Dessa nätter

Ekvationen mamma+våldtagen går inte alltid ihop. Jag älskar att vara mamma mer än något annat, jag blir det gärna igen en dag. Men den ekvationen har ibland varit väldigt tung och ibland nästan ohanterbart. En mammas känslor avspeglas ofta på barnen och det har varit väldigt tydligt på "A". Är jag orolig har hon blivit det, är jag rädd blir hon rädd. Det är klart att hot, rädsla med mera sitter kvar inom mig, även om jag är starkare och friare.
Många gånger har detta fått mig att tvivla på mig själv som mamma. Att mina val har gjort så A är ängslig och otrygg. Hon var ju den som räddade mitt liv, först när jag fick veta att jag bar henne i mig, sen när hon föddes. Utan henne hade jag kanske inte kunnat ta steget bort. Men hon har inte valt detta, det gjorde jag. Låt henne bara få vara ett barn....

Det gör ont i mig när jag tänker att jag kanske var egoistisk.
Det har varit sju år av vakande nätter, både jag och A har haft mardrömmar. Att sitt barn vaknar i skräck, pratar som besatt och är ledsen får nog vilken mamma (och pappa) som helst att bli orolig, ledsen och rädd. Jag har många gånger känt mig maktlös, hållt henne hårt i famnen och upprepat "Mamma är här, det är inget fara". Inget hjälper....kramar lite hårdare och stryker hennes hår, ingen respons, blir då ledsen och känner mig misslyckad och arg på hela situationen. Varför drabbar det henne?
Vi blir ofta tvungna att väcka henne, då hon inte lugnar sig och känner igen en. När jag då kramar henne vill man aldrig släppa taget.
Vi har prövat allt, sovit bredvid, medicin och nu sover hon i lilla systers rum. I sju år har man vaknat orolig, rädd, arg ,ledsen och maktlös.
Har det inte varit tillräckligt jobbigt? Måste det även drabba barnen? Lilla "E" är ju lugn och trygg som en filbunke men "A" är skör, det kanske alltid kommer vara så.
Jag trodde aldrig det kunde bli så här, men även om jag visste kan ja inte tänka mig att göra något annorlunda. Barnen är ju mitt allt.

Vi är nog lite lugnare nu men drömmarna förföljer oss, än kan jag vakna som om något hänt på riktigt med tryck över bröstet och livrädd. Men både A och jag är "normala" dagtid och det känns skönt. Det är på nätterna det kryper nära, det får nog vara så, bara att acceptera. Jag tror och hoppas att det blir bättre. Det tar nog tid, vi har levt med det så länge. Så länge vi har varandra och är älskade kommer vi bli tryggare och lugnare

Det är hemskt att det som hände mig får andra att må dåligt, det är nästan värst. Låt mig få ta allt i stället. Ta bort de andras sorg och ge det till mig, jag klarar det. Just nu när jag är stark, låt mig få bära allt det svåra, låt mig....

Antar att det gäller att tänka att jag gör allt jag kan och kärleken besegrar allt sägs det ju. Vi får ha den tilltron.

Idag blir det jobb hemma, för Novahuset. Det ger mig styrka.

"Så länge hoppet lever...." (det kommer det alltid göra, nu har det kommit tillbaka och jag mister det aldrig)

Kram P