Onormalt....

Många gånger verkar andra veta vad som är normalt när det gäller en våldtäkt. Hur man beter sig under själva övergreppet, hur man beter sig efteråt mm. Det kan man inte veta. Men ändå tycks alla göra det och de verkar också dömma andra som inte går i deras "normala" spår.

Som en god vän till mig sagt, det finns inga onormala känslor för denna onormala situation. Allt är normalt, man kanske inte skriker, man kanske döljer det o beter sig som inget har hänt efteråt, man kanske ser det utifrån, som det hänt någon annan. Man kan leva i förnekelse. Man kan skratta, gråta, inte visa någonting..... Allt är normalt.
Det måste alla förstå för att inte dömma och de som arbetar med detta måste verkligen förstå detta för att kunna hjälpa.
Jag vet själv att jag ibland under rättegången log eller skrattade (så det inte syntes) för sanningen och verkligheten var så hemsk och så svår att få in så jag flydde, gjorde det overkligt. Om man då inte har kunskap om detta "onormala" som är normalt kan det bli väldigt fel. Som om det är ett skämt, inte så farligt, inte sant mm.

Just nu är hela landet fullt av attityder/normer/vetande kring våldtäkt. Vi kommer fortsätta lyfta det och ta det ett steg längre, jobbar på det. Full fart framåt! Hoppas det går vägen.

Glöm ej bort hur fina o värdefulla ni är!

Kram P