Masken

Det var länge sen jag tänkte på att jag bar en mask. Så idag, på väg till bussen kom känslan över mig. Är jag här helt, jag känner ingenting!!
Det har hänt många gånger att masken åker på, skådisen börjar agera och jag känner mig hård och kall.
Efter övergreppen har jag slutit mig, ber sällan om hjälp el en famn att gråta ut hos. Jag blockerar känslorna.
Det har blivit ett skydd en försvarsmekanism inom mig. För att inte känna och ibland för att inte släppa taget.
Idag är en sån dag. Ska till Lollos hemstad och hennes hem som barn. Det sliter i hela mig, men på ytan är jag sten.
Vill inte känna, vill inte acceptera att hon inte är där och möter mig när jag kommer. Ger mig en kram och ler.
Vill inte släppa henne, vill inte förstå att hon är borta. Vill inte sörja för då är jag rädd att släppa.

När masken levt vid min sida så länge är det svårt att inte ta på honom igen. Det har ibland varit min räddning i stunder då jag inte fick gråta, fick tveka eller vara svag. Då övergreppen blivit värre om masken inte fanns.
Masken gör även ont, den får mig spela och agera som ja klarar mig själv som om jag inte behöver ha nån vid min sida och gråta. Få ha ont med någon.

Nu på tåget känner jag ingenting, det är tomt...samtidigt trycker det över bröstet. Ångesten och sorgen jag trycker undan påminner mig om att masken är på.
Vet inte hur jag kommer klara denna dag, kan gå på många sätt. Men det känns som en viktig dag och visst är du med mig snörpa?

Ta hand om er och glöm inte slänga era masker då och då, det behöver vi❤
Kram Paulina