Tryckt undan, tryckt ner och bort....jag gjorde mig själv bara en otjänst. Det försvinner inte.
Ibland behövde jag masken för att få vara vanlig ett tag, den gamla glada Paulina. Var ju dock ej det fullt ut eller helt ärligt men att släppa behövde jag ibland.
Det är svårt när den blir en del av dig, när man sätter på sig masken av ren reflex. För att skydda sig själv, andra eller bara få andas en stund.... Jag tränar än idag att ta bort den, be om hjälp och stå upp för mig själv. Det har jag än idag svårt för. Att uttrycka vad jag vill och behöver. Är dock på god väg och tränar med det.
Masken finns kvar men oftast är jag mig själv. En ny gammal Paulina.
Idag var jag hos min läkare, efter många år (11) har jag äntligen en bra läkare som pratar med mig på riktigt, vill förstå, vill veta och vill hjälpa. Han ser inget konstigt och jag känner ett stort förtroende för honom.
Idag var jag hos min läkare, efter många år (11) har jag äntligen en bra läkare som pratar med mig på riktigt, vill förstå, vill veta och vill hjälpa. Han ser inget konstigt och jag känner ett stort förtroende för honom.
Jag blev idag tagen på sängen av en fråga om jag kunde berätta det som jag ansåg värst. Jag tänkte....masken på? Masken av? Våga eller inte?
Jag vågade, släppte masken, öppnade mig och berättade om tre händelser jag tyckt varit värst. De var värst på olika sätt.
Jag beskrev, jag kände, jag tänkte och det bara kom.
Det var plågsamt, men även en befrielse. Känslorna fanns med, tårarna kom. Ibland pratar jag bara utan känsla, som jag är van att säga vissa saker. De går på upprepning. Men inte idag. Det fanns tid för att känna, stanna till och tänka efter.
Jag vågade, släppte masken, öppnade mig och berättade om tre händelser jag tyckt varit värst. De var värst på olika sätt.
Jag beskrev, jag kände, jag tänkte och det bara kom.
Det var plågsamt, men även en befrielse. Känslorna fanns med, tårarna kom. Ibland pratar jag bara utan känsla, som jag är van att säga vissa saker. De går på upprepning. Men inte idag. Det fanns tid för att känna, stanna till och tänka efter.
Jag lyfte på locket, jag vågade och jag vann. Vann tillbaka en del av mig själv, min självkänsla och hopp. Jag kände mig stolt. Jag behöver de goda tankarna om mig själv, för jag vet att ibland kroknar jag och min tro på mig själv. Jag är inte framme än men på mycket god väg.
Har haft lugna fina dagar i solen i veckan, med barnen, med vänner o min kärlek. Det värmer mig och jag märker att jag är närmare och närmare min dröm, mitt mål och mitt liv.
Har haft lugna fina dagar i solen i veckan, med barnen, med vänner o min kärlek. Det värmer mig och jag märker att jag är närmare och närmare min dröm, mitt mål och mitt liv.
Ta hand om er all fina och glöm aldrig att NI är värdefulla!
Kram
