. Ibland som vanligt ibland med en kamp. Vissa/de flesta dagar rullar jag lätt nedför backen och ler åt livet och vad det kan ge. Vissa dagar kämpar jag i uppförsbacken.
Det är min rättighet att ha mina mörka dagar, för vem glömmer någonsin något sånt här?
Jag kan aldrig glömma men jag kan läka, jag kan må bra. Minnen kommer alltid svida men jag blöder inte längre utan kontroll. Jag har försonats...accepterat att det hänt. Det är ett måste för att komma ut hel på andra sidan.
Det som är skillnaden från förr är att backen har en topp eller iaf dalar som går upp och ner....inte bara en lång tuff backe. Dit har jag kämpat mig!

Jag har sett att dagarna av lycka existerar, att jag oftast mår jätte bra och är en vanlig tjej.
Jag grät i helgen.....det var en skön känsla. Jag grät över det som varit, fick ur mig det värsta....och klev ännu ett steg vidare.
Att ständigt vara i katastrof tankar och nära döden tänk tar på en. Det är den känslan som är värst idag. Den sitter så nära. Livet är så skört, jag vill inte se döden så nära igen.....på länge....mycket länge.

Så nej jag tar inte och glömmer. Jag tar och lär mig. Jag låter det som hänt få finnas, få ta plats. Det är ett måste för att helas och må bra. För att åter leva. Det har förändrat mig men det kanske jag kan vända till något bra. Jag kan ju knappast få allt ogjort så valet är ganska lätt, kämpa framåt.
Jag är stolt och jag är stark, jag klarar det och det gör även ni!
Trots att det är höst, tiden då det hände, ska jag ta fram guldkornen i livet. Hitta något som jag gillar med hösten. Kanske kasta vackra löv på mina barn, ta en mysig cykeltur tillsammans för att sedan kura ihop oss tillsammans under en filt, tända ljus och dricka varm oboy:)

Detta är fina saker som ingen kan ta ifrån mig, inte ens han.
Tack för ni som lyssnar på mig när jag behöver det, det betyder mer än ni kan tro!

Kram på er fina värdefulla ni

Kalla mörka nätter.....

Nästan två månader sedan jag var här....på det igen bara:) Ibland får man suget och behovet att återigen skriva av sig.

Det har varit mycket upp och ner på sista tiden, mycket har hänt i mitt liv och framför allt är kylan tillbaka. Tillsammans med höstens intrång kommer mörkret, den liksom ringlar sig runt mig och sluter in mig i något jag avskyr. Det blir dystert och det tar ytterligare kraft att känna mig glad och pigg som jag ju är som person.

Det har varit stunder av längtan, oro, skräck och lycka sista tiden. I en salig blandning, ibland var för sig ibland tillsammans. Ibland har känslorna varit outhärdliga, ibland hoppfulla.
Längtan har bestått av det lugna trygga. Att åter finna denna känsla för alltid om det är möjligt efter allt de tagit från mig. Jag vet att mina mörka dalar är färre och inte lika långa nu som förr, jag vet att jag mår ok och har det bra. Men att helt släppa allt går inte.....på något sätt vill jag inte. Dels för det lärt mig något och jag idag använder mig av det i mitt arbete men även för jag är rädd att tappa kontrollen för mitt liv. Att åter befinna mig i någon annans kontroll, någon annans grepp. Jag längtar många gånger bort från mitt liv.....men många gånger längtar jag även efter mitt egna liv. Med små steg tar jag mig dit.
Oron går hand i hand med skräcken. Jag har vaknat många gånger av hjärtklappning, svettningar och bilder fastetsade på näthinnan. Minnen.....rädslor.... I det ögonblicket förstår jag att det är mig det handlar om, det är jag som varit där bland liv och död känslor, bland förtryck och förnedring. Det var jag om blev sviken....det sveket sitter kvar och lever med mig i andra relationer. Denna tillit....till andra men även mig själv.
Det är behövligt att det mörka får ta rum i mitt liv, att jag får känna och minnas och gråta en skvätt för att sedan resa mig starkare. Men när det är som mörkast är det tufft.
Det var tio år sedan nu....just denna höst.
Ändå kämpar jag än. Jag har kommit långt med mig själv och det som hänt men jag är sviken av samhället. De som förväntar sig att man ska glömma efter ett antal år, att man ska må bra jämnt, att man inte ska vara rädd eller behöver skydd.
När kommer de förstå att det är inte lika för alla, när ska man få må som man gör? När ska man få ett godkännande som säger: du har rätt att må dåligt

Lyckan är ändå det som håller mig uppe. Lyckan till livet, att jag fått en ny chans och mina underbara döttrar. De ger mitt liv en mening, den vackraste meningen i livet!

Jag ler när jag tänker på dem, mina fantastiska barn. Jag är så stolt över dem och de gör mitt mörker lite lättare.

Hoppas ni mår bra
Ta hand om er fina värdefulla ni
Kram