Mitt hopp

Ibland måste man tänka på detta.....

2011-12-09T16:14:00.003+01:00

"Gud
Ge mig sinnesro att acceptera det jag
inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden"

En fin dag

2011-11-29T15:02:00.002+01:00

Trots mörkret, trots kylan och dimman är jag idag den Paulina jag alltid vet finns där inne. Jag ler, både på insidan och utsidan. Jag ler hela jag. Dessa dagar känner jag mig hel, jag känner mig fri!

Det finns människor som fått mig till denna plats, som har kommit i i mitt liv och förändrat mycket. Jag fylls på med kärlek, med trygghet och tillit. Jag blir starkare av de som ger mig denna kraft.

Vänner och kärlek kan göra så mycket.

Jag tror jag funnit något jag inte trott existerade och det gör mig nervös på samma gång som hoppfull.
Jag ser fram emot morgondagen, framtiden och jag ler.
Det går fina människor därute. Det går.....
Vad som än hänt er, vad som än kommer hända....ni kan le igen. Ni kan känna hopp och leva. Det är ni värda!
Jag hoppas min lycka kan sprida sig till er som behöver styrka och värme. Ni finns med mig!

Styrkekramar

Spring för livet

2011-11-29T14:59:00.002+01:00

Du säger att du har förändrats
Att du aldrig menade att slå
Du säger att allt har förändrats
Om jag ville, så skulle jag förstå
Man skadar inte den man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Jag lever med mina minnen
Och sår som ingen kan se
Jag lever med mina minnen
Försöka glömma är ingen idé
Man skadar inte om man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka, det är det inte värt
Du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå

Du skadade hela mitt väsen
Du sa att jag alltid gjorde fel
Du klagade på hela mitt väsen
Tills jag inte längre var hel
Man skadar inte om man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka, det är det inte värt
Du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå

Och jag älskar livet
Det får du inte ta ifrån mig
För om nu hat är motivet
Så finns där inget hat hos mig

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka, det är det aldrig värt
Du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå

10 år sedan, ta o glöm....

2011-10-31T10:18:00.000+01:00

Jag har den sista tiden mått dåligt.....inte vetat varför. Kroppen har sagt mig att jag har ont medan jag har gått och vart glad...jag fattade ingenting.
Då slog det mig. Det har gått tio år sedan jag träffade honom och mitt liv förändrades för alltid. Det sitter djupt inom mig förstod jag då....allt har jag inte kontroll över. Det sitter djupt i kroppen, den påminns av höstmörkret, lukter, kylan. Då kommer rädslan...inifrån och gör ont....så ont. En panikänsla.

Det var alltså tio år sedan
Tio år sedan jag manipulerades och trycktes till botten.

Tio år sedan rädslan var som en skugga, förföljde mig överallt och när skulden och skammen genomsyrade allt jag gjorde.
Tio år sedan den förra Paulina slutade existera och livet hängde i en skör tråd. Skulle de ta mitt liv eller kulle jag vara den som gjorde slut på mitt hemska, vidriga liv?
Tio år sedan de kom, de såg, de förgörde mig. Med ord o hot, med våld med hemska övergrepp.
Tio år sedan jag gav upp om mig själv, slutade kämpa....
Där någonstans slöt jag mig, ingick i ett självhat, förstod att gråten inte skulle rädda mig. Tårarna, nejet och mitt min vilja va det han ville se, tände på.
Till slut blev jag inte rädd för repen, för händerna runt halsen, för dödshoten.....för allt det som gjorde så fruktansvärt ont.....både fysiskt och psykiskt.
Till slut gav jag upp, tårarna tog slut....jag var ju ändå inget värd.
Ingen såg mig, inte han som gjorde mig allt detta, inte de som kom på hans beställning.....inte min familj och vänner.....de fick inte se, de fick inte längre känna mig. Ingen fick veta....

Det är dock skillnad, mina nära kunde inte se pga hans spel, min mask och min otillgänglighet. Men de som såg, gjorde inget. De bara utnyttjade tillfället, tog vad de ville ha och kastade mig efter förbrukning. De gjorde ett val, de såg och sket i det. Han som gjorde allt detta möjligt är för mig just nu inte värd något i mina ögon. Jag undrar inte varför längre, jag undrar inte hur man kan.....svaret spelar inte längre någon roll.
Det tar inte bort något av det jag känner och det rättfärdigar ingenting av de han gjort.

Tio år, dags o gå vidare kanske en del säger. Du kan väl inte må dåligt nu eller vara rädd än? Kan jag inte? Då vet ni inte...
Det är min rättighet, att ge det de tiden det tar.
Jag tycker själv jag är nästintill hel idag.

Tiden går....dagarna rullar på. Ibland som vanligt ibland med en kamp. Vissa/de flesta dagar rullar jag lätt nedför backen och ler åt livet och vad det kan ge. Vissa dagar kämpar jag i uppförsbacken.
Det är min rättighet att ha mina mörka dagar, för vem glömmer någonsin något sånt här?
Jag kan aldrig glömma men jag kan läka, jag kan må bra. Minnen kommer alltid svida men jag blöder inte längre utan kontroll. Jag har försonats...accepterat att det hänt. Det är ett måste för att komma ut hel på andra sidan.
Det som är skillnaden från förr är att backen har en topp eller iaf dalar som går upp och ner....inte bara en lång tuff backe. Dit har jag kämpat mig!

Jag har sett att dagarna av lycka existerar, att jag oftast mår jätte bra och är en vanlig tjej.
Jag grät i helgen.....det var en skön känsla. Jag grät över det som varit, fick ur mig det värsta....och klev ännu ett steg vidare.
Att ständigt vara i katastrof tankar och nära döden tänk tar på en. Det är den känslan som är värst idag. Den sitter så nära. Livet är så skört, jag vill inte se döden så nära igen.....på länge....mycket länge.

Så nej jag tar inte och glömmer. Jag tar och lär mig. Jag låter det som hänt få finnas, få ta plats. Det är ett måste för att helas och må bra. För att åter leva. Det har förändrat mig men det kanske jag kan vända till något bra. Jag kan ju knappast få allt ogjort så valet är ganska lätt, kämpa framåt.
Jag är stolt och jag är stark, jag klarar det och det gör även ni!
Trots att det är höst, tiden då det hände, ska jag ta fram guldkornen i livet. Hitta något som jag gillar med hösten. Kanske kasta vackra löv på mina barn, ta en mysig cykeltur tillsammans för att sedan kura ihop oss tillsammans under en filt, tända ljus och dricka varm oboy:)

Detta är fina saker som ingen kan ta ifrån mig, inte ens han.
Tack för ni som lyssnar på mig när jag behöver det, det betyder mer än ni kan tro!

Kram på er fina värdefulla ni

Kalla mörka nätter.....

2011-10-27T09:59:00.002+02:00

Nästan två månader sedan jag var här....på det igen bara:) Ibland får man suget och behovet att återigen skriva av sig.

Det har varit mycket upp och ner på sista tiden, mycket har hänt i mitt liv och framför allt är kylan tillbaka. Tillsammans med höstens intrång kommer mörkret, den liksom ringlar sig runt mig och sluter in mig i något jag avskyr. Det blir dystert och det tar ytterligare kraft att känna mig glad och pigg som jag ju är som person.

Det har varit stunder av längtan, oro, skräck och lycka sista tiden. I en salig blandning, ibland var för sig ibland tillsammans. Ibland har känslorna varit outhärdliga, ibland hoppfulla.
Längtan har bestått av det lugna trygga. Att åter finna denna känsla för alltid om det är möjligt efter allt de tagit från mig. Jag vet att mina mörka dalar är färre och inte lika långa nu som förr, jag vet att jag mår ok och har det bra. Men att helt släppa allt går inte.....på något sätt vill jag inte. Dels för det lärt mig något och jag idag använder mig av det i mitt arbete men även för jag är rädd att tappa kontrollen för mitt liv. Att åter befinna mig i någon annans kontroll, någon annans grepp. Jag längtar många gånger bort från mitt liv.....men många gånger längtar jag även efter mitt egna liv. Med små steg tar jag mig dit.
Oron går hand i hand med skräcken. Jag har vaknat många gånger av hjärtklappning, svettningar och bilder fastetsade på näthinnan. Minnen.....rädslor.... I det ögonblicket förstår jag att det är mig det handlar om, det är jag som varit där bland liv och död känslor, bland förtryck och förnedring. Det var jag om blev sviken....det sveket sitter kvar och lever med mig i andra relationer. Denna tillit....till andra men även mig själv.
Det är behövligt att det mörka får ta rum i mitt liv, att jag får känna och minnas och gråta en skvätt för att sedan resa mig starkare. Men när det är som mörkast är det tufft.
Det var tio år sedan nu....just denna höst.
Ändå kämpar jag än. Jag har kommit långt med mig själv och det som hänt men jag är sviken av samhället. De som förväntar sig att man ska glömma efter ett antal år, att man ska må bra jämnt, att man inte ska vara rädd eller behöver skydd.
När kommer de förstå att det är inte lika för alla, när ska man få må som man gör? När ska man få ett godkännande som säger: du har rätt att må dåligt

Lyckan är ändå det som håller mig uppe. Lyckan till livet, att jag fått en ny chans och mina underbara döttrar. De ger mitt liv en mening, den vackraste meningen i livet!

Jag ler när jag tänker på dem, mina fantastiska barn. Jag är så stolt över dem och de gör mitt mörker lite lättare.

Hoppas ni mår bra
Ta hand om er fina värdefulla ni
Kram

Att klippa navelsträngen....

2011-09-09T14:18:00.003+02:00

Bilder från tidningen MAMA där jag är med i nya numret.

Det kanske är dags? Att klippa navelsträngen. Stortjejen är nio år nu. Hon med en virrpanna som mamma (dock gott hjärta) och en biologisk pappa i finkan för vidriga brott.
Lillan på fem år är stabil som en filbunke, där har det egentligen aldrig varit några "problem". Hon har ju iof växt upp i en trygg familj, mamma pappa och storasyster.
Min Alma var ju själv med mig i två år och växte ihop med mig. På gott och ont. Vi känner varann utan o innan och hon påverkas direkt av mitt mående.
Även när jag gått vidare och mår bra är vi ihopklistrade.
Jag vet att jag inte ska tycka synd om henne och kompensera allt jag trott hon saknat, mist eller hur hon mått.
Hon har haft det bra....det är dock lätt att gå in i skydda ställning och överösa henne både med det mesta. Tror det är lätt att göra så. Jag har nog trott att hon inte klarar samma krav, att hon är skör och inte mår bra. Visserligen har hon haft dåliga stunder av detta, främst nattetid och det kommer hon ej ihåg. Men om man ser till det stora hela så har hon haft det lugnt och tryggt med många fina personer om sig och vuxit upp till en vacker, omtänksam underbar tjej som inte påverkats så mycket som jag trott. Trodde hon mådde så mycket bättre så behöver nån som säger, sluta dalta....klipp navelsträngen:)

Det har hänt mycket i mitt liv på sistone, saker som blivit bra i slutändan. Det bästa är att jag får sov igen. Det var TIO år sedan. Lillan har kommit upp jämnt förr och Alma har ju haft sina sömnsvårigheter pga allt som hänt mig. Nu är mardrömmarna färre och hon sover.
Det känns lustigt, sååå länge sedan man sov. Först var man vaken av skräck, sedan, oro och sorg sedan för barnåren och så följde mardrömmar både för Alma och mig.

Är vi fria nu, är det nu sömnlivet kan börja?

Vi har tagit oss igenom mycket och nu vänder vi ytterligare ett blad. Så stolt över mina barn , stolt över mig själv att jag i slutet ändå står rakryggad. Ingen når mig nu!

Jag vet att jag säkert daltat med Alma, men nu får bådas skull klipper vi navelsträngen. Vi blir två personer men behåller kärleken, vi behåller vår relation. Det förändrar inget. Vi växer!
Jag älskar henne lika mycket för det och kommer alltid finnas för henne men nu måste vi lva vidare på en ny stig i världen. För bådas skull.

Förändringarna o nya människor i mitt liv gör mg så lycklig att det som hänt inte längre får plats....klart det kommer finnas kvar men jag andas ny luft. Fantastiskt!

Nu tar vi mys helg, hoppas ni får det fantastiskt med!

Kram

Att tänka på mig

2011-08-08T12:17:00.003+02:00

Det tar tid, det tar kraft och det går upp och ner. Nu många år efter har jag format om mig. Jag vet vem jag är, jag vet vad jag är värd och vad jag behöver. Jag vågar sätta mig först, jag kan tycka om mig och känna mig viktig och bra. Det borde alla kunna och verkligen behöva. Någonstans fanns en styrka inom mig och som nu kommer fram mer och mer men ibland blir jag svag. Det är då jag behöver en hjälpande hand.
Nu vet jag vad jag behöver lugn, trygghet och kärlek. Det är härligt när den känslan infinner sig, även om den bara stannar en stund.
För mig är det lika viktigt att finnas för de man älskar när allt är både på topp och på botten, det har jag nog förstått på senare tid. Att det gäller att glädjas med och för varandra med. Är ofta den starka men ibland behöver jag vara den svaga och hållas om.

Min egentid behöver jag och veckan har givit mig denna. Även om nya tankar dykt upp har jag haft det jätte härligt. Några stunder av lugn och ro, några av kärlek och några av trygghet. Då mår jag som bäst och blir det person jag egentligen alltid är.
Jag har några att tacka för det och det gör jag av hela mitt hjärta. Ni vet vilka ni är.
Tror inte alla förstår hur så lite kan göra så mycket för mig men så är det.

Igår smög sig solen fram mellan moln och regn, en underbar känsla i naturen. Doften, ljuden, synen och närheten. Det betydde mycket med en stunds trygghet. Behövde fylla på förrådet. Skulle legat kvar så länge och bara varit men plikten kallade:)

Tryggheten och lugnet är behövligt både för mig men även barnen. Efter allt det gamla vill jag vara här och nu och se framåt. Den där lyckan är viktig, inre och yttre lycka. Och det kan jag ibland behövas påminnas om, att livet är för kort för att vara i något dåligt eller inte ha det bra.
Att ta tillvara på livet och det goda.

Jag önskar ni kommer dit för det är ni verkligen värda.

Styrkekramar på er

Styrkan från andra

2011-07-31T17:04:00.002+02:00

Många gånger...vet jag själv att andra får bära ens hopp och se styrkan i allt. Det är något jag tycker är viktigt på Novahuset, att vara någons hopp och styrka för en stund. Och få dem att åter känna detta hopp och att de är viktiga.
Vi har många kontakter på msn och mailjouren men även många stödsamtal. Något som jag vet är att man ofta behöver någons stöd i polisförhör, i rättegång eller i andra kontakter. Många gånger är vi med hos soc, hos läkare mfl för att ge trygghet. Det är ofta skönt att någon vet och någon förstår, för man vet aldrig vem man ska möta.
I många kontakter blir man som "kontaktperson" frustrerad över deras okunskap och klumpiga kommentarer. Då kan man protestera eller fråga hur de menar. Det känner jag att jag hade önskat när jag sökt hjälp, någon som kämpa för mig när jag inte orka själv.
Idag känns det skönt att vara det stödet jag hade behövt.

Just nu har jag laddat om efter att ha laddat ur. Helgen har minst sagt varit tuff. En jag bryr mig väldigt mycket om kämpade mellan liv ch död och jag var maktlös. Hon lever nu och jag är så tacksam.
Till dig L, jag blir aldrig arg på dig.....jag finns här och vi kämpar på! Du är viktig och värdefull fina du!
Det blir en långpromenad nu, rensa tankar och andas in hemma doften igen. Semester tre veckor har varit underbar. Mest har jag njutit av tiden med barnen och lugnet men en och annan tanke om det som var har uppkommit. Det känns så långt borta men ändå nära. Svårt att verkligen förstå vad jag varit med om ibland. Vad de utsatt mig för.
Och många tankar har jag till er, som liksom jag också varit eller är med om hemska övergrepp. Vi är inte ensamma och tillsammans klarar vi allt!
Glöm inte hur viktiga ni är och har ni ingen att prata med? Kontakta oss om ni vill, ni kan vara anonyma.
Ta hand om er!

Ikväll har jag jouren, det var länge sen nu. I fall du vill ses vi där!

Kram Paulina

Sexuella övergrepp, vems ansvar?

2011-07-21T18:34:00.007+02:00

Många vänder sig till oss med frågor om relationer, sex eller annat. Mest möter vi de som utsatts för övergrepp i någon form, våldtäkt, övergrepp från barndomen, de som sålts av någon annan, sex som självskadebeteende och sälja sex. Även psykisk och fysisk misshandel.
Det finns de som behöver en stöd kontakt hos oss men även de som behöver ännu mer, en professionell terapeuft. Då blir det genast svårare för alla har inte den expertis som krävs. Samtidigt är det viktigt med förtroendet och bandet emellan två personer.
Där brister många gånger Sveriges kommuner. De litar på oss ideella som arbetar mycket med detta. De ger oss ett ansvar som vi inte kan bära. Visst har våra personer hos oss utbildning kring detta men ideella får ofta inga resurser, vi har ingen makt och ändå allt ansvar. Det är inte rättvist när man pratar om detta. Inte för någon, inte de utsatta och inte heller oss. Vi bollar ofta med liv och död och de som har det egentliga ansvaret vägrar ta det!
Meningen är att vi ska vara ett komplement till kommunen och landstinget, det är dags att de tar sitt ansvar och vi hjälper gärna till på vägen.
Det är de som har makten att agera och de som har pengarna. Vi hjälper gärna till men det är inte rätt att de utsatta ska få hjälp om och när vi kan. Det ska ALLTID finnas hjälp, kunnig hjälp, och det ska inte spela någon roll vart man bor.
Det är inte rätt att dessa "problem" ska finnas när någon söker projekt för det.
De sexuella övergreppen minskar inte direkt och ändå är det så få som jobbar med det, ÄNDRING!
Det hänger ofta på en skör tråd, mellan liv och död. Vi måste finnas där för dem, det måste vi bara!

Något vi på Novahuset inte "bara" gör som jag tycker är viktigt när man jobbar med dessa frågor. Det är att lyfta frågan i media, arbeta "förebyggande" och uppsökande. Vi kan inte bara sitta och vänta på att alla ska komma till oss, för det gör inte många. De vet kanske inte att vi finns, de vet inte vad de utsatts för och de vågar inte berätta för någon de inte mött.
När vi är ute i skolor och har värderingsövningar kring kärlek, gränser mm får vi alltid något mail efteråt från någon som varit med om något som inte känts ok eller har frågor kring något. Det kan handla om taffsningar, mobbning, spridna bilder, relationen till sina föräldrar eller sexuella övergrepp.
Även om vi är på nätet möter vi många som behöver prata av sig med någon. Då känns det skönt när man hos oss kan vara anonym och att vi har tystnadslöfte.
Vi har ett skolprojekt nu som rör unga sex och internet, detta kommer upphöra vid årsskiftet men vi kommer fortsätta med våra skolbesök ang samma ämnen.

Vi har lite på gång med 1000 möjligheter som är en jour som oxå vänder sig till tjejer och killar och vi känner att det är bra med samverkan. För de vi möter bor ju på olika håll i landet.
1000 möjligheter har också haft ett projekt kring detta ämne som aftonbladet gjorde reportage om. De har gjort ett handledarmaterial och frågor och övningar till elever.
Detta är ett jätte bra initiativ och detta bör lyftas mer. Att vi och de faktiskt jobbar utåt också, för att nå flera och påverka. För det gör inte många tyvärr.
Nu efter semestern kör vi våra kloka huvuden ihop och kör på nya projekt. Har mycket på gång och jag har tänkt en del i sommar.
Vi båda jourer har mycket gemensamt i våra kontakter och det känns skönt med några som vi kan fortsätta kämpa tillsammans med. För vi behöver fler, vi räcker inte till.
Nu kör vi!
Här hittar ni 1000 möjligheter

Idag njuter jag av solen, lugnet och vattnet de sista timmarna på Öland, sen bär det iväg en sista semestervecka till västkusten. Det blir mysigt. Jag har haft det så fint här...avkopplat och fri från det mörka. Jag har levt och andats som jag så länge önskat mig <3

Jag hoppas ni har en lugn sommar, jag vet att det är tufft för många av er! Jag vet att ni klarar mer än ni tror och jag tror på er! Ni kämpar så mycket och jag önskar ibland jag kunde trolla. Men jag vet att de små sakerna räknas också.....tillsammans klarar vi dem. Det är ni värda. Det kommer inte alltid kännas så här.....en dag i taget.

Styrkekramar på er alla fina värdefulla kämpar

Att tillägga om ämnet....

2011-07-21T17:23:00.004+02:00

Här skriver Aftonbladet sin blogg om unga som skadar sig med sex och säljer sex. Jag har lite att tillägga som är otroligt viktigt i ämnet. Läs oxå gärna vår debattartikel ang detta här .

Jag får mail från unga som inte identifierar sig med att ta kontakt med BRIS eller Rädda barnen (trots att de är bra). Och faller även här mellan stolarna. Även om man är barn till man är 18 vet jag själv att man på slutet in mot vuxenvärlden hellre vill vara vuxen och lämna "barnåren". (bloggens inriktning var kanske barn men många jag möter som är tex 2o är ju barn).

Många börjar sitt självskadande eller säljer sex efter övergrepp, det visar en hel del på. Men inte alla. Som jag skrev i inlägget innan finns många olika varför och hur.
Om någon hade frågat eller sett detta tidigare kanske de fått hjälp tidigare och livet hade inte tagit denna vändning.
Samtidigt är många med om övergrepp som mindre men pratar för första gången om detta när de är runt 18. Det har vi många ärenden kring.

I bloggen som skrevs var det många riktiga fall och det är viktigt för att folk ska få upp ögonen, våga se och våga agera. Det håller jag med om, men det blev för mycket tycker jag. O något jag saknade.....för nu blev det lite snaskigt med mest historier....var, vem har ansvaret för dessa unga? Vad vill politikerna? Vad kräver vi och vem gör vad? Vart finns hjälpen?
Samtidigt som det är mörkt så finns det lite hjälp (inte på långa vägar tillräckligt) men det skrevs det inte om tycker jag.
Det sista jag saknade var hoppet! Jag vet att det är en mörk djungel, jag vet att hjälpen är för dålig men den finns...och den kan rädda liv. Har fått två mail från två kontakter jag har.

"Men hallå det känns inte ok men RB och BRIS när man är 19???? Och jag tycker sexuella övergrepp i sig är ett ämne att ta upp, inte dela upp och bara fokusera på en grej. Det är ofta samma skuld o skam ändå jö. Har ju varit med om det mesta som du vet och så fort det är om sex tiger folk, de frågar inte....de gör inte ett skit. Förrens jag kom till er. Tack! Jag ser det lite hoppfullt nu iaf, att det finns eldsjälar som du. Sen hoppas jag känna hoppet på egen hand men nu finns ju ni som hjälper mig...."

" Jag läste bloggen du länkat om, den var bra och jag kände igen mig i mycket. Men vill ändå säga dig/er att ni har räddat mitt liv och jag hade velat berätta om er men inte min historia, den är min. Vill att ni ska veta iallefall att ni räddade mitt liv. Att det fanns hjälp i mitt helvete och att jag kunde komma igen. Tycker de borde skrivit mer om er så ni kan hjälpa även andra <3 "

Tack T och E!
Det är inte bara om man självskadar sig eller säljer sex vi bör fråga utan oxå om vad som hände innan. Vi måste se dessa barn tidigare. Det är alla övergrepp som är allvarliga. Lite det jag pratat om förut, vi kan inte jämföra.
Här skriver Nyamko Sabuni om sitt bidrag, här
Vad tycker ni om allt?

Jag kanske låter lite bitter o rörig men för att få någon ändring måste någon stå till svars, vi kan inte bara rabbla massa fall. De måste få hjälp, punkt. Och det måste bli bättring.

Kram på er alla som kämpar därute, ni är viktiga!

O ni behöver någon att prata med, kolla in www.novahuset.com

Olika öden,olika orsaker

2011-07-16T17:50:00.003+02:00

Detta med att sälja sex eller självskada sig med sex är något vi möter på Novahuset. Det är de som växt upp i "normala" familjer, se som varit mobbade eller växt upp i en dys funktionell familj på något sätt,
Orsaker kan vara att de vill göra sig illa, lindra sin ångest, är ömhetssökande eller på något sätt hamnar i detta pga olika tillfällen som till slut gör det omöjligt att ta sig ur.

Vanligt är att deras självkänsla är eller blir otroligt låg, många har även varit utsatta för sexuella övergrepp innan.
De hål i själen många beskriver är talande.....de fyller det med detta.
Det blir som ett missbruk för många, de vet inte hur de ska ta sig bort från det, det gör så ont och skadar dem men de behöver det ändå någonstans....
En del känner sig betydelsefulla, viktiga för en stund. Någon vill ha mig, någon behöver mig.....för vissa är det bra att någon ser dem.
Många jag mött har sagt "Det är det enda jag kan/duger till!.....om ens då.

Det är svårt att be om hjälp, att våga berätta detta för någon. Jag tackar er som delar med er av era känslor till mig/oss.

Även om det är svårt är det behövligt, man är inte stark ensam. Man behöver någon att dela det mörka med....ibland låta oss bära en en stund. Att ge all vår styrka och kraft till kan hjälpa en framåt. Jag vet själv och jag vet att det går. Jag har gått från becksvart till grått till ljust för att ibland pendla tillbaka till grått men hela tiden vetat att ljuset finns och jag kommer tillbaka. Det har jag även mött hos andra.

Det är också vårat ansvar som vuxna, som medmänniskor att se, våga se. Och att våga fråga.....inte bara en gång utan kanske fem....tio eller ännu mer.
De är så fyllda med skam och skuld så det är svårt att prata om detta, dock kan det vara förlösande. Det vet jag oxå.Vi måste oxå kunna ta svaret, lyssna och finnas kvar. Detta kräver kunskap men även ett stort engagemang.

För mig har det ingen betydelse för vart de kommer ifrån eller varit med om. Ni alla är otroligt viktiga och värdefulla som ni är. Glöm inte att just dig finns ingen annan av, du är unik!

Inom er alla finns ett litet hopp, jag önskar jag kunde ge er alla extra styrka att lyssna till hoppet.
Styrkekramar till er alla därute

Straffet....

2011-07-13T11:29:00.004+02:00

Många gånger möter jag människor som jämför övergrepp, jämför straff gärningsmännen ev får, jämför känslor.
Jag anser att man inte kan jämföra. Någon som utsatts brutalt en gång mår ibland lika vidrigt som någon som utsatts flera gånger. Vissa "klarar" mer och vissa har bättre stöd runt om och går vidare lättare.
Jag har tänkt på det med min upprättelse när han fick ett straff. Visst fick han det och det är jag lättad för. De trodde på mig och gav honom ett långt straff. Men det som hände försvann inte för det. Det finns inget straff i världen som gör det ogjort. Det är något jag får leva med och har lärt mig.
Arbetet framåt har varit mitt ansvar (med hjälp från stöd runt).
Jag tänker också på de män som inte fick ett straff, den man som ville plåga mig, strypa och slå mig...han fick inget straff.
De män som var flera och gjorde saker med mig som inte går att glömma, de förnedrande äckliga sakerna....hur mycket jag än trycker undan det.
De kom undan....visst huvudmannen fick sitt straff men inte dem. De är där ute.
Men är jag lycklig för det straffet han fick? Var det det som gjorde mig fri och till den kvinna jag är idag?

Det arbetet och den kampen genomförde jag själv. Med fina människor runt mig. Jag vägrade ge upp mitt liv, vägrade få honom att vinna. Vägrade se mig själv värdelös. (och det har jag gjort tro mig)
Det som kan göra mig lättad nu är att han inte kan göra andra illa just nu, för den skull var det värt det. Oxå för att rättegången i sig betydde mycket för mig, att bearbeta och ta tillbaka kontrollen.

Men den förde med sig annat med, skyddad adress, rädsla för framtiden....så jag vet inte om jag ska vara lycklig för en fällande dom. Förstå mig rätt här, jag tycker man ska anmäla och jag är glad att domen föll på min sida men hade det förändrat mycket om det inte blivit så?

Om de trott mig men ej hade bevis...

För det var ändå det som var skönt, att de trodde mig. Sen var straffet rätt oviktigt.

Jag tycker inte vi ska jämföra, för ofta vet vi inte vad någon annan varit med om fullt ut. Inte heller hur den personen känner och hur "stark" de personen är inom sig. Inte eller vilka som finns runt om.
Jag mår idag bra och har tagit mig igenom mörkret och helvetet, det lever med mig men det lever inte i mig längre. Jag lever och jag ler....det kan vi alla göra igen.....och det är vi värda!

Just nu skriver Kristina Edblom på aftonbladet en jätte bra och viktig blogg om unga som inte får de hjälp de behöver. Vi på Novahuset har fått äran att finnas med på ett hörn.

Vill ni läsa bloggen, kolla här
Behöver ni någon att prata med, vi på Novahuset har tystnadslöfte och du kan vara anonym, kolla in vår hemsida här.

Kom ihåg att alla har rätt till hjälp och ingen har någonsin rätt att göra något mot er som ni inte själva vill.

Kram på er värdefulla ni

Text från förr

2011-07-07T20:03:00.004+02:00

Ni skadar mig på hemskaste sätt
Ni tar en bit med er varje gång ni går
Bit för bit faller jag mer och mer sönder
Jag är sönder, jag är i kras
Liksom ett söndrigt glas ligger jag i splitter
I små små delar
Om någon kunde plocka dem samman, sätta ihop dem igen....
Men jag är fortfarande sönder

Detta skrevs för många år sedan.
Idag är jag delad i två när det gäller minnen.
Ena delen minns allt, smärtan....känslan...
Den andra sidan kan inte förstå hur jag idag kan sitta här och le igen, hur jag kom vidare och överlevde.
Det lilla hoppet jag måste ha haft, kände jag inte då. Jag hade gett upp, var redo för nästa steg in mot ljuset.
Ni eller jag själv hade avslutat det, för jag såg ingen väg ut.
Jag förstår inte hur jag tog mig igenom allt. Dessa möten, känslorna innan och efter. Mest känslorna. Värdelösheten, skulden och skammen.
Känslan av att någon tagit kontroll över min kropp, mitt inre och hela mig. Att vilja skrika men inte kunna. Att vilja dra tiden tillbaka men inte ha den möjligheten.
Att se att vad jag än gjorde hjälpt det inte. Ingen såg mina tårar.....inga såg mina bedjande ögon. Ingen hörde min röst, den som ibland sa nej men som för det mesta sa något men som inte hördes.
Det spelade inte någon roll vad jag gjorde....hur liten jag var...hur svag jag såg ut....makten tog ni bara och det värsta är att ni trodde ni hade rätten till att ta den. Främst du...
Men du...är inte värd mina tankar, mina frågor eller min framtid. De andra....er fnyser jag åt. För det var ni som inte vågade se.
Inte ville se.....
Ni som kunde gjort något men valde en annan väg, en lätt väg. Eran lust....

Det är skrämmande hur någon kan förstöra så mycket för en annan människa...och vi är många som gått igenom något liknande.
Just nu ska jag få hjälpa till att driva frågan vilken hjälp man fått eller mer inte fått. Otroligt viktigt att ta upp för det brister.
Jag är glad idag att jag var stark, modig och bra nog att starta Novahuset. Jag vill förändra, vill finnas och vill göra det jag hade velat någon gjort för mig.

Ni där ute, ni är värdefulla. Det kommer inte alltid vara och kännas såhär. Det finns hopp! Jag tror på er och er inre styrka. Finns den inte.....ta hjälp av någon som kan bära er tills den styrkan infinner sig.

Kram på er

Hissen var sönder....

2011-07-06T19:34:00.003+02:00

Det finns mycket att skriva om, mycket jag vill ha sagt men just nu sitter jag bara och känner efter...som en stilla smekning kom nyss en ro till mig. Jag och barnen gick upp till vattnet, badade i kvällssolen, satt länge i värmen och bara mös. Jag satt och log åt mina vackra lekande barn. Det enda som hördes var plasket och deras skratt. Jag såg vattnet, himlen, naturen och kände mig så lycklig. Att vara ovanför den där grunden, att ha kommit upp känns i det ögonblicket helt fantastiskt.
Just då är jag fri, känner ingen oro för mina barn, inte för mig. Vi lever så som många andra gör hela tiden.
Katastroftänket och stressen hänger inte över mig, inte ens skuggan av den finns och förföljer mig. På något sätt är vi för ett tag som de flesta, som alla andra.

Jag behöver inte tänka på den skyddade identiteten, behöver inte förbereda mitt inre på att han kommer ut och behöver inte vara den med en mörk historia. Jag är för en stund mig själv!

Jag har på senaste träffat många människor som jag ska samverka med i arbetet, underbara personer. Det känns bra, att ha planer och mål. De känns som jag är på väg att nå dem.

Samtidigt har jag mött fantastiska tjejer och killar, som går igenom fruktansvärda saker och jag märker att de inte får den hjälp de behöver och är värda. Det tar på en, att kämpa för dem utan resurser och utan makt. Men varje ansträngning ger mig även luft att fortsätta. De är sådana underbara värdefulla personer....men de vet inte om det.
Många runt om i vårt land faller mellan stolarna, blir placerade på helt fel ställe och släpps åt slummen....det är fruktansvärt.
Jag hoppas att det jag (vi) gör betyder något för dem och finner en liten gnista till livet.

Jag minns när jag var (i mina ögon) svag. Jag orkade inte kämpa för mig själv, jag var ingen och var värdelös. Vart kom denna ligga gnista ifrån? Det undrar jag många gånger och frågan dyker upp då och då från andra. Jag tror att den fanns där inom mig någonstans sen tror jag att jag hade turen att ha en familj, ha vänner och ha stöd efteråt. Men ska turen avgöra? Jag vet idag att det är ett roulettespel, kommer den jag möter förstå, kommer denna ens vilja försöka?

Enligt mig kan man aldrig jämföra det några varit med om, ditt var värre för det pågick längre eller fler gånger mm. Det är så individuellt och jag tycker allt är lika hemskt. När någon gör något mot en som man inte vill.
Många gånger skriver jag att jag förstår att det är jobbigt för dem, att jag kan förstå. Jag vet att jag aldrig kan förstå någon annan, likadant kan aldrig någon helt förstå mig. Men med mina erfarenheter kan jag känna dras maktlöshet och förstå vissa delar. Jag hoppas ni förstår mig... Jag har efter mina egna erfarenheter och nu i mina möten med utsatta lärt mig mycket och det är något jag kan använda. Det är inte lätt, det är inte bara att...

Jag ser nu ut och ser två cyklande flickor, skrattande.....vill inte avbryta deras lek och deras lycka. Men det är sagodags. En stund med var och en på armen, en saga och en god natt kram. Jag älskar er mina hjärtan!

Avslutar med ett citat en underbar tjej delade med mig igår (kanske ej helt rätt)

" Hissen var sönder,
så jag tar trapporna
steg för steg"

Kram på er och kämpa på för ni är värdefulla!

Idrottsvärlden....

2011-06-20T14:18:00.006+02:00

Först kom Patrik Sjöberg ut och berätta om sitt öde. Han och flera med honom hade utnyttjats av sin friidrottstränare i flera år. Nu kommer nästa slag, i handbollsvärlden. Läs här
Jag personligen tycker det är bra att de pratar om detta och att det kommer upp till ytan. Att även killar utnyttjas och att dessa kända personer vågar berätta detta är viktigt. För det är inte de som ska skämmas, utan förövarna.
Jag önskar att fler tar bort munkaveln och pratar med någon. Bearbetar det som hänt och kan börja leva igen. För det inom er försvinner inte, det äter upp er sakta. Ett steg i taget, försök prata med någon.
För de är de/ni värda!
All styrka till alla därute som varit med om övergrepp.
Ni är värdefulla och viktiga. Ingen har rätten och göra något med er som ni inte vill och det är aldrig ert fel.

Behöver ni någon att prata med adda oss på msn novahuset@hotmail.com eller maila på mailjouren@novahuset.com Tider för msn jouren hittar ni på hemsidan www.novahuset.com
Du kan vara anonym, vi har tystnadslöfte och för inga journaler!

Kram på er

Avslut två

2011-06-13T08:27:00.002+02:00

De senaste dagarna har varit fulla med fina ögonblick fyllda av lycka och kärlek. Många kramar från mina barn, picknickar med dem vid vattnet, ett och annat bad, ensamtid och ro.
Den där ensamtiden som jag ofta har så svårt att ta till mig var behövlig. Några dagar med fina vänner men också tid för mig själv. Att gå ute i sommarvärmen, höra fåglarna, känna blommorna dofta och bara va är så fridfullt. Som om det mörka blåser bort. Det är fantastiskt.
Det inre lugnet infinner sig och jag kommer på mig själv att tänka att så här borde det jämn vara och så är det för många. Visst stressar vi alla säkert lite för mycket eller mår dåligt från och till i livet men någonstans finns hos många det inre lugnet. Inte oron över när någon kommer ut ur fängelset, ingen oro för sitt liv och sina barns....
Dessa inre ro dagar tar jag tillvara på, jag plockar dem och gömmer dem i mitt inre för att kunna minnas och därigenom finna hopp om att de återkommer. Och det gör dem.

Idag ska jag själv till min dotters psykolog, ett avslut. Alma gick där några gånger, vi pratade om lite frågor hon och jag hade kring "honom". Det var tydligt att det räckte med några gånger. Det var också väldigt tydligt att hon inte var ett trasigt barn. Det låg mycket hos mig och mina "kristankar".

Jag tror att ja trodde att detta skulle göra henne mer ont än det gör, att hon tänkte på onom ofta och var bitter över "kärnfamiljen". Men det har visat sig att det just vart en mors tankar och känslor som spelat oss ett spratt. Hon trivs som det är nu, med vår familj, med mig, lillasyster och pappa T. Hon tänker på honom ibland, men hon bryr sig inte. Det rör då mest hur det är i finkan, när han kommer ut och ett ständigt konstaterande att hon inte ser honom som sin pappa eller vill träffa honom.
Jag kommer inte sakna själva grejen med psykologen men jag kommer sakna vår ensamma tid, Almas och min. Efter varje besök tog vi en glass eller gick och åt eller shoppa. Vi var mor och dotter och vi var glada. Självklart har vi fler såna stunder i vardagen men här hade vi en bokad tid. Får göra upp ett schema:)

Det jag tänker kring psykolo tiden var att hon fick svar på sina frågor kring fängelset och hon fick även prata om sina halvsyskon. Tror det var nödvändigt med dessa svar för att ta nästa kliv. Det känns på ett sätt som vi kliver in i ett nytt skede men även funderar jag kring detta som han lyckades få mig att känna.
När jag blev gravid och han ena dagen hatade mig och andra dagen ville leva sitt liv med mig och vårt kärleksbarn (som han uttryckte sig,hm) fanns mycket skuldkänlor inom mig. Jag skapade vissa själv och han ökade på dem. Han visste hur jag kände och använde detta. Det gällde kärnfamiljen, min rädsla över att pappan till barnet inte skulle vara där mm. Jag visste j någonstans att det var det bästa men jag (med hans hjälp) var rädd att A skulle vända sig mot mig i framtiden när hon fick veta och springa till honom.
Inom mig var det ett ständigt krig, jag vet att barn är smarta och känner vem som älskar dem och har funnits där. Men oron kunde inte släppa, och han utnyttjade varje liten svaghet.
Nu märker jag att det är den oron som följt mig. Jag var mer rolig för min dotter än vad jag borde/behövde vara. En lättnad men även skämmande vilken makt han hade och besitter än.

Jag är oerhört lycklig över att min familj alltid funnits för mig och A, min nya familj när T och jag gifte oss. Som älskar henne som T "riktiga" barn. Jag är glad över att hon har sån kärlek runt sig. För det är vi alla som fått henne att bli den fina tjej hon är idag.
Jag är stolt över min stora A. Hon är en fin vän med många vänner, en omtänksam syster och dotter och en glad och nyfiken skoltjej. Hon är som "alla" andra om ni förstår mig.

Det får en sten att falla från mitt bröst....

Nu går vi o avslutar psykologkontakten, sedan en promenad ensam i värmen.

Ta hand om er

Kram Paulina

Det var då...

2011-05-28T14:20:00.004+02:00

Jag kan mitt i allt le, jag kan dela mig i två
Att inte psykiskt närvara är tvunget för att överleva
Hur är det möjligt att göra så
Att inte lämna det som skadar mig värst
Att spela spelet där bara jag förlorar
Att komma tillbaka till det mörka
Jag är på utsidan glad
Insidan skriker
Av smärta, av rädsla, av förakt
Ingenting är jag värd
Inte av dem, inte heller av mig
Jag tillåter mig såras, skadas och förnedras
Jag är delad i två

Detta skrevs mitt i allt, när jag tyckte jag inte var värd något, när jag inte förstod makten han/dem hade. Att jag normaliserat allt och inte kunde ta mig ifrån det.
Idag vet jag...att ansvaret ligger hos dem. Jag ska inte skylla mig själv, jag ska inte skämmas. Det är dem som gjorde fel.
Greppet jag var i kan inte förklaras....det är inte bara att gå.
Det känns nu svårt att förstå, trots att jag varit där själv. Vilka masker jag tog på mig. Den glada, den villiga, den värdelösa.

Idag vill jag lämna dem maskerna, vill vara mig själv och göra det jag mår bra av.
Idag är jag stark, jag är värdefull och jag är fri!
Idag tänker jag umgås med de vackraste jag vet, mina döttrar!
Ni få mig att vilja så mycket, ni får mig att välja kampen och livet!
Jag älskar er.

Ni därute...kampen är svår men den måste genomföras....av dig med stöd omkring. Sedan väntar livet du är värd!
Ni klarar det, jag tror på er.
Ni är värdefulla!

Kram på er

Så har var det.....

2011-05-25T19:52:00.006+02:00

Det började för några veckor sedan....en journalist ringde mig och frågade om vi ansökt länsstyrelsen pengar. Ja så ja.....fick reda på att vi inte fått kommunens förtroende i Norrköping. Detta visade sig vara en mans förtroende. Socialnämnden hade aldrig ens sett vår ansökan. Det är nämligen de som står bakom ansökan till länsstyrelsen.

Jag blev först arg för vi behöver verkligen dessa pengar till lokal där vi möter våra kontakter.

Sedan kände jag mig sviken, denna man som nekat oss var samme man som sagt åt mig att inte sluta kämpa, att vi behövdes och måste söka nästa år (alltså detta).
Vi har haft en bra kontakt...trodde jag.
Nu på senare tid har kontakten inte funnits. Jag har mailat och ringt, inget svar. Det gällde ansökningen, som har var ansvarig för.
Tänkte bolla lite, som man borde göra.
Tänkte mötas halvvägs om något de ansåg inte var bra el så.
Ingen respons....

Jag fick sedan veta rätt mycket om allt detta, som att vi sökt för samma saker som de som de beviljat. Vilket inte var fallet. Vi inriktar oss på sexuella övergrepp, människohandel och prostitution. Det finns mer som skiljer.

Jag kan ta att man får avslag, absolut. Men att få höra bortförklaringar och att en person kan ta detta beslut visste vi ej. Vi trodde att socialnämnden gjorde avgörandet. När det är en person som bestämmer är det mycket egna fördelar och personkemi som avgör. Vi har fått veta att fler verksamheter tycker att det inte är någon ide att söka för de får inget stöd ändå. Och dessa pengar ska vara till frivilliga organisationer bl a som behöver utveckla eller starta.
En av de saker som jag inte kan ta, är brist på ansvar och att ingen dialog har funnits. Jag har ännu ej hört något om ansökan förutom från journalisten.

Jag ville inte vara anonym, vi har kontakter att kämpa för.
Vi vill att kommunen tar sitt ansvar för dem som faller mellan stolarna.
Jag vill ha en ökat kommunikation mellan oss och kommun.
Jag önskar vi kan samverka och vi kan vara ett komplement till den hjälp som idag finns.

Jag hoppas de håller vad de lovar och att det blir bättre. För det är människors liv vi pratar om. Alla har rätt till hjälp vart de än bor och vad de än utsatts för. Det är deras skyldighet.

Jag önskar också de fick ta del av det vi möter. Dessa trasiga själar som mår skit. Som mött kunskap, oförståelse och som bara önskar att få bli sedda och få hjälp.
Se dessa, lyft frågan och agera!

Ni där ute, ni är värdefulla. Glöm aldrig det.
Även om ni är på botten kan det bli bättre, jag lovar.

Kram Paulina

Se klipp om detta nedan
Så här tycker en i kommunen, se här
Jag tycker så här
Bristen på kommunikation är olycklig säger länsstyrelsen här
Så blev det, här

En kamp

2011-05-23T20:23:00.004+02:00

Just nu är jag het slut....sliter så otroligt för allas lika värde och rätten till hjälp. Många jag möter (politiker, kommunanställda mfl) ser inte detta problem. Eller de väljer att inte se.

Jag blir ledsen, frustrerad och känner mig så maktlös.
De bollar över allt ansvar på oss som jobbar ideellt. Men vi har inte nog med resurser att hjälpa. Många gånger räcker det med stöd och att någon lyssnar och bryr sig. Men jag sitter även med unga som svikits av både kommun och landsting....där vi är deras livlina. Där de behöver en psykolog som är expert på just detta och kanske ev ett boende som är det.
Och det känns hemskt att sitta med ett liv i sina händer där man inte får hjälp från de som borde ta ansvar.

Dessa unga finns

De finns de som skadar sig med sex
De finns som utsätts för människohandel/koppleri

De som varit utsatta för övergrepp och de som säljer sex.

Och tyvärr är de inte få.
Hur kan man blunda? Hur kan vi i ena delen av landet få den bästa möjliga hjälp och på andra delar ingen hjälp? Tror det som svider mest hos de unga är att de inte ens finns....
Att välja att titta bort måste vara värre än att försöka hjälpa med det lila vi alla kan göra?

Jag tror på "ingen kan göra allt men alla kan göra något".

Jag har aldrig gett upp och kommer inte göra det nu heller. Jag fortsätter kämpa för er! Jag vet hur mycket det betyder. Tillsammans är vi starka.

Ni vet att i finns på facebook va? Nova Huset och Novahuset.

Kram till er alla

Det händer inte mig!?!

2011-05-11T12:23:00.002+02:00

Har länge varit intresserad över psykologi och att hjälpa andra. Sexuella övergrepp och de utsatta är något jag kämpat för att lyfta sedan jag själv utsattes.
Jag kan fortfarande bli förvånad och sitter här nu med många tankar.

Främst av attityder kring sexuella övergrepp. Det händer inte mig för att jag har bra uppväxt, det kan inte hända mig för jag är inte den som knullar runt, eller blir för full och jag är inte dum nog att hamna där.
Det är som dessa människor gärna vill se att det bara händer vissa människor, lite som om de får skylla sig själva.
Kanske för att skydda sig själva, att tro att det kan inte hända dem själva. Man vägrar se med det ögat. Man är då fri från detta!

Jag vet att det kan hända alla, jag har mött dem alla. Starka som "svaga", de med bra familjer och de utan några alls, oskulder som de som har haft många partners.
För mig är det inte så viktigt....vem det händer utan att det faktiskt gör det och varför? Hur kan vi hjälpa dom bäst och hur gör vi så det inte händer fler?

Det spelar ingen roll för mig, vem personen är. Alla är lika viktiga och har rätt att bestämma över sin kropp och vilja.
Jag kan bli otroligt ledsen och frustrerad över dessa fördömanden. Man kan aldrig försvara eller lägga över något ansvar på den utsatte.
Inte ens för man är rädd och vill skjuta bort sanningen. Att hitta orsaker till händelsen som ska vara sitt skydd eller mur kan istället såra väldigt många.
Jag själv ha svikits av vänner på det sättet. Som genom sina attityder sagt dömande saker mellan raderna.

Genom en kris märker man vilka vänner man har och då kommer även dessa fram. Det sveket kan många gånger göra lika ont som övergreppen. När vännerna lägger skulden på en själv. Kanske på ett fint sätt men vad gör det när poängen är hemsk.
Är glad för de underbara vänner jag har dag! De är verkliga vänner och dem behöver jag.

Ta hand om er, ni är alla värdefulla! Och inget är någonsin erat fel. Och ni, det finns hopp! Ni är värda allt det fina livet kan ge.

Nu kämpa vidare för att mer ska göras och lyfta detta. Händer mycket nu och vi ger oss inte.

Kram Paulina

Det satte igång många tankar

2011-05-04T20:25:00.002+02:00

Sitter med tankar och känslor jag inte kan sortera. Vi var på samtal igår, jag och min dotter. Hon går där för att "vädra" av sig av tankar och känslor hon egentligen inte vet att hon har. De lever i det undermedvetna...och kommer fram nattetid. Så i nio år har sömnen inte varit ett roligt ämne.

Vi pratade om vad hon visste om "han" och hans andra barn kom upp. Min dotter blev glad, en storasyster, storebror och en lillasyster extra. (dessa är de jag vet om).
Hon sken upp, hon hade syskon som var äldre. Som hon alltid önskat. Att se min älskade dotter så glad över detta blev för mig oerhört kluvet. Jag var glad för hennes skull, de är självklart fina ungdomar hon har till syskon men samtidigt för det oss närmare honom.

Känslorna blev svåra att hantera och jag tänker mycket på det.

Hon frågade om dem, jag svarade på det lilla jag kunde.

Hon behöll sin nyfikenhet, sitt leende....hon var stolt. En stolt lillasyster!

Nu vet hon deras namn, hon vet att de finns. Jag har tidigare nämnt dem men inget hon kommer ihåg.

Hon vill träffa dem och vi pratade om det. Hon blev ledsen över att kanske inte göra det. Jag är orolig....självklart skulle hon kunna få träffa dem om de ville....men kunde då han få reda på vart vi bor? Hur nära är de varann?

Idag berättade hon för sin fröken, sina bästa vänner....hon skröt om dem.

Här sitter jag med dubbla känslor....många tankar. Det virrar i hela huvudet.

Ska försöka slappna av, prata med henne om detta när hon vill och se hur framtiden blir. Just nu behöver jag lite vägledande....en kram. Känns tomt, är ensam just nu och barnen sover.

Ensamheten är inte skön alltid. Mannen är inte här nu, behöver honom...eller en nära vän.

Det var länge sen jag skrev här, ska bättra mig. Men vi utvecklar Novahuset och det har varit viktigast nu ett tag. Alla utsatta som vänder sig till oss.

Men vi ses snart, lovar!

Ta hand om er!

Kram Paulina

Fantastika ljud

2011-04-14T13:42:00.002+02:00

Om jag sluter ögonen, slappnar av och lyssnar, hör jag fågelsång. Ett leende uppstår och en inre ro fylls.
Jag tänker på detta med ljud och vad man hör/väljer att höra.
Numera kan jag bli lugn av dessa ljud som fåglar, vind och allt som rör sig omkring en. Jag blir lugn av dofter och av det stillsamma. Jag låter inget hindra att lugnet infaller.

Förr hörde jag ingen sång, hörde inga vindar.....inte på detta sätt. Jag var för upptagen med att lyssna på annat. Någon som kom, någon som förföljde mig eller plötsligt dök upp. Jag hade antenner ute hela tiden och katastroftänket var som en aura runt mig.
Jag blev bra på att lyssna efter rätt saker, dofta mig till fara och känna i maggropen hur jag skulle vara. Att ständigt vara på min vakt, usch. Det var mycket som kunde få antennen att skjuta i höjden och varna, en liten doft, en liten känsla eller liten syn. Att allt detta kan sitta så starkt kvar. Att någon gör något liknande som någon annan, säger något eller bär någon doft som känns igen från tidigare övergrepp. Det gör det....verkligen

Så därför när jag många gånger idag kan sätta mig ute och verkligen ta in naturen blir det många gånger övermäktigt och jag blir ledsen. Som jag vaknat från döden eller hållts borta från världen (vilket jag har) och nu släppts fri. Då är livet fint, då har jag ro inom mig och då lever jag....

Nu ska jag sätta mig ute och lyssna och vara glad attvara i livet.

Ikväll kör Novahuset msnjour igen kl 19-21, (novahuset@hotmail.com) för alla som behöver någon att prata med. Om allt o inget. Vi har tystnadslöfte o du kan var anonym.

Kram ni värdefulla, ut o lyssna med er:)

Paulina

Sjukdomtankar

2011-04-11T20:53:00.003+02:00

Ligger i sängen o har gjort det många dagar. 40 grader i feber o kräkmaraton. Var bara vaken 2 timmar fre till mån. Helt däckad. Nu sitter jag upp o har för första gång på länge ätit lite. Lite uttorkad. Jag har förstått att sjukdomar får mig livrädd....tänker ofta det värsta,dödsångest.
Jag vet att inte många sjukdomar leder till döden men jag skräms. Att inte få finnas för mina barn,de behöver mig. Ja tänker på vad som händer vårdnad,skydd mm..det kan sätta griller i mitt huvud kan ja säga..
Samtidigt vet jag att jag aldrig kommer kunna skydda dem mot allt men som mor vill man gärna de. Det har blivit såhär sedan honom,när jag var så nära döden....det var så det kändes. Att ständigt veta att detta kan vara det sista jag gör...att ständigt vara rädd. När hela familjen hade änglavakt i bilkraschen i Florida blev det ännu värre. Jag kan stressa upp mig för bil o flygresor,terrordåd,sjukdomar mm. Försöker släppa,kan inte ha kontroll....men gör ont. Vill inte se döden i vitögat på länge. Att han skrämt mig så...
Ja måste lägga mig igen helt slut efter några minuter uppe:-) .

I morgon tisdag är jag med i veckans brott o i expressen. Säga vad man vill om kvällspressen men de har varit toppen,dubbelkollat allt innan tryck. Känns bra. E ju känsliga saker.
Jag hoppas inslaget visar o ändrar lite attityder kring detta. Det är viktigt att kunskapen ökar man jobbar åt båda håll. Den utsattes o förövarna.

Ha det bra alla fina värdefulla därute.

Kram Paulina

Styrkan

2011-04-07T18:03:00.009+02:00

Solen bränner för första gången på länge. Jag sitter ute. Lugn och ro, i både kropp, huvud och själ. De sekunder eller minuter det varar suger jag åt mig. De behövs och jag njuter. Oron och obehaget kommer alltid leva med mig som en skugga men det hanteras annorlunda nu och de stunder de flyr från mig är jag fri. Vilken känsla!

Skickar er alla denna låt idag....med en undertext att tro på framtiden, livet och hoppet. Det kan bli så mycket bättre trots allt hemskt. Det går må bra igen, det går att leva. Det går att känna sig stark. Lyssna här

Styrka och vara stark är för många olika saker.....några rader från mig om att vara stark

Jag är stark
Inte för att jag kan eller klarar allt men för att jag försöker och ger mig själv en chans
Jag är stark
För att jag vågar vara och visa mig svag
Jag är stark
För att jag tror på mig själv, på livet och hoppet
Jag är stark
För jag vet att jag är unik, att jag är värdefull och betyder något
Jag är stark

Denna känsla är bra. Styrka för mig är att våga be om hjälp och tillåta andra att hjälpa en. Inte vara så envis att klara allt själv. För man behöver stödet, det vet jag innerst inne. Man måste få visa sig svag, ingen är stark jämntoch det tror jag inte på. Oxå att acceptera det tunga och att dippa ibland. Vem gör inte de?
Jag tycker det är en styrka att vända det hemska till något "bra". Bra kan de som hänt aldrig vara men att det blivit bättre än det värsta mörkaste. Att ge sig själv den kärleken att ta hand om sig, att få önska och förverkliga sina drömmar. Han/dem är inte värda tiden han redan fått av mig. Jag ger igen....jag lever! Mer får ni inte av mig!
Det är underbart att ha kommit dit där mina känslor, tankar är viktiga. Att jag har rätten att få yttra mig. För länge fick eller vågade jag inte det. Då levde jag inte....var som i en bubbla av hans vilja. Nu får jag tycka något även om andra inte tycker detsamma, får gilla saker ingen annan gör. Och framförallt välja vad jag vill och får göra. Det är frihet. För många väldigt naturligt men för mig en gåva...

Ni alla har styrkan inom er, jag lovar. Kämpa för den, den är ni värda!

Kram Paulina

Fängelsenytt

2011-03-31T15:36:00.002+02:00

Telefonen ringde igår....jag tittade på den och det står Fängelset Härnösand....hjärtat slog dubbla slag....som vanligt. Vet inte om det är oron över vad de ska säga eller bara påminnelsen över allt som hänt. En del av mig vill inte att han är en del av våra liv, vill inte bry mig eller ha honom i tanken samtidigt vill jag ju veta vad som händer. Nu skulle han få sin första titthålspermiss. Fick datumet i god tid vilket jag uppskattar. Vet egentligen inte varför jag ska veta men har ju tankar inom mig....tänk om han rymmer. Jag fick bekräftat att han ska vara ute i sex timmar till skogs med tre stora starka karlar. En cigg och kaffe..... Visst visste jag att det skulle komma, dagen då han fick en liten bit av verkligheten. Att bli en del av den. Men det får mig också att tänka på att det är bara fyra år kvar tills han är helt fri...utan tre stora karlar....inte bara i skogen. Men det är då och nu är nu. Jag försöker se det positiva. Jag ångrar inget, han fick det han förtjänar. Min dotters frågor om hur han kommer känna när han kommer ut svarar jag som jag känner, jag vet inte. Man kan tro saker, man kan önska saker.....men verkligheten vet jag inget om. Det kan göra mig galen ibland. Att inte ha kontroll. Solen lyser och ger mig kraft. Som om den kände att jag behövde den. Jag suger åt mig varje vårdoft, ljus och stunderna med barnen. Att se dem leka, skratta gör mig levande och snabbt tänker jag inte mer på det mörka. Men någon gång framöver kommer ett nytt samtal..... Fram tills dessska jag framkalla våren ännu mer och njuta av livet. Kram till er alla

Fina o tänkvärda ord....i repris

2011-03-24T20:13:00.003+01:00

Våga ta steget
Ibland så känns det som
om livet helt står still
Och just det man är i
är inte det man vill

Man känner sig så svag
så vilsen och så feg
Så känns det till den dag
man vågar ta ett steg

Då öppnas nya vägar
och man får perpektiv
Och plötsligt kan man se
hur man vill ha sitt liv

Och när man blickar bakåt
när man fått distans
så ser man att det svåra
var källan till en chans

Känner så väl igen mig nu...när jag tänker på hur omöjligt allt kändes en gång. Hur skulle allt kunna få ett slut? Hur skulle jag orka.
Nu är jag glad och stolt över att jag vågade ta steget,öppna mig för någon och börja leva igen.
Ni alla därute, ni är värda detta!
Detta är till er. Jag vet att ni klarar allt ni vill

Kram Paulina

Skrämmande....

2011-03-17T20:30:00.004+01:00

Har den senaste veckan läst om eller själv kommit i kontakt med flera olika fall av övergrepp. Två fall där killar låst in tjejer i deras hem, hållt dem fångna och våldtagit dem. Sedan även ett fall där en ung tjej våldtogs av ett gäng killar, hon blev blåslagen. Åklagaren ansåg att hon var med på det!!
Samtidigt frias en 32 årig man i ett våldtäktsmål. Han dömdes till två år och sex månaders fängelse för att ha förgripit sig på en omtöcknad kvinna. Hovrätten ansåg att det inte är bevisat att mannen tvingat till sig sex. Det kan inte uteslutas att det skett frivilligt.

Pust, vad det inte dessa fall de nya reglerna i dessa åtal kom till för? När någon har sex med någon som befinner sig i ett hjälplöst tillstånd på grund av medvetslöshet, sömn eller drogpåverkan, kommer det kunna bedömmas som våldtäkt.
Vad hände här då? Var hon inte omtöcknad?

Inom mig kan det koka, förstår man inte att man borde vänta i dessa lägen? Hur kul kan det vara att ha sex med någon som bara ligger helt platt? Och borde man inte vilja vara säker på att personen vill? En normal person hade inte gjort något, ev hjälpt denna hem.
I dessa lägen kan jag tänka på vad jag tror det handlar om, att våldtäkter handlar om. Om makt och kontroll.

Lika skrämmande är det med utsatta som av åklagare får höra att det var friviligt. Jag har en kontakt som mötte en polis nyligen som sa, din historia låter konstig. Visst tusan är den konstig, man utsätter inte någon för dessa övergrepp. Och alla som varit där vet hur förvirrad man kan vara. Det ha man även rätt till. Därför är det så viktigt att gå till rätt polis eller vilka de är. Och att ha med någon som stöd, för att känna sig tryg,trodd på och som kan säga till.

Vill påminna om att bli medlemmar på Novahuset, 150 kr/år om ni vill ta del av utb och kanske bli volontär. Stödmedlem kan du bli gratis. På vår hemsida http://www.novahuset.com/
Vi finns även på facebook: Nova Huset som person och Novahuset som grupp, gå med och ta del av nyheter mm:)

Ta hand om er
Kram Paulina

Dottra min.....

2011-03-17T20:17:00.002+01:00

Lite dåligt samvete, det var länge sedan jag skrev nu. Men med händerna fulla är det prioriteringar som gäller. Det har jag varit tvungen att inse, ingen kan ha glädje över mig om jag går sönder.
Det har varit fullt upp med viktiga möten, föreläsnngar, utbildningar och samtal med utsatta. Samtidigt tv och intervjuer mm. Men det går bra nu, det känns kul och viktigt!

På hemmaplan har det varit både uppåt och neråt. Alma frågade häromdagen "Mamm, tror du att han, min riktiga pappa, har förändrats o insett att han gjort fel när han kommer ut om 4 år? ".
Frågan fick mitt huvud att tänka fort, tankarna delade sig. Skulle jag vara ärlig eller lugna henne? Jag kontrade med en motfråga....Vad tror du? Nej det tror jag inte. Jag såg att hon va rädd, orolig. Åh vad det smärtade. Jag sa, jag kan inte svara på det gumman, jag hoppas det men jag tror tyvärr inte det. Men en sak ska du veta, att jag o pappa alltid finns här o låter inget hända dig eller någon av oss.
Den natten kom drömmarna åter, som de ofta gör.....hon kom upp skrikandes, livrädd i ren panik. Hon ville sova hos oss, var rädd att "han" skulle komma. Hon fick sova hos mig, jag låg o höll om henne hårt. Hon skakade, var rädd och jag ledsen.
Känner mig så fruktansvärt maktlös, arg och frustrerad.
Att det han gjort mig drabbar andra än mig själv. Det han gjort mig kan jag ta, det har jag bearbetat o kommit vidare ifrån. I den mån som går. Men att det påverkar o drabbar min älskade dotter gör ont i mamma hjärtat. Det är många tankar som far i mitt huvud. Har som tur var underbara vänner o en kontakt på bup som ger mig kloka och bra tankar, råd och stöd.

Min älskade dotter, vi fixar detta! Tillsammans klarar vi allt! Jag kommer alltid finnas för dig och skyddar dig mot allt ont. Jag är så oerhört stolt över dig, mitt underverk! Jag älskar dig till månen och tillbaka....

Visst är det märkligt, att det vackraste jag har är ett resultat av det värsta jag upplevt....

Ni där ute, sluta aldrig tro på att det går att klara det! Ni är värdefulla o värda allt ni önskar

Kram P

Vår debattartikel i aftonbladet

2011-03-02T20:22:00.000+01:00

Om den friande hovrättsdomen, läs här

Kram Paulina

Föreläsningsreflektioner

2011-03-02T13:48:00.006+01:00

En stor del av barnen som är placerade på ungdomshem har prostituerat sig. Hela 12% av flickorna och 4% av pojkarna säger att de haft sex i utbyte mot pengar eller droger. Den yngsta började när han var åtta år. Läs mer här .

Vi föreläste igår och pratade just om att sälja sex, koppleri och människohandel. Vi vill öka kunskapen kring detta, lyfta frågan och visa att det händer här och nu. Att agera så de som utsatts får hjälp men även driva frågan kring gärningsmännen. Man fokuserar ofta på offren men utan efterfrågan hade problemet liksom inte funnits. Och vad gör vi med dessa förövare? Längre straff? Psykologhjälp? Rättspsyk?

Det är en svår fråga för varje fall är unikt. Självklart tycker jag att barn måste alltid skyddas, (likaså äldre offer.) Samhället har en viktig del i detta. Att ge dem trygghet och rättvisa.
Jag baxnar många gånger över domar som är på böter, några månader .....det är inte ok. Men vilket straff vill jag ge?
Ibland i sitt jobb blir man frustrerad, man vill bara att någon/några försvinner. Det är hemska övergrepp man får höra och som jag själv varit med om. Han fick 14 år, det är maxstraffet. Men kommer det straffet vara bra/ok/rätt? Blir han en ny människa nu? Det måste vara det viktigaste, att de inte bara sitter av ett straff och sedan börjar på ny kula.
Terapin ä ju självvald och de är ju oftast oskyldiga enligt sig själva så då ä de ju inte mottagliga för hjälp heller så vilken hjälp vore bäst? Fotboja?
Det vet inte jag.
Jag vet bara att hur hemsk en människa än är är den inte värd att ödsla sitt hat på. Men jag tror att det är viktigt att få känna och gå igenom de olika känslorna någon gång i sin bearbetning för att bli klar. Jag har genomlidit dem alla.
Detta är något för politiker, kriminalvård mfl att tänka ut....med lagar, straff och hjälp. Jag kan "bara" tycka:)

Något som också är viktigt att tänka på när jag jobbar med detta är att inte överföra mina känslor och tankar på de jag möter. Jag kan tycka en person är hemsk och inte borde få finnas men personen framför mig kanske då fortfarande älskar denna person trots att de skadat henne/honom. Det jag kan förmedla är att man är värd bättre, är värdefull och detta inte är ok.
Det är aldrig okej att göra någon illa. Och man har alltid rätt till sin kropp. Du bestämmer över den!

Mycket tankar idag....så blir en solig promenad nu för att lufta tankarna.
Förresten finns nu Novahuset som person, Nova huset, och som grupp Novahuset på facebook. Gå med:)

Kram på er fina

Rikskrim och Patrik, mina veckans hjältar!

2011-02-26T11:51:00.004+01:00

Tack för alla som velat rösta på oss, länken funkar nog inte mer då sista dagen för röstning varit.

Just nu sitter jag och summerar veckan. Den har varit tuff, frustrerande men även otroligt givande och lyckad.
Jag har kontakt med en ung tjej, en toppen tjej som i veckan hade modet att träffa en polis och en samordnare i dessa frågor kring koppleri och övergrepp. Vi fanns hela tiden med.
Det började med att soc i hennes stad brustit totalt i deras roll. Inte deras ansvar, kan inte göra något samtidigt som de missuppfattat allt och lagt ansvaret på denna tjej. Istället för att se att hon utsätts för övergrepp, är hotad, och en fara för sig själv väljer de att se att hon har ett sexmissbruk.
Detta är sjukt....blir man våldtagen, börjar träffa män som någon form av självskadebeteende är det ett fall för???Inte soc iaf tydligen.
Hon väljer inte att bli utnyttjad hon väljer inte att sälja sig. Denna okunskap är skrämmande. Jag är otroligt stolt o glad över att hon anförtrott sig till oss så hon inte är ensam i detta men tänk hur många man missar? Fel frågor, fel kunskap....det straffar offrena och så får det inte vara.

Eftersom jag fått en underbar kontakt i Patrik som bara jobbar med detta kontaktade jag honom och han och "kollegan" från rikskrim kommer till oss. De tar detta på allvar, de ser tjejen som det viktigaste, de gör något.
Är oerhört stolt och glad att de finns, dessa underbara män som kämpar för de utsatta och tar sig tid. Tror det är viktigt att ses utan måsten och skapa ett förtroende som det blev här. Annars brukar det låta, du måste anmäla du måste det och det. Nu såg de bara till hennes bästa och hon fick val och möjligheter till egna önskningar! Underbart!
Mest stolt är jag över denna tjej som väljer sig själv och livet och kämpar. Jag hoppas detta ska få ett slut och att hon får det hon förtjänar. Det är hon värd.
Vi finns här hela vägen! Det kommer inte alltid kännas såhär!

Sluta aldrig hoppas
sluta aldrig be
sluta aldrig önska,
under kan ju ske

Lite bilder som får mig tänka på hoppet

I slutet av tunneln finns ljuset

Det gäller att ta ett steg i taget

Ofta en krokig väg till och mot lyckan

Efter mörker kommer sol...den finns nära

Jag vet hur viktigt det är med kämpar omkring sig, man orkar inte kämpa själv. Är glad att jag idag är den som kämpar för andra efter att ha kämpat för mig själv så länge...Och se, jag lever, jag är lycklig. Det går. Jag vet att vi kan klara det, tillsammans!

Kram Paulina

Rösta o stöd Novahuset!

2011-02-23T17:13:00.002+01:00

Tycker du Novahuset gör ett viktigt och bra jobb, gå då in här och rösta. Vi är nämligen nominerade till Årets Wendela och kan vinna 15000 kr vilket för oss är mycket pengar. Varenda öre skulle gå till verksamheten och de utsatta!

Vilken ära att vara nominerad lite gråtfärdig här.... <3
Vem har nominerat och skrivit vad???
Så glad, älskar ju mitt jobb trots mycket elände.
Kämpa på alla därute, ni är värda det bästa och det kan ni få!

Kram en känslofylld Paulina

Varför våldtar man?

2011-02-22T11:36:00.000+01:00

Något jag reagerar på är när man tycker sexdrift och våldtäkter hör samman. Och där ofta blandar in killar/män som några djur som inte kan behärska sig och måste få utlopp för sin drift. Helt sjukt anser jag.
Är då alla män tickande bomber?
Och gör det det hela mindre fruktansvärt? Något att skylla på.
Det finns en syn i samhället att män alltid vill och kvinnor får gud förbjude mig visa sig kåta. Gör de det får de skylla sig själva. Det finns många attityder som får mig att reagera. Man säger även ibland att "han var så full, han visste inte vad han gjorde", skjuter man inte bort ansvaret då? Likaså brukar det låta "hon borde inte druckit så mycket", där lägger man också ansvaret fel. På offret!
I alla dessa myter/attityder tar man också för givet att det alltid är män som våldtar kvinnor. Visst statistiken ser ut så men hbt personer då och det finns killar som våldtas? Alla är lika viktiga.
Mötte nyss en kille som våldtagits av flera andra killar. Inte för att de hade en tickande bomb utan för det var en cool grej....hallå????!!!!
Han skulle bara plockas, förnedrande och de skulle få makt och kontroll.

Jag tror att man våldtar pga synsätt, värderingar men mest makt och kontroll. Inte av en tickande sak mellan benen. De flesta män som finns och de jag känner är otroligt fina killar och män. De verkar kunna styra den tickande bomben, som isf ska finnas. Varför kan inte alla det?
Jag spränger den tickande bomben och orsaken för alltid och kommer aldrig se orsaken på det viset.

Visst vore det intresant och få veta mer om vad som ligger bakom dessa förövares sätt och handlingar. Men det finns inte mycket att hitta där. Dels för att de som döms anser sig själva oskyldiga och därför inte får vård i fängelset. De sitter bara av straffet. Det hjälper väl ingen? Varken offer, dem själva eller ev framtida offer. Men också dels för att många riktar in sig på offret, hur kan vi hjälpa, mer måste göras mm.
Visst det är underbart att vi hjälper de utsatta men vi måste också rikta in oss på problemet, de som våldtar. Hur kan vi förhindra/minska detta problem?

Att utsätta någon för detta kränkande övergrepp är för många livsavgörande och påverkar deras hela liv. Jag vet. Jag har lyckats komma vidare, se på det med nya ögon men det finns ju alltid där på något sätt. Samtidigt vet ag att många fastnar i detta hemska och kommer inte vidare...
Jag kan ännu känna förnedringen och kränkningen in i själen. Då tänker jag på tjejen i kopplerimålet där de inte ansåg att kränkningen var tillräckligt grov. De borde veta bättre.
Den tjejen hade det inte lätt innan och nu stämplar man henne ytterligare en gång i pannan.

Många tankar till henne och alla er andra därute. Ni som kämpar för dessa frågor eller själva är utsatta. Ni är värdefulla och så viktiga!
Ingen annan än du har rätt till din kropp, oavsett kön, etnicitet, religion eller sexuell läggning. Ni är för mig alla lika mycket värda!

Kram i solen
Paulina

Jag är förbannad, jag skäms och jag är oerhört berörd

2011-02-19T11:04:00.006+01:00

Vi är många som skriver om detta nu. Och alla är vi lika upprörda. Jag är oerhört besviken....och har väldigt mycket känslor i omlopp just nu.

Hovrätten friar två män från våldtäkt mot barn och mildrar straffet för en koppleridömd i den uppmärksammade härvan kring en 14 årig förståndshandikappad flicka i Malmö. Från början var det tio män/killar som stod åtalade, vart blev de av?
Det är mycket mer än det som upprör.....hon anses inte blivit tillräckligt kränkt, hon får inget skadestånd, rätten ansåg att hon inte lämnat en spontan och sammanhållen berättelse.....and it´s going on....

Kan det sistnämnda ha något med hennes förståndshandikapp att göra? Eller att hon är så traumatiserad?
Det tycer jag låter rimligt.

Klarar inte domstolarna och Sverige att skydda våra barn? I tingsrätten dömdes fler, hur stor skillnad ska det vara i varje instans? Hovrätten var inte den heller enig i sina beslut.
Barn ska inte behöva höras i rätten och kränkningen anser jag att den är otroligt grov. Vad är det annars?

Jag blir berörd för dessa fall som kommer upp, blir berörd för jag möter detta i mitt arbete och absolut berörd för att jag varit där. Jag har utnyttjats, jag har sålts....jag har i min mening kränkts.
Jag vet hur svårt och jobbigt det är att sitta i förhör, sitta i rättsalen och vara i samhället efter domen. Att leva med minnen och tankar och aldrig riktigt bli fri. Man ska kunna kräva av samhället att de står upp för en, backar upp. Samhället måste ta ansvar!
Vakna, se på varje fall som unikt, se att detta händer i dagens Sverige. Vakna och gör något.
Det är inte okej att förmedla att det inte var så farligt, att omyndighetsförklara män genom att tro att de inte kan förstå och sätta sig in i andras situation. Herre Gud, de flesta män som finns är underbara, de förstår att detta inte är okej. De är inte de som ständigt är kåta och måste få utlopp för detta. Som vissa vill framhäva i sexualbrott. Välkommen 2011....

Det rör upp mycket inom mig, så kanske blev lite osammanhängande idag:)
Det gör också att jag vill kämpa ännu mer för förändring. För alla därute.
Nu tänker jag på vad nästa steg ska bli......återkommer om det.

Läs mer om detta
SVD här
SKR här
Caroline Engvall här

Härmed vill jag skicka mina tankar till denna flicka och alla med henne som finns därute, som utsatts för övergrepp.
NI ÄR VÄRDEFULLA!

Många styrkekramar Paulina
Novahuset

Många bollar i luften....

2011-02-16T09:00:00.004+01:00

Händer mycket som vanligt....barn och jobb:) Vi har njutit avridning i skogen i solen, underbart!
Här är min duktiga dotter och bosse:)

Det händer som sagt mycket och går framåt. Har haft möte med childhood och andra viktiga kontakter som jag senare kommer skriva om när mer är bestämt. Sedan har det varit flera konferanser och nu senast i fredags hade kommunal ett jätte bra och viktigt seminarium om våld i nära relationer. Den finns att se här.

Det var otroligt bra föreläsare som berörde otroligt mycket. Aftonbladets Kerstin Weigl och Kristina Edblom visade ett bildspel om de som dödats under 2000 talet. (i någon form av relation).
Seminariumet inleddes med meningar och musik som fick mig att få tårar i ögonen, detta följde även senare. En stor klump fylldes i bröstet. Vilken skit som finns! Så onödigt! Jag har varit där och jag möter det dagligen men man får sig alltid en tankeställare.
Jag är stolt att jag (Novahuset) fick medverka och att kommunal anordnade detta seminarium.
Nyamko Sabuni var där med, var roligt att se henne igen. Vi skulle ta en fika framöver, finns mycket att diskutera!

Idag blir det samtal med en mycket modig tjej som ska anmäla. Jag önskar henne all lycka! Så stark!

Nu ska jag först brottas med Skatteverket. Så struligt när man har skydd, dock är jag tacksam för det.
Ta hand om er hoppas ni har får en fin dag.

Kram P

Ett nej är ett nej....

2011-02-03T13:28:00.004+01:00

Och ibland kan ett ja eller tystnad vara ett nej. Med det menar jag att det ligger mycket bakom varför man inte kanske skriker nej, sparkas och rivs. Många paralyseras, en del hotas och en del klarar inte av att säga nej på olika sätt. I vissa fall vill de bara att det är över fort eller fokuserar man bara på att leva. Detta bara är inte bara. Vem vill inte leva, vem vill inte att det ska gå så "lugnt" till som möjligt och vem vågar kämpa eller säga emot med livet som insatts.

Jag har sagt nej med ord, med kroppen, med tystnad och med gråt....räknas inte de alla?

Ett nej ska alltid respekteras. Hur det än sägs/syns.

Många tror/vet jag har svårt för att veta eller förstå vad de utsatts för runt oss i media, bland vänner och i samhället finns detta normer och attityder kring vad är vad och hur ska det vara när det är på riktigt. Många tycker mycket, många av dem har aldrig varit där och tror att det är lättare än det är. Så svart o vitt.

Om man ser på lagen kan det vara lätt, man får inte utnyttja någon som är full eller medvetslös eller inte vill. Men dessa gråzoner mellan kan vara svåra att bevisa och ofta är det ord mot ord. Känslor är svåra att sätta ord på. När det gäller hot ska det vara uttalade hot inte en känsla....
Jag vet själv att de uttalade hoten ibland uteblev men var ändå rätt och jag kände att jag var tvungen att göra saker jag inte ville.
Jag var redan nedbruten, rädd och ville bara överleva.

För någon vecka sedan kunde man läsa om en 16 årig kille som utsatte en 13 årig tjej för övergrepp, han tvingade till sig analsex. Han friades från våldtäkt för flickan borde gjort mer motstånd och borde därför kunnat förhindra det. Jag blir arg och förbannad. Flickan hade uttalat flera gånger innan att hon inte ville ha analsex men bara för hon sedan ville ha sex ville hon då allt helt plötsligt? Vart ligger ett nej här? Jag hoppas detta överklagas. Läs mer här

Ingen har någonsin rätt till att göra något mot dig som du inte vill.
DU har rätt till din kropp och du är värdefull!
Glöm aldrig det!

Kram Paulina

Ny kämparglöd!

2011-01-30T14:16:00.004+01:00

Sol, denna underbara sol. Har precis varit ute på en långpromenad i solen. Åh som jag längtat efter solen. Jag behöver solen och ljuset. Den värmde till och med, underbart.

Ljuset och solen ger mig ny energi, ny kraft och nytt hopp.

När man är ute och går kommer ofta många tankar upp. Det brukar göra det när jag kopplar av och lugnet infinner sig mer och mer. De senaste dagarna har jag haft en klump i bröstet, ångest klump. Det har inte hänt någo speciellt och tankarna har inte varit annorlunda men något är det. Det kommer alltid leva med mig, det har jag blivit medveten om. Det är som en svulst inom mig som inte går att plocka bort, ur mig. Jag kan aldrig bli av med den men jag kommer kunna leva med den. Det lär jag mig än, att hantera det förflutna och känslor förknippat med den. Det är ändå någon befrielse över detta, att ha kommit så långt att jag förstår och accepterar detta. Det är inte det stora problemet längre, inte det stora hindret. Det är inte ouppnåligt. Jag är där.

När jag inte kan ändra det som hänt var jag ändå skyldig mig själv att ta mig hit, bära mig själv över till denna sida. För att få ett "normalt" liv igen och leva som jag vill och är värd.

Även om jag helst skulle vilja ha allt ogjort så går det inte och det är det som ligger i botten för min drivkraft att hjälpa andra och förstå dem. Det hjälper mig mycket i mitt jobb. Tacksam är ett lustigt ord när det gäller hemska saker men jag är tacksam att jag kunnat vända det hemska till denna kraft. Både för mig och andra.

Klumpen över bröstet kan vara drömmar. Dessa drömmar som ibland, ofta, är så verkliga att jag känner mig tokig titt som tätt. När jag vaknar vet jag inte vad som hänt, vad som är verklighet och dröm. Det är skrämmande. Ibland kommer jag inte ihåg vad drömmen sagt men då påminner denna svulst och min kropp om detta.

Lugnet som jag ibland lyckas hitta kan vara skönt men de kan också vara väldigt påfrestande. Dels är det nog en vane sak, jag vet inte hur jag ska hantera lugnet men det kan även vara i lugnet allt kommer upp. Minnena, rädslan, sorgen , oron, känslorna och tankarna. Som jag skrivit förut kunde jag ibland lyckas begrava eller förskjuta allt detta. Jag ville inte minnas, kunde inte känna, hann inte bli rädd just då. Då fanns bara överlevnadsinstinkten tillsammans med skulden och skammen.

Nu när lugnet kan komma mer ofta kommer rädslan och känslorna över mig som en kall dusch. Vad var det egentligen som hände, som jag var med om? Det är jobbigt att hantera rädslan i efterhand när jag nu känner mig "trygg".

Men ändå hjälper solen och ljuset till nytt kämpande!

Hoppas ni får njuta av solen med fina ni. Ta hand om er.

www.novahuset.com

Kram Paulina

Tillbaka

2011-01-28T14:01:00.003+01:00

Ursäkta att det inte blivit så mycket inlägg på sistone, mycket med Novahuset samtidigt som mina två underbara döttrar behöver mig (och jag dem).
Jag kämpar fortfarande för er därute och känns som det går framåt med kontakter, fler volontärer och finansiering.

På sista tiden har jag inte tänkt så mycket på det som hänt utan blickar mest framåt. Det känns skönt. Kanske ett nytt kapitel.
Jag lär mig fortfarande att be om hjälp och att inte ta på mig för mycket samt att tillåta mina "dåliga" dagar att komma.
Det är svårt att hejda mig ibland, jag vill så mycket men ingen har kraften att själv göra allt. Men mycket kan man ändå göra. Känns overkligt hur långt vi ändå kommit på de två åren vi funnits, har hänt så otroligt mycket.

Idag känner jag mig stolt över det vi gör, stolt över alla som vänder sig till oss på Novahuset och stolt över de som engagerar sig i vårt arbete.
Ni är alla unika och värdefulla!

Ni som inte blivit medlemmar på Novahuset bli det, man måste förnya det varje år. www.novahuset.com
Du kan välja att vara stödmedlem eller medlem. Stödmedlem är gratis och medlem kostar 150 kr/år då får du ta del av utbildningar, konferanser och engagera dig mer fysiskt i Novahuset.
Ert stöd betyder så enormt mycket. Alla kan vi göra någonting.

Ska försöka att skriva snart igen och inte dröja.
Men finns alltid här om det är något....försvinner inte:)

Trevlig helg

Kram P

Rädslan

2011-01-17T18:58:00.005+01:00

Aldrig trodde jag att jag skulle hamna där. Där i det tyngsta jag upplevt. Visst förstod jag att jag i mina år skulle vandra på oklara vägar och ibland gå vilse men inte att hamna där jag gjorde. Där andra kanske hamna men inte jag.
Jag såg mig inte bättre än någon jag var bara ovan vid det onda. Mina föräldrar är guld, likaså min övriga släkt, systrar och vänner. Mina ex tillhör (till den största del) av fina helt underbara killar/män.
Inte hade jag stött på allvarligare problem än att bli dumpad. Jag hade alltid fått kärlek, tillit och respekt från mina nära. Den mörka världen var långt utanför min skyddszon. Den var aldrig ens i tanken. Om jag någon gång hade det i tanken hade jag byggt up mina egna strategier men för det mesta lät det i mitt huvud "det händer inte mig". Och så ofta fanns de inte ens i närheten av min rosa fina värld kan jag ärligt berätta. Jag levde skyddat.
Trodde jag.....
Jag har tänkt tillbaka en del för att förstå mig och även andra bättre men också för det är nyttigt för mig. Att se att jag nu kommit långt, till "andra" sidan mörkret. Det får mig att känna mig stark och även som jag har något att tillföra. Eftersom jag nu vet att sexuella övergrepp inte är så ovanligt vissa tror.
I minnet har jag mött den otroligt rädda person jag var många gånger. Nu i efterhand när jag förklarar min rädsla eller försöker iaf inser jag hur svårt det är. Dels att förklara men också få andra att förstå den utsatthet man levde i. Har svårt själv ibland att föstå och minnas och då har jag ändå levt i detta.
Många gånger stängde jag min rädsla ute, jag tryckte iväg den för jag var för rädd för att vara rädd. Låter skumt men ville inte inse eller hantera verkligheten.
Jag kommer ihåg stunder jag satt som i chock, rädd att gråta, rädd att finnas och andas i överhuvudtaget. Jag var rädd att göra fel för det skulle då vara det sista jag gjorde. Och vad var fel?
Men minns även stunder då jag ej hann bli rädd, jag levde med det dagligen och hann inte reflektera. Hann inte inse faran jag var i.
Men rädslan kom tillbaka och många gånger har jag blvit rädd i efterhand.
Det är svårt att se framför mig nu hur nära döden jag varit. Det känns som jag sett döden i ögonen många gånger, ibland för att kunna ta den till mig men ibland för att skjuta bort.
Att vara i någons våld får mig idag att rysa, känna kalla kårar.
Man kommer långt med att skrämmas, man känner sig fängslad fast man inte är det fysiskt. Den ständiga tron om att vara övervakad, hotad och inte veta om detta är sista gången man vaknar, somnar eller ser dagens ljus.
Den osynliga kniven är lika effektiv som en riktig, de ord man kan lägga in i meningar som blir undermedvetna hot är som direkta.
Jag kommer ihåg att om:et var något oerhört påfrestande. Om något händer, om jag dör.....när blir det då?
Inte jag dödar dig nu, utan om någon gång......usch ilningar!

Idag är jag glad att åter fått kontrollen över mitt liv, jag får känna tycka och göra som jag vill. Jag tog den tillbaka där i rättssalen och för det mesta är styrkan med mig.
När den inte är där vet jag att den kommer tillbaka. Jag tror....
Idag kan jag finna styrka i det som finns kvar och inte fastna i det om varit och det jag förlorat.

Sexuella övergrepp är stort och brett och vi på Novahuset delar inte in det på något sätt men det är många olika "fall" vi möter. De som utsatts som små, de för överfallsvåldtäkter, av närstående (partner, pappa tex), vi möter de som säljs av andra, de om säljer sig själva och även de som har sex som ett självskadebeteende eller som något de kan/duger till. Det händer både online och offline, lägga upp bilder, kränkningar mm.
Det är ett viktigt problem och jag är glad åt att frågan lyfts lite nu iaf. Men än så sopas det mycket under mattan.

Idag fick jag iaf ny kraft att jobba vidare med Novahuset och vårt arbete. Tack Caroline, Linda och Lisa.
Bli medlem och stöd oss på vår sida.
Har du blivit utsatt eller känner du någon som blivit det: www.novahuset.com

Vi har mail och msn jour samt stödverksamhet. Vi har tystnadslöfte, för inga jounaler och du kan vara anonym!

Kom ihåg att ni är värdefulla och alla behöver ibland någon att prata med. Ensam är inte stark, jag vet!

Kram Paulina

Två steg framåt och ett tillbaka...

2011-01-02T12:14:00.000+01:00

Något jag lärt mig är att det tar tid att förstå vad som hänt, acceptera det, bearbeta och på något sätt komma vidare. Kanske aldrig mer bli den man var helt men att bygga upp sig själv igen. På en del plan helt på nytt men vissa delar är ändå av det forna jag.
Man ändras men man behåller ändå vissa saker. Det jag ändrat mig på är både på gott och ont och jag får fokusera på det goda....annars kommer jag inte framåt.

Jag vet nu att jag inte klarar allt själv, jag ber om hjälp och jag visar mig svag. Detta har blivit min styrka. Det är starkt att visa sin svaghet. Jag måste få dala ibland, de gör vi alla.

Jag har lärt mig att hjälpa andra har gjort mig starkare, som person och med min historia men vilken känsla det också är. Att finnas där för någon som behöver.

När jag många gånger försökte öppna mig när jag var i detta eller straxt efteråt testade jag dem alltid. Jag behövde någon som orkade och klarade att lyssna. Jag sa lite....många kunde ej hantera detta, tyvärr. Vissa tyckte synd om en, vissa blev chockade....och jag hade bara sagt en liten del. Hur kunde jag då berätta det äckliga, smutsiga och hemska?

Många blir chockade över de antal som säljer sex, de som säljs i kopplerihärvor/människohandel, de som utsätts för övergrepp och våldtäkter. Vissa mer av tortyr och förnedring än andra. Många tror inte det händer men oj vad många mail och kontakter jag har. Dessa utsatta har många gånger inte pratat med någon eller har de det och inte blivit bemött så bra. Sen finns det självklart de som har bra erfarenheter av läkare, psykologer mm. Men de måste bli fler.

Jag kravlade länge nere i en djup mörk brunn, jag kom inte åt sidan jag kom inte upp. Men steg för steg....jag märkte det inte själv....tog jag mig uppåt. Hoppet brann någonstans, såg det inte själv men kroppen kände den inom sig. Nu flera år efter ser jag tillbaka på de förlorade åren men vet att de säkert behövdes. Tid att förstå, tid att acceptera och tid för återbyggnad. Nu vill jag leva för fullo igen. De dagar jag är nere gläds jag ändå åt att veta att jag kommer upp igen, det finns mycket ljus och lycka när jag är uppe. För dit kommer jag alltid igen och de mörka håller inte i sig som förr. Nu är det en kort stund eller dag i mörker och de flesta i ljus.

Som Gunde säger:) Ingenting är omöjligt!

Glöm inte att ni är värdefulla!

Förra året var en kamp, inom mig men även med Novahuset. Vi lyckades komma en bra bit nu detta år kommer vi komma ännu längre. Det är jag säker på. De som bestämmer måste prioritera detta och lyfta detta. Mer måste göras. Vi ger inte upp och vi kämpar för er därute!

http://www.novahuset.com/

Vi har tystnadslöfte, för inga journaler och du kan vara anonym i din kontakt med oss.

Kram Paulina

En ny fin jul och ett nytt år....

2010-12-23T19:50:00.002+01:00

Jag ser fram emot morgondagen, se mina barns tindrande ögon, krama dem och njuta av nuet. Att få umgås med min underbara familj, mina föräldrar och systrar betyder allt för mig. Jag är lyckligt lottad.

Förresten ett tips: Vet ni inte vad ni ska ge i julklapp? Ge då något viktigt, ett medlemsskap i Novahuset. För 150 kr kan DU göra mycket.
Gå in här, du kan även bli stödmedlem gratis där.

Jag önskar något stort i julklapp, att ingen ska behöva vara ensam, att de ska få känna lycka o kärlek, att alla har mat och tak över huvudet. Jag önskar orättvisor i världen inte fanns.
Något jag lovar er är att fortsätta kämpa för Novahuset och vårat jobb även nästa år och även bidra andra viktiga organisationer. Tillsammans gör vi mycket!

Det är många i mina tankar idag, många jag har kontakt med och många tysta själar. Jag sänder min kärlek, mitt hopp och tro till er. Styrkekramar

Ta hand om er själva och varandra, för det är den bästa klapp ni kan ge!

NI ÄR VÄRDEFULLA!

God Jul Kramar Paulina

Smärtan

2010-12-20T14:11:00.005+01:00

Smärtan försvinner inte men nu går det att leva med den. Jag känner att jag klarar det. De vassaste kanterna att riva mig på är sedan länge borta, kvar är en klump utan kanter. Det känns att stöta emot den när den kommer till mig men jag övervinner den. Jag blöder inte längre, jag skriker inte längre. Det kommer alltid finnas en sorg inom mig men varje dag när jag arbetar med mig själv och med mitt arbete fylls jag av kraft. De tystas kraft, de vet inte alltid att de har den men jag känner den och till slut kommer den åtevända till dem som behöver den mest.

Ett steg åt gången...mot livet och lyckan. I slutet av tunneln finns ljuset, tappa inte hoppet!!!!

Länken till min radiointervju i musikhjälpen. Lyssna här

Tack Jason och tack hela redaktionen för stödet och era tankar. Efter intervjun vek jag mig dubbel i sängen och grät. Det var länge sen och det var skönt. Brukar vara en lättnad att gråta. Jag mindes, jag såg och jag kände. Hur det var dessa månader och dessa år. Vilken smärta, förnedring och vilka känslor.
Men det blev aldrig helt mörkt där i sängen. Jag visste att vi alla måste vara ledsna ibland, det ser jag som en styrka idag. Att jag tillåter mig det. Jag visste att om några minuter känns det bra, jag går ur min säng och går ut till vardagsrummet där de två vackraste sitter. Mina döttrar. De ger mig en kram och jag känner, jag klarar även detta denna gång. Jag vet det inom mig nu, att faller jag så kommer jag igen.
Han har ingen makt över mig längre. De må varit hemskt men jag har ett liv att leva och njuta av. Det är jag värd! Det är vi alla värda!

Gå in på Novahuset och stöd oss i vårt arbete, bli medlem här
Ni kan göra skillnad. Det lilla vi alla kan göra är otroligt stort i det hela.

Kram på er alla

Viktigt, musikhjälpen!

2010-12-18T12:23:00.000+01:00

Just nu pågår det ett oerhört viktigt samarbete mellan sveriges radio och svt,musikhjälpen. De samlar just nu innan jul in pengar för att hjälpa barn som utsatts för människohandel.
Man kan skicka ett sms, ge gåvor mm. Små som stora gåvor mottages. Många bäckar små som det heter....

Visste du att lika många barn som det finns i Sverige köps och säljs just nu som handelsvaror runt om i världen.

Det smärtar i mitt hjärta både som tidigare utsatt men mest som mamma och medmänniska. Många kan slå detta ifrån sig, det händer inte här eller det händer inte mig. Jag kan inte det. Jag vet att det sker här i Sverige och även de utomlands är ju lika mycket värda.
Har kontakt med många som varit med om koppleri/människohandel/prostutition på något sätt här i Sverige, alla olika slags människor. Alla slags av sexuella övergrepp möter vi på Novahuset och det är ett stort och viktigt problem som borde röra alla.
Och man kan inte jämföra, många säger mitt är inte så farligt eller det finns de som har det värre....visst kanske men allt som sker mot någons vilja är ett fruktansvärt trauma och jag önskar fler gjorde något. Inte bara sucka och skakade på huvudet och säga, ja...det är för hemskt.
För vi alla kan göra något! Och alla behöver få stöd, vart man än bor eller kommer ifrån. Det är deras rättigheter. Tänk om det var ditt barn?
Tack musikhjälpen för detta initiativ!!!!

Ta ställning och gör något du med, här
Barn är INTE till salu

Jag är med via radio i morgon, berättar min histora och om Novahuset.

Och ni där ute, ni är viktiga och värdefulla. Jag ger aldrig upp att kämpa för er!

Kram Paulina

Novahuset o medlem

2010-12-15T20:36:00.002+01:00

Det är ofta de små sakerna som är viktiga och avgörande. Där kan vi alla göra något. Ju fler som bidrar dessto mer kan göras.
Om du vill stödja Novahusets arbete och hjälpa oss hjälpa andra så bli medlem hos oss. Länk nedan!
Novahusets sida här

Det finns två olika sorters medlemmar, aktiv medlem och stödmedlem.
Aktiv medlem: Kostar 150 kr/år (betalar du nu gäller det självklart 2011 med)
Som aktiv medlem får du arbeta aktivt inom Novahuset som volontär, du får ta del av vidarutbildningar, konferanser, föreläsningar mm. Detta står då Novahuset för.
Att vara stödmedlem är gratis och du får då ta del av vissa föreläsningar, konferanser mm. Ditt medlemsskap innebär huvudsakligen moraliskt stöd till Novahuset.

Så lite betyder så mycket!

Kram Paulina

Människohandel vs människohandel

2010-12-09T14:40:00.003+01:00

Då var det ett tag sedan igen då men tro ej att jag ligger på latsidan o sover för jag jobbar väldigt mycket:) Just nu går Novahuset före mitt skrivande, men glömmer er inte. Det är så viktigt att vi finns och att arbetet fortsätter och det går framåt ska ni veta. Känns jätte bra. Så därför har det vait fullt upp med föreläsningar, möten mm. Och det leder till att fler kan få hjälp och frågan lyfts, det är ju det jag önskat hela tiden.

Jag får också många mail från starka tjejer och killar i vårt land, så det är er och alla ni andra som lever i det tysta som jag kämpar för. Jag bär med er när jag är ute och ger inte någonsin upp. Ni är viktiga!

En sak jag tänkt mycket på den sista tiden. Har haft mycket kontakt med människor som jobbar med människohandel och prostitution på något sätt. Jag har föreläst med/för dem och diskuterat kring detta. Något jag sett är att en del smalar av detta och ser det enbart med deras glasögon. Som jag ser det är problemet mycket större. Det gäller inte bara barn, kvinnor o män från andra länder som kommer hit och utnyttjas. Det händer och gäller här i Sverige med, med våra ungdomar och vuxna.
För mig spelar det ingen roll varifrån man kommer, alla måste få hjälp. Men nu glömmer vi de unga som idag lever i detta i Sverige, de jag och även Caroline Engvall får mail av.

Träffade några bra och kloka människor när jag föreläste på Unifem sist, de såg dessa och hade inte bara ett enda spår. Vi måste se allt, annars missar vi många som söker eller försöker få hjälp.

Många tankar och planer far i huvudet nu och de tar jag med mig i mina möten med nya kontakter. Alltid finns det något att uträtta.

Sköt om er. Ska nu hämta barnen och busa lite i snön:)
Till er som mailar mig, tack för ert förtroende. Kolla även in vår msn jour där ni kan vara anonyma och vi har tystnadslöfte.

Kram Paulina

Mammatårar

2010-12-01T20:29:00.004+01:00

Idag högg och sved det i mitt mammahjärta. Lillan skulle fotas på dagis och pga våra skyddade uppgifter får de ej vara med på gruppfoton. Min 8 åring förstår detta och vet ju en del men lillan på 4 år började idag gråta och fråga varför hon inte fick vara med när de andra gick iväg. Att se hennes tårar och höra den frågan gjorde att jag inte kunde hålla mig. Tårarna brann inom mig, kände en sådan sorg. Jag har accepterat det jag varit med om men när det drabbar de jag älskar mest är det svårt, tungt och jobbigt.
Det känns orättvist.
Mitt hjärta blödde, jag höll henne i famnen och kände en sån maktlöshet.
Det är ingen dröm att leva med skyddad adress, hade gärna skitit i det just nu men det är nödvändigt.
Det kanske är jag som gör det till en stor grej och tänker mycket men jag vill ju att mina barn ska få det andra har/får.
Det går över men i morse var det jobbigt och sitter självklart kvar ännu.
Ska ta mig en lugn kväll nu och njuta av att hon nu sover lugnt och tryggt i sitt rum.
Mamma älskar er fina döttrar.

Kram P

Idag är jag stark!

2010-11-25T13:39:00.003+01:00

Gårdagens föreläsning jag höll på unifem gav mycket. Älskar när nya kraften kommer och man blir laddad på nytt. Nya bra kontakter och framtida möten, ser jag verkligen fram emot!

Idag är det studiedag på skolan så jag och mina älskade döttrar myser samtidigt som blåsten och snön far därute. LillSpike drunknar i snön när man är ute med honom:)

Har tänkt på en sak, detta med att ha kommit över saker eller inte. Jag känner att jag bearbetat och det är befriande att inte längre vara i hans grepp och tankar. Men å andra sidan har jag lärt mig så mycket att jag frivilligt håller mig kvar i vissa minnen, känslor och tankar just för att kunna förstå och hjälpa andra. Alla situationer och människor är unika men är säker på att det kan ge något.
Känns bra att ha vänt det mörka.
Sen vore det lustigt om man aldrig blev påverkad, ledsen eller rädd ibland. Det är ändå grova saker och känslor styr man inte över. Att acceptera det som hänt och kunna kontrollera dessa känslor är för mig bearbetning och jag känner mig stark som tagit mig igenom detta mörker.
Och vi alla har dåliga dagar.....med eller utan mörk historia. Det har man rätt till.
Har även lärt mig visa mig svag, be om hjälp- det är styrka!

Tack mina älskade riktiga vänner och tack allihopa som lyssnade på mig igår. Alltid berörande att höra era åsikter efteråt. Det ger mig så mycket. Ge och ta är viktigt. Och som någon sa, detta är mitt uppdrag, att dela min historia för att hjälpa andra! Det var menat och jag tar till mig det positiva i det (förstå mig rätt)

Och ni därute, ni är värdefulla och viktiga!

Kram P

To much

2010-11-23T19:13:00.003+01:00

Livet är en riktig berg o dalbana, ena dagen är man på toppen och andra dagen går det fort nedför. Jag mår inte dåligt psykiskt pga minnen men just nu är det sjukt mycket med barn, jobb och privat och det sätter igång känslor och tankar. Stressen gör en uppmärksam på de små sakerna man annars kan trampa sönder och bekämpa.
Samtidigt älskar jag mitt jobb, idag och igår var det föreläsningar på skolor. I morgon blir det mer av det. På eftermiddagen är det dags att ta sig fram i snökaoset och föreläsa om min historia.
Dagen har eggat mig och gett mig kraft, det är så otroligt roligt och givande att träffa ungdomar och diskutera dessa frågor.
Jag önskar fler diskuterade dessa frågor, för det är viktiga saker.

Igår ringde de från ett fängelse i Härnösand dit HAN är förflyttad nu, från Salberga. 4 år kvar nu bara....det går fort. Tänk att alla dessa år sprungit iväg. Domen på 14 år verkar idag inte vara något när tiden är så knapp nu.
Det väcker mycket känslor inom mig....tankarna spinner på. Å andra sidan vill jag inte ge en sekund åt honom. Det är han inte värd!

Nu mitt i allt kaos är fokus barn, hundvalp, jobb och familj. Och mig själv....får jag inte glömma mitt i allt. Ska försöka vila och stressa av...
Nu Novahuset jour.
Sköt om er fina människor därute!

Kram P

Long time...

2010-11-17T16:36:00.005+01:00

Det var länge sedan jag skrev nu. Ute är det nu mörkt och kallt. Vintern är på ingång....tråkigt när det blir mörkare men mysigt med tända ljus och brasa. Det blir många myskvällar med ljus och en filt när de älskade barnen lagt sig.
Vi kör för fullt vårt projekt om unga sex och internet inom Novahuset vilket är jätte intressant och roligt. Lite nya grejer på gång och som vanligt mycket ideer i lilla huvudet.

Det var länge sedan de mörka orubbliga drömmarna smög sig på mig, verkar inte längre vara ett lätt byte för den smygande attackerande drömmen. Drömde härom natten att "han" var snäll, som han var en gång när han var på rymmen och sökte upp mig. Det lugnet jag kände då har jag aldrig uppfattat och känt innan. Jag kände inte heller denna rädsla som jag kände varje gång annars. Det känns lustigt att drömma drömmar som inte stämmer med verkligheten, att känna en godhet av en som jag uppfattar som nästan helt igenom ond. Det är märkligt, dessa drömmar och vad de gör med tankar och känslor.

Jag har föreläst en del, för kyrkan, för personal mfl. Tankar väcks om både då nu och framtiden kan jag tro. Jag vet redan att kraften att hata tänker jag aldrig ge honom. Det tär mer på mig än ger.
Jag önskar så att människor kunde ändra sig, att människor var goda. De flesta är ju faktiskt bra om man ska tänka efter...önskar bara fler kunde ändras. Tänker mycket på alla som finns därute som mobbas, överfalls och lever i skräck eller sorg. Det är mycket man önskar.... mycket man vill göra.

Nu middag sen en mysig lässtund med min älskade döttrar.

Kram på er fina

Ljusterapi

2010-11-10T16:28:00.001+01:00

En bild på en av mina gullungar:) Skulle vilja skryta med de andra två tjejerna med men har valt att inte göra det av olika anledningar. Nån gång kanske. De är ändå de bästa jag har och jag är en stolt mamma.

Nu har snön kommit, rätt mycket med. Förra veckan var det mörkt, riktigt november väder. Mörkt, ruggigt och jag kände för att fly landet till varmare klimat. Dagen efter blev det blå himmel, en härlig höstdag....slog över i humöret.
Jag påverkas så otroligt mycket av väder, värme och ljus.
Så just nu känns det bra att snön kom och lyste upp det mörka. Känner att jag blir lite piggare och gladare, känns bra med den kraften.

Idag har det varit utbildning om unga sex och internet. Det är oerhört intressanta föreläsningar och diskussioner. Det som hänt mig hänger såklart över mig men det har aldrig påverkat mig i mina samtal med utsatta. Det tänkte jag på idag och kände en styrka inom mig. Att kunna hålla det på en proffessionell nivå, att sära på detta.
Även om jag håller det inom mig, det som hänt mig är det klart det påverkar mig. Men jag väljer att se det positiva, att det som hänt gjort mig till den jag är.
Tro inte att jag är tacksam för det som hänt mig men jag är tacksam för att jag kunnat vända det och använda det i mitt arbete på ett bra sätt. Att inte vara fördomsfull, att ha en förståelse, samt känna igen denna maktlöshet.
Men jag vet att det går att bryta sig ur greppet, att få ett bra liv igen. Vi alla har det inom oss, vi behöver bara någon som tror det åt oss när vi inte gör det själva.
För vi alla är värdefulla och viktiga!

Kram P

Detta med straff

2010-11-05T16:25:00.001+01:00

Det med straff är ett svårt ämne tycker jag.....jag gillar inte å ena sidan att förövare bara sitter av sina straff och kanske (många gånger) kommer ut som densamma som åkte in. Men å andra sidan är det svårt med terapi med någon som anser sig oskyldig och som inte vill ha hjälp för personen förstår inte att han/hon har ett problem.
Men det är viktigt att prata om, det är en mycket viktig fråga. Vi vill ju att det ska bli ändring och det inte händer igen. Vad är rätt? Längre straff, tvingad terapi?

Ibland kanske inte längden på straffet betyder så mycket men i vissa fall blir man rent ut sagt förbannad.
Ni har säkert hört om Alexandramannen som utgav sig för att vara en tjej men som egentligen var en 31 årig man. Han dömdes till 10 års fängelse för sexbrott mot närmare 50 st unga tjejer.
Nu har vi ett liknande fall, en 24 årig man som begått sexbrott mot 45 unga tjejer. Han dömdes för 17 fall av grovt utnyttjande av barn för sexuell poserig, 39 fall av utnyttjande av barn för sexuell posering, 15 fall av försök till utnyttjande av barn för sexuell posering och grovt pornografibrott.
Han hade också utgett sig för att vara en tjej, Frida.
Domen blev ett år....ett ynka år.

Många tycker säkert inte det är så farligt, han gjorde ju inget fysiskt men jag vet hur dessa utsatta kan må. Det psykiska är många gånger lika hemskt. Att någon lurar en och utnyttjar en sätter sig självklart. I vissa fall är det hot med, det går inte bara att sudda bort. Inte heller kränkningen i att någon sett en naken, som man kanske inte ville från början. Det kanske skedde genom tvång, genom tjat....inte helt ovanligt.
I vissa fall är det jobbigt att man gjort saker man inte ville men många gånger är det sveket som bränner mest. Det kan jag förstå.
Jag lurades och manipulerades totalt av "han". Det gör ont, det svider. Man känner sig rätt dum, trots att man inte kunnat ana något.
Så ett års fängelse är ingenting. Han är snart ute.....kanske tillbaka på nätet?!

Så detta med straff är något att ta tag i för beslutsfattare, hur får vi förövare att ändras och hur skyddar vi de utsatta och de övriga som förövarna kommer ut till sedan.

Ska ta helg nu, kanske har något att komma med efter helgen. Vem vet....
Barnen är iväg med mor o far på landet hela helgen, nu blir det brasa, tända ljus och gottis.

Ta hand om er fina värdefulla ni
Kram Paulina

Mer om detta i utbildningar

2010-11-03T08:30:00.004+01:00

Nu morgon med nya utmaningar. Små som stora. Försöker få Spike någolunda van vid att gå ute, men vill bara vara i famnen. Lätt att få rumsren då. Samtidigt som han likt en bebis väcker mig med sitt gnyande på natten och vill ligga bredvid. Men han är ju bara 8 veckor, än får han hållas lite men sen hårdträning med den lille.

Igår kväll föreläste jag för psykologstudenter. Det var givande både för dem och mig (verkar de som de tyckte). Blir helt slut i huvudet av att tänka på att deras utbildning inte inkluderar detta ämne, skit DÅLIGT rent ut sagt. Det är ju dem många gånger som möter utsatta och det är så viktigt och veta och känna till "problemet". Hur ska vi annars kunna hjälpa fler? Något för politiker och skolan att ta tag i. Borde vara prioriterat. Ska ligga på:)

Jag tycker det borde ingå i fler utbildningar, de som kan komma i kontakt med utsatta. Som i england, där har de ett centra som jobbar med detta. Borde väl vara något, eller?
Nu görs alldeles för lite, det kan vi vara överrrens om iaf tror jag.....

Jag vet hur mycket första mötet, intrycket och bemötandet betyder. Det lilla som betyder så mycket. Man behöver inte kunna allt men känner man att den mitt emot vill lära sig och vill hjälpa känns det. Det skapar förtroende.
Samtidigt är det viktigt att förstå hur många som är utsatta, hur "vanligt" det är. En sån sak är bra att förmedla. För man känner sig så ensam om just detta, som man själv är den enda i världen som utsatts. Man känner sig dum, lättlurad och värdelös.
Även om man inte önskar andra illa är det ändå "skönt" att höra att man inte är ensam.
Ska formulera ett mail nu och skicka iväg, sedan blir det mer Nova jobb samtidigt som jag ler åt en Spike som jagar sin svans.

I morgon åker barnen till "landet" med min mor och far, vad de längtar. Blir lite lov för dem iaf, mina skruttisar.

Kram

Då var vi fem i familjen

2010-11-01T12:11:00.002+01:00

Trodde aldrig jag skulle köpa en Paris Hilton hund, har alltid velat ha stora hundar. Men detta var det bästa vi gjort på länge. Så liten, så söt och go. Kelig och busig när den inte sover. Som en liten bebis sover den ca 8 tim/dag. Den gillar inte o va ute men försöker vänja den lite allt eftersom. Vill ju att den blir rumsren:) Barnen är överlyckliga över deras Spike:). Och jag har fått en liten bebis till.
Nu jagar den sin svans här. Så go.
Jag hade en hund som hette Spike.....
....den hunden gjorde mig alltid glad

Vår reselåt med Ulf Lundell, Spike

När jag kom ur duschen ville den kela, sååå gooooo!

Ikväll är det volontärutbildning igen, ska bli kul. Novahuset

Kram Paulina

Att sätta sig själv i övergreppssituationer

2010-10-28T13:58:00.003+02:00

Ibland när jag tänker på de gånger jag utsattes för hemska våldtäkter med honom eller flera inblandade kommer andra tankar och minnen upp. Från tiden efter främst.
Tänk så många gånger jag efteråt skadat mig själv med sex, haft sex för att bli omtyckt eller för att det var det jag trodde de ville ha. I mina ögon då var det inga övergrepp men inom mig känns det som jag våldtog mig själv...jag var ett tomt skal med en kropp man använde till en sak.
Jag mådde bra för en stund för att senare förstå att det gjorde ont i hela mig, mest i själen.
Några gånger spelade jag nog bra, att jag ville men nu i efterhand ser jag även de gånger som inte borde hänt. Då de borde sett att jag inte ville eller borde de förstå att an inte tjatar sig till sex....jag vet att man lätt kan å med på saker man inte vill. För man just då är så liten, svag och värdelös.
Allt man vill ha är närhet, att någon ser en och gillar en.
Det kan också röra sig om att känna att man har kontroll, att man återfår kontrollen från ett tidigare övergrepp.

Jag möter många med detta problem, många som gått över till ett sexmissbruk. Många skulle nog säga, men stanna hemma då, gå inte dit. Men det är inte lätt. När man väl är så nedtryckt....så liten....så svag.....gör man det man behöver för stunden.
Likt en alkolist, narkoman eller rökare behöver man sin kick, sin livlina. Många använder sex som självskadebeteende istället för att skära sig, stoppa fingrrna i halsen eller liknande. Ångesten måste ut...

Jag önskar politiker och andra viktiga personer tar detta på allvar. Det är ett stort o viktigt problem. Man ska inte behövas slussas runt överallt, man ska inte heller behöva möta oförståelse och okunskap. Deras liv kan hänga på en skör tråd.....det är viktigt att vi alla gör mer!
Har precis mailat beslutsfattare och politiker.....jag jagar er:)

Ta hand om er alla därute och försök se hoppet!

Kram Paulina
Novahuset

Cosmopolitan

2010-10-27T11:11:00.003+02:00

Nu är jag med i månadens cosmopolitan. Fina Caroline Engvall har skrivit en bra artikel om mig o min historia.
Känns viktigt att visa att det kan hända vem som helst, att varken förövare eller "offer" ser ut eller är/måste vara på ett visst sätt. Jag är ju trots allt en väldigt vanlig tjej, med drömmar som alla andra och med en fin familj, uppväxt och vänner.
Många ser inte mig som ett typiskt "fall" pga att jag är stark, självsäker och har haft ett bra kontaktnät runt mig. Men träffar man någon som jag gjorde kan även den starkaste falla i klorna.
Tycker ckså det är vikigt att förmedla att det finns hopp, att jag inte längre känner skuld och skam samt att visa för fler att novahuset finns.

Igår föreläste jag och Carolina för två klasser. Man märker hur de spetsar öronen och tar åt sig när en verklig historia kommer nära dem. Även den bråkigaste sitter stilla och lyssnar...och frågar nyfiket efteråt.
Jag är säker på att även de som sitter tysta och inte frågar tänker en del. Och meningen är att väcka tankar men även förståelse.
Det känns alltid jätte bra efter föreläsningar, känns som jag gjort något bra under dagen:)
Nu Novajobb och kämpa vidare...

Kram på er

Ovana

2010-10-25T11:09:00.003+02:00

Jag har kvar mina ovanor, men idag vet jag om dem och försöker ändra dem. Inte så lätt alltid. Vissa saker har satt sig i ryggraden. Som när jag mår dåligt, har mina dåliga dagar. Jag drar mig hellre undan trots att jag inget hellre vill än att prata, att ha någon där. Jag har många vänner, många bra som finns där och som skulle finnas där. Men jag drar mig bort, sluter mig. Ett snällt väl menat "ring om det är något" spolar jag lätt undan. Självklart är det snällt sagt men jag ringer inte. Jag hantera det själv, ensam.....och ensam är inte stark.

Ibland går man in i väggar, just nu en betongvägg. Det händer mycket, är mycket känslor och tankar. Det är en jobbig känsla att känna att man knappt orkar gå upp. Finns så mycket att göra, finns så mycket jag vill göra. Men vet att kroppen reagerar som den gör och ibland måste man lyssna på den och dess signaler. Har lätt för att gå in i saker jag brinner för och köra i 200 samtidigt som barnen och hemmet och jag behöver mycket utrymme.

Jag har dock lärt mig att efter regn kommer sol, jag vet att redan i morgon kan det vara bättre.Jag har lärt mig acceptera att kroppen måste vila ibland, hinna ifatt sig själv igen. Något jag lärt mig men som jag inte följer är just detta med att inte dra mig undan och bära allt själv.
Ska försöka tänka på det....

I helgen var det släktfest med T:s släkt. Så glad att de finns. Barnen hade så kul och de har tagit till sig Alma som deras "riktiga" släkting från dag ett. (nu 5 1/2 år sedan). A och E dansade in på småtimmarna, de var T och jag som blev trötta och ville gå hem vid ett. Det betyder så mycket att se barnen le, skratta och njuta av livet och familjen runt sig så vi dröjde oss kvar en stund sen slockna vi som stockar. Slitna även idag.

Ta hand om era nära och kära....och glöm inte er själva.

Kram P

Örebroförövaren och ännu en barnpornografihärva

2010-10-21T14:08:00.005+02:00

Inte många har undgått att höra om Örebro våldtäkterna, här har ni två kloka kvinnor som skriver om detta.
Underbara Clara skriver väldigt bra här . Om varningar och att ansvaret på så sätt lyfts till kvinnorna.
Expressens Britta skriver om Örebrovåldtäktsmannen här.

Några personer som greps i samordnad barnporrazzia på onsdagsmorgonen har släppts (dock fortfarande misstänkta). Totalt greps 23 personer varav 20 var kvinnor. Nu sitter 6 kvar anhållna, alla de är kvinnor. De är i 40-60 års åldern, och är bosatta i olika län i landet. I västra götaland greps 4 kvinnor, i kronobergslän greps en 47 årig o en 45 årig kvinna och i Halland en 55 årig kvinna.
Kvinnliga förövare är extremt ovanligt och har väckt mycket intresse för de som jobbar med barnpornografibrott. Läs mer här.
Min fråga är bara: Vad f... är det för fel? Usch, blir arg, ledsen och upprörd. Dock blir man ju det på alla förövare.

Nu ut i solen, hämta barnen och ha en mysig kväll!

Ta hand om er fina
Kram P

Slit....

2010-10-18T17:20:00.004+02:00

Det har varit tyst från mig några dagar nu. Har varit sååå mycket. Vi jobbar med olika föreläsningar för ungdomar, personal samt föräldrar. Mycket att stå i. Samt att man har barnen och hemmet också...samt mig själv. Ni ser, jag kom sist:) Var inte medvetet eller betydde något men om jag tänker på det vet jag att det är så. Är väldigt bra på att sätta andra före mig. Men börjar bli bättre på det, tar inte vad som och står upp för mig själv. Jag unnar mig det jag vill för jag vet att jag behöver en stund själv eller göra något jag gillar och som ger avkoppling ibland.
Men sen gillar jag att ge och det kommer jag aldrig sluta göra!

Idag är det dags för nya volontärer att gå utbildning. Det är alltid lika kul att möta nya engagerade människor som brinner för detsamma som mig. Det ger också extra energi och ny kraft.
Det är lustigt, det känns som nu när jag är avlönad på Novahuset kommer allt slit ifatt mig. De två åren utan inkomst liksom visar sin stress nu istället. Tror jag slappnar av lite och därför blir trött. Ett delmål i hamn iaf:)
Så glad att vi nu kan hjälpa och nå ut till ännu fler. Även jätte glad för de jag har runt mig i jobbet. De volontärtjejer som gör så mycket. Tack för att ni finns! Ni är så betydelsefulla!

Det är ni med därute. Hoppas ni får en fin kväll.

Styrkekramar Paulina

Dikt från sjukstugan

2010-10-13T16:04:00.004+02:00

Norpade denna text av finaste Caroline Engvall som hon i sin tur hittat.
Den stämmer bra och får mig att tänka på att det är vi själva som måste jobba för att det ska bli ändring. Självklart med hjälp från andra men det är bara vi som kan hjälpa oss själva. Det är vi själva som har ansvaret för vår framtid och lycka. Och det är vi skyldiga oss själva, att kämpa mot det mörka till lyckan.
Det kan vara svårt först och man vill helst att någon tar problemet, lagar det och lämnar över det igen. Lagat, fixat och glömt.
Men då har vi aldrig kommit åt problemet, vi behöver vädra och bearbeta. Vi behöver också stödet för att orka detta och se det så här.
Tänker också att det är viktigt att se ljuset, se hoppet....för det behöver inte vara svart för man varit utsatt för hemska saker. Det finns ett ljus i tunneln och det gäller att fokusera på de små betydelsefulla saker man känner eller gillar. Behåll hoppet fina vänner därute! Det går att komma vidare! Och ni alla är värda det!
Vi finns för dig om du behöver stöd och råd, Novahuset
Vi har tystnadlöfte, för inga journaler och du kan vara anonym!
Njut nu av denna vackra, tankvärda dikt.

Kram från en sjukstuga

Lyckan är som fjärilar
Kommer och går i livet

Sök inte efter fjärilarna
och skyll inte på trädgården om de saknas
Kliv ned från din balkong
och rensa bort ogräset
Odla nya frön
och vattna varje dag

En vacker dag får du se grodden
och sedan plantan
Vattna vidare
snart kommer knopp och blom
och fjärilarna
återvänder till trädgården, ditt liv

Lyckan är som fjärilar
kommer och går i livet

Sök inte efter lyckan
och skyll inte på världen om den saknas
Kliv ned från den hållningen
och rensa bort missnöjet
Odla nya tankar och ta de steg som krävs
Träna flitigt
En vacker dag ser du resultatet
Sträva hängivet vidare
Snart får du se fjärilarna,
tillfredställesen och glädjen,
återvända till trädgården, ditt liv

Kärnfamiljen

2010-10-10T10:05:00.000+02:00

Jag hade en dröm...
Att träffa en man, den rätte, gifta oss, köpa hus, vara lyckliga och få barn. Ett kärleksbarn o sedan flera. Att leva tillsammans i vått o torrt, uppfostra våra barn tillsammans. Dela de första orden, stegen och skolavslutningar. Dela det svåra och jobbiga men även de lyckliga stunderna.
Jag ville att mina barn skulle få ha det som jag hade det, med två föräldrar som älskade varnandra och att mina barn skulle växa upp i en familj full av kärlek och trygghet.
Det blev inte så. Det blev ingen kärnfamilj. Jag och min A var ensamma i mycket men vi hade alltid varandra. Vi byggde ett starkt band, vi delade allt. Visst kan jag sakna att ingen pappa fanns för de små sakerna som att känna på magen när jag var gravid, ta en promenad med vagnen när hon väl kommit ut och planera födelsedagar. De större problemen delade jag med min familj, mina föräldrar. Men var mycket de små sakerna jag kunde påminnas om och sörja. Det som INGEN kunde ersätta, ingen kunde ta en fars roll.

Jag säger idag till min dotter att hon är unik, jag fick välja en far till henne och valde såklart den bästa, T. Den hon var värd. Idag har vi en familj, inte helt en kärnfamilj men ändå känns det så på något sätt.
Vi är gifta, har en dotter tillsammans biologiskt och två som är våra rent fysiskt och psykiskt. Jag har äran och lyckan att vara mor till mina älskade A o E, vilket är en obeskrivlig känsla.
Sorgen är inte lika stark idag då jag har en man som älskar de båda lika mycket, som sina egna. Han gör ingen skillnad på dem.

I fredags när han kom hem från jobbet satt A och jag på toa och grät. Hon i min famn, jag omfamnande.
Något tryckte hennes hjärta och hon berättade. Det rörde "han" (som hon nästan aldrig nämner). Hon visste att hon var lik honom (utseendemässigt), hon ville ej det. Jag sa att hon även var lik mig, att människor som gjort fel inte behöva vara fula. Det var det hon sa, hon ville inte vara ful som honom. Det högg i hjärtat när hon sa, att hon led av detta. Jag har aldrig sagt att han är ful trots att jag känt och tyckt det. Men det är något hon målat upp inom sig och det sved att höra.
Jag är glad och stolt över att hon öppnar sig när något är/känns fel eller jobbigt. Det kom upp mer saker, som att hon vill bli bebis igen. Att hon ville att jag och T skulle gå ut med henne som liten. Det var mycket hon önskade.
Tyvärr går det inte dra tillbaka tiden, vi kan inte göra henne liten igen.

T och jag träffades när hon var 2,5 år så hon minns inget från tiden hon och jag var ensamma men inom henne finns någon saknad. Jag tror mycket av det kommer upp eftersom hon har en lillasyster vi delat allt med. Där T funnits med från start.
Mina föräldrar säger att hon är lik mig, vi har även hört att någon sagt att hon är lik T (vilket är helt omöjligt, iaf det ytliga).
Vi pratade länge, kramades och grät. Då högg i mitt mamma hjärta. Jag vet att vi hade det bra åren vi var ensamma men det var inte min önskan....inte min dröm att vara själva.
"Han" gjorde så jag skämdes, och kände skuld för att vara en ensam mamma, att hon senare skulle hata mig. Nu har jag kommit längre, jag vet nu mer och vet att lyckan sitter i annat än det biologiska. Hon har idag den bästa far hon kan tänka sig.

Tack älskade dotter för förtroendet och modet, jag är glad att du öppnar dig och pratar med mig. Jag hoppas vi även i framtiden kan ha den relationen.
Nu njuter vi som storfamilj och kanske tillökning:)

Jag har plågat mig själv för länge och sörjt över kärnfamiljen men har ju egentligen aldrig velat leva med honom. Att han skulle vara en del av min kärnfamilj.
Även om man inte har en kärnfamilj kan man vara o bli lycklig, tänk på det. Bara för att man lever med sin riktiga mor o far behöver man inte vara lycklig. Tror att man ibland tänker fel om det, det gjorde jag!
Det vi kan göra nu är att ge alla barnen ett kärleksfullt och tryggt liv. Vi måste se framåt och skapa det som vi kan ändra på. Inte fastna i det som har hänt. Även om jag är glad att det kommer upp när det trycker på....vill inte att något ska stoppas upp och fastna för att senare poppa upp och bli värre.

Nu söndagsmy med familjen

Kram

Grooming

2010-10-06T12:29:00.003+02:00

Återigen dras en ny härva upp, i Skåne. Men denna gång är det första gången grooming- att kontakta unga i sexuellt syfte- prövas. En 35 årig man åtalas för att ha utsatt 30 tjejer i åldrarna 9-14 för sexövergrepp via nätet. Den anklagade är redan tidigare dömd för våldtäkt mot en 13 årig tjej och misstänkts nu för att ha kontaktat över 100 tjejer, men de över 15 har man sorterat bort.
Det handlar om helt vanliga familjer och majoriteen av flickorna var 10-13 år när de fick kontakt med mannen på snuttis.
Det började lite smått med att hålla handen, se på solnedgången.....fint prat, sedan kom det sexuella.
Sedan kom det krav på sexuella handlingar framför webbcam. De har känt ett tryck och ett krav att göra det. En himla press säger deras advokat. Snälla snälla, du är så söt ska han ha sagt.

Idag mår flickorna inte alls bra och bävar inför rättegången. Jag förstår dem, de har blivit äldre och förstår att de utnyttjats. Att de är flera inblandade kan nog vara skönt (förstå mig rätt). Men i såna situationer känner man sig så utsatt och ensam. Mig hjälpte det med stöd från andra utsatta, främst K. Vi hade varandra, vi förstod varandra på ett sätt ingen annan gjorde. Det var betydelsefult.

Flickorna har nu ett halvår fram till domen kommer, den tros komma till jul. Mina tankar går till dem och jag önskar de får stöd och hjälp under hela rättegången och efteråt. Att man inte efter baa släpper dem, utan att samhället finns där då med. Det är så viktigt.

Kram till er och alla ni andra

Stolt

2010-10-04T17:28:00.003+02:00

Det är lustigt, ibland känns det som det var för tusen år sedan det hände, just nu som igår. Jag pratade nyss med mitt målsägarbiträde, en underbar man som betydde otroligt mycket för migunder förhandlingarna. Han och Göran (polis) var någo jag behövde, som stöd för att orka och tro på mig själv. Ni är ovärderliga!
Nyss pratade vi om allt igen, om nämndemannen som frågasatte allt, om Jims kontroll behov och all manipulation. Det kändes bra att höra honom efter ett bra tag, det var som vi hördes igår. Han har alltid förstått mig (och andra i samma situation), det är en otroligt skön känsla mitt i allt kaos. De förklaringar man kom med lät inte lustiga i hans öron.
Jag kan inte med ord beskriva hur de hjälpt mig, de räddade mig och fick mig att rädda mig själv.
Så visst kom många känslor och tankar nu, om då....men mest var det roligt att höra hans röst. Han lät glad och han kör på med sitt viktiga jobb, det glädjer mig.

Har idag varit och fixat i nya lokalen. Nu när man är avlönad så krävs ett kontor med samtalsrum, det blir så mysigt. Jag har hammrat, spikat och borrat. Det var bord, fåtöljer, hyllor mm. Det känns så underbart! Att kunna göra ännu mera nu, kämpar vidare.

Jag är stolt idag, att jag lyckats vända allt det hemska. Man är ofta inte bra på att ge sig själv beröm och det har jag varit extra dålig på efter det som hände. Men idag är jag stolt och glad över mycket. Vad jag har kämpat.....jobbat heltid två år enbart med detta, blivit försörjd av min man. Nu kan jag äntligen ge tillbaka till honom och göra mer för er därute. Sååååå glad:)

Kram på er fina värdefulla människor

Delar med mig av mina råd....

2010-09-30T19:35:00.003+02:00

När jag föreläste på konferansen i tisdags avslutade jag lite såhär.....

Jag önskar jag bestämde eller var rik och kunde göra det jag vill. Iallefall önskar jag att kommunerna och beslutsfattare gör mer och att samverkan bli bättre. MEN jag vet också att det ofta inte krävs stora saker för att göra skillnad. De små sakerna kan många gånger vara livsviktiga och livsavgörande och där kan vi alla göra något.

Viktiga små råd som betydde mycket för mig (som vi alla kan tänka på)
- Lägg egna erfarenheter och tankar åt sidan. Var förbered genom att fundera över sina egna föreställningar, fördomar och känslor kring frågorna (i mötet med en utsatt).
- Lyssna, lyssna och våga fråga. Låt inte svåra frågor stå i vägen, om det är jobbigt för dig vad är det då för personen du möter? Viktigt att denna får raka frågor och bevis på att det är ok att prata om.
Jag tycker att folk borde fråga mer. Bara för att man inte tar upp det själv betyder det inte att man inte vill prata om det. Det kanske inte räcker med att fråga en gång. Man kanske måste fråga fem gånger men egentligen vill man inget hellre än att prata om det. Man vill ju inte vara jobbig och så men frågar någon många gånger så vet man ju att de verkligen menar det. Och säg inte "du får säga till om du vill prata om det". För man säger inte till. Jag har aldrig gjort det, även om jag velat. /Carro
- Man behöver inte vara den som vet allt, som har 300 högskolepoäng. Många gånger handlar det om empati och förmågan att möta människor. Framförallt att ha ett samtal, även om det svåra. Om du inte vet säg då hellre: Jag vet inget om dessa frågor men lovar att ta reda på det jag behöver. Det ska ej gå ut över dig. Då lyfter man bort ansvaret på den utsatte, och denna slipper sitta ett helt möte och förklara sig. Ingen kan allt men många gånger räcker en vanlig medmänniska långt.
- Bekräfta: Att det är modigt och rätt att komma/höra av sig och att du förstår att det är ett stort steg att ha kommit
Att inget är deras fel, man får inte skylla sig själv
Att du förstår att man inte berättar allt på en gång och att det är ok
- Det som Göran (polis) och Hans (målsägarbiträde) gjorde, att stötta upp mig varje gång jag ramlade och tvekade
- Inte bara det som hänt är viktigt utan känslorna och tankarna kring det
- Vara förberedd på att de utsatta ofta förskönar historien och sitt mående
- Alla reaktioner/känslor är normala
- Alla är unika och reagerar olika
- Trauma, skuld och skam ger oss ofta minnesluckor och man kan verka lite yr
- Låt personen använda sitt ordförråd. Lätt att man annars inte kommer åt hela sanningen och förtroendet blir skadat. Bara för den du möter säger kuk behöver inte du använda det ordet men det är inget fel att de gör de.
- Uppmärksamma de som mår synligt dåligt men även de som mår bra och sköter skola, har vänner mm. De finns andra sätt att nå dem o prata med dem. De kan vara de som mår sämst.
- Viktigt att förstå att alla kan bli "offer"
- Läs mellan raderna
- Släpp inte taget
- Det tar tid, tålamod
- Första mötet/intrycket är så viktigt, du får många gånger bara en chans
- Inge hopp

Det var lite av det som var viktigt för mig. Kom ihåg att även när det ser som mörkast ut så finns det hopp!
Man kan få stöd på vägen men det måste vara du själv som tar beslutet och gör jobbet! Det kan ingen göra åt dig. Det är du värd. Du är värd att kämpa för!

Kram Paulina

Snaskiga nyheter

2010-09-29T15:34:00.003+02:00

Jag gjorde ju intervju i samband med konferansen där jag föreläste igår. Idag var det i tidningen och som vanligt fokuserade man på det smaskiga, äckliga som säljer. Jag kan inte skylla på någon annan än mig då jag är fullt medvetna om hur journalister tänker. Men jag har också fattat en beslut, efter mina två intervjuer jag redan gjort och som kommer innan jul blir det inte fokus på mig mer. Det har aldrig varit min tanke att skylta med vad som hänt utan meningen har varit att använda media så Novahuset och problemet lyfts fram. Man kan säga att jag sålt mig själv.....
Det borde inte behövts då frågan/problemet är så pass viktigt att lyfta och diskutera. Men de är mitt val att jag gjort detta. Och med facit i hand har det både varit på gott och ont. Jag har dragit in min familj i det, men jag har även fått kontakt och hjälpt många tjejer under denna tid. På det sättet har det varit värt det.
Anledningen har aldrig varit att man vill finnas/synas utan att ta bort skulden och skammen många känner. Att om jag vågar visa mitt ansikte har jag inte dem känslorna längre, och ansvaret har jag gett tillbaka dit den hör hemma, hos honom. Han får bära skulden!
Det har också funnits i bakhuvudet att visa att jag är en vanlig tjej, många har ju föreställningarna om hur man är och ser ut som "offer" och som förövare. Det har varit viktigt för mig att visa att männen (han o de som utsatt mig) har varit "vanliga" dem också. Det går inte se på någon att han eller hon är varken offer eller förövare.
En sista anledning har varit att visa att man aldrig ska tappa hoppet, det finns en framtid. Idag lever jag med man och barn, ett svensson liv. Det finns hopp även om man varit med om hemska saker.

Det har varit min "plan", min tanke till att synas i media. För att få fler och förstå detta samt att frågan lyfts och att mer görs.
Kanske på bekostnad av min familj vilket jag beklagar innerligt.
Nu kommer jag och jag hoppas media vill fokusera på nuet och det jag och Novahuset gör. För det viktigaste är att fler får rätt hjälp och stöd.
Ni därute har alltid kommit i första rummet för mig, och jag kommer kämpa vidare men kanske på ett annat sätt.
Jag vet också att människor är snabba att dömma och säkert tycker jag är en "mediaråtta" men man får ibland se bakom hur det ser ut och faktiskt se hur det egentligen är och varför. Ni kanske inte skulle gjort så eller tycker annorlunda men döm aldrig och prata inte skit! Alla gör vi och tänker olika.

Kan också meddela att vi har fått mer bidrag så fler kommer kunna förändra, påverka och hjälpa inom Novahuset. Detta gör mig jätte glad och då känns det på något sätt att mitt blottande har varit värt det!

Kram till er

Reflektioner över min föreläsning

2010-09-29T08:28:00.003+02:00

Många tankar, känslor och funderingar far omkring i huvudet. Igår var vi på konferans om prostitution och människohandel, jag var en av föreläsarna. Som vanligt var jag nervös men väl på scen och de första meningarna gjorda kändes det bra och allt släppte. Innan hade jag pratat med både radio och tidning så kanske bra förarbete.
Det känns även skönt i efterhand, att få dela det som hänt och få människor och tänka till om olika fördomar, tankar mm.
På förmiddagen var fokus mycket på människohandel över gränserna så mitt föredrag var mer om det som sker i Sverige, med kopplerifall och övergrepp. Det är ju främst de svenska tjejerna och killarna vi möter i vårt jobb. De som utsätts här i Sverige, nog så viktigt att ta upp och varje gång känns det som om många inte förstår hur "vanligt" det är. Det måste göras och lyftas mer.

Jag avslutade med sådant som varit viktigt för mig, som vanligt lyfter jag Göran och Hans (polis och målsägarbiträde) till skyarna. För utan dem hade vägen kanske fått ett plötsligt slut, de puttade mig uppför den branta backe jag såg framför mig. Likadant min familj och nära vänner. Deras stöd gjorde mig stark och idag ser jag att utan deras hjälp hade det varit mycket svårare.

Jag fick frågan om hur jag ser på män idag, det är en bra fråga och tänkte lite på det. Kom väl fram till att ondskan hade aldrig visat sig hos mig eller nära mig tidigare. Det var något som inte hände mig. Jag trodde gott om alla.
Min pappa var och är en underbar pappa, jag har haft lyckan att träffa bra killar både innan och efter så jag har sett de "goda" och vet att de flesta är bra. Han och de jag mötte står bara för en liten del och jag är glad att hatet aldrig drog ner mig och lät det gå ut över andra killar i framtiden.
Jag var på föräldramöte igår, där ett ex också har sin dotter, han hade hört mig på radion och nu i efterhand hade jag velat tacka honom. För han är en del till att jag var stark, att jag hade hopp. Han var snäll och en bra kille, och det är dem jag behövt minnas för att känna hopp och vilja att leva vidare. Så tack. Alla tillsammans har gjort något litet för mig, som i det stora hela blir något stort.

Idag sjukstuga och jobb hemma.

Till Novahuset kan du/ni vända er om ni behöver någon att prata med, råd och stöd eller har frågor. Inga problem är för små eller för stora. Många undrar om de är normala, vad de ska göra när de inte är redo för sex men partnern är det, om det de varit med om är ett övergrepp, de säljer sex, har varit med om övergrepp irl eller online mm. Kille som tjej, hetro som hbt...kontakta oss! Vi har tystnadslöfte, för inga journalen och du kan vara anonym!

Glöm aldrig bort hur värdefulla ni är.

Kram P

Ny vecka med ny kraft

2010-09-27T08:52:00.003+02:00

Måndag igen men är otroligt laddad. Helgens utbildning gav mig åter kraft och vilja. Man blir inspirerad och det känns underbart. Man får ny information, nya ideer, träffar nya människor och tänker mycket på vad just jag (vi på Novahuset) kan göra.
Fokus denna helg var unga HBT och deras utsatthet. Detta är viktiga frågor och något som är viktigt att ta upp på skolor mm. Många gånger pratar man utifrån att alla är hetrosexuella. Vilken gör att några människor får inte synas, de får inte den plats de förtjänar.

Det är viktigt att inkludera alla oavsett kön, sexuell läggning eller var ifrån man kommer. Det kommer vi ta med till de skolor vi besöker. Vi måste inkludera alla. Vi vet också att fler hbt personer säljer sex o även utsetts för övergrepp. Hur kan vi då inte prata om denna grupp?

Som sagt en lärorik helg. Samtidigt var det trevligt att träffa alla människor, äta gott o mysa själv på hotellrummet. Det var inte någon liten tjeja som kom upp på natten o sedan låg o krångla bredvid mig i sängen. Man behöver vara själv ibland.....men inte länge. Saknar de små trollen så när jag är borta:).
Men självklart hade de haft sååå mysigt med deras pappa, gjort trolldeg, varit i simhallen och på en 4h gård och bakat bullar. Det doftade underbart när jag kom hem så tryckte ner två bullar trots att jag var så mätt efter helgen:)

Nu blir det tidningsintervju, ta hand om er fina

Kram P

Kloka ord

2010-09-23T13:39:00.003+02:00

En klok vän skrev på fb:

Glöm aldrig att du är starkare än du verkar
smartare än du tror
och modigare än du anar

Någonstans inom en finns en kraft, en styrka. Det gäller att hitta den, själv eller tillsammans med någon. För min del tror jag att man är starkare ju fler man har runt sig som stöttar en, som säger de där betydelsefulla "små" sakerna som är avgörande. De sakerna som sakta bryter ner skammen, skulden o de känslor man känner och bär. Men det kan också bara vara en, en enda stöttepelare som har styrka för många. Att få höra det ofta och sen själv tro det. Alla kan göra skillnad och göra något. Man kan som enskild individ påverka och förändra mycket, till och med människors liv.
Tänk på det när ni tänker, vad kan bara jag göra för skillnad? Du kan göra mycket, jag lovar!

Att sakta gå komma tillbaka till sig själv, att inse att det som hänt inte var mitt fel och ingen har rätt att göra något mot en som man inte vill. Varken med kränknande ord, hot eller påtvingat våld. Irl eller på datorn. Hur det än började.
Det gäller att ta ett steg i taget även om man vill ha snabba resultat. Jag trodde ibland att mitt liv alltid skulle vara mörkt, eller iaf grumligt. Att tankarna jag hade var permanenta, inristade och svidande. Idag är jag tacksam för stödet, min egna kraft och vetskapen om att hoppet alltid gjorde mig starkare.
Det är alltför många därute som inte får hjälp eller har rätt stöd. Det är för er vi kämpar. För det är ni värda!
Ikväll är det Novahusets jour igen, kolla tider på vår hemsida.

Glöm inte hur värdefulla ni är

Kram P

P1 radiointervju

2010-09-21T12:11:00.001+02:00

Länk till P1,Tendens, tema "Att skada sig med sex". Jag var me idag, alltid lika lustigt att höra sig själv.
Nu ut och ändra världen lite iaf:)

Kram till er alla fina värdefulla

Nytt möte med mörkret...

2010-09-20T18:42:00.003+02:00

Det var länge sedan vi sågs nu, både i verkligheten och i drömmar.....
Igår möttes vi åter
Du såg på mig med dina mörka ögon
de borrade sig igenom mina ådror
Jag blev kall, jag rös
Det var en kall il, en rysning som fick mig att minnas
Minnas känslor, utsattheten, rädslan
Blicken sa så mycket mer än allt annat
Jag önskar blicken kunde förintas i mitt minne
Jag önskar skräcken inte längre var så bunden till mig....
Men likt en skugga förföljer den mig

Jag vaknade av känslan att vi åter möttes, jag tror några av er förstår känslan. Känslan av att åren inte gått, känslan som om gårdagen var här igen. Jag vaknade men kände ändå kalla kårar. Jag lyckades smula ner varje detalj i drömmen, lyckades förinta den även denna gång.
Kvar var känslan....av vanmakt, maktlöshet och att vara i någons grepp.
Det glädjer mig dock att dagen ändå blev bra, med nya verktyg och syn lyckas jag idag åter ställa mig upp. Jag klarar det och jag är starkare än du.

Det tar tid och måste få göra så. Jag antar att jag alltid på något sätt kommer förföljas av det mörka men det tar aldrig greppet om mig helt igen. Vägrar låta mig dras till botten av brunnen, vägrar ge upp.
Jag har kommit långt och längre kan jag komma. En styrka är att visa sig svag, en styrka är att tillåta dessa minnen få finnas och kännas. En styrka är även att vända det mörka....att kämpa vidare.
Ibland måste man vara svag och om jag förr mådde dåligt varje dag har jag idag nått nästan ända fram. Det möter mig ibland men idag kan jag hantera det. Det drar mig inte ner, det sätter mig inte fast. Kedjorna är idag uppbrutna och jag är den som styr.....
Även om ögonen och känslan kan göra mig stel när den flyter upp till ytan.

Vi möttes i natt, jag påverkades, jag mindes, jag led.....men vet du vad? Jag kämpar vidare, för jag är värdefull och stark. Jag vägrar att åter ge dig makten, jag vägrar ge dig kontroll över mitt liv, jag vill leva och det tänker jag göra.

Det är även alla ni därute, trots de spöken och skuggor ni dras med. Ge aldrig upp! Ni och er liv är värda att kämpa för.

TIPS: P1, Tendens, har nu tema om att skada sig med sex. Mån-ons. Jag intervjuas i morgon om min historia. Länk kommer för er som inte hittar det.

Kram P

Vilket fokus ska man ha?

2010-09-17T15:46:00.004+02:00

Har mycket tankar i huvudet efter dessa dagar med utbildning. Även om inte mycket var nytt och man jobbar och möter denna problematik varje dag så är det mötet med andra inom olika yrken som väcker mycket och ger funderingar, tankar och erfarenheter.

Då temat var unga sex och internet har vi diskuterat hur vi når dem, hjälper dem och vad de gör mm.
Många gånger lägger många fokus på detta att vi måste "lära" unga (framförallt tjejer har det kommit upp) att få bättre självkänsla, bekräfta dem mm. Det tycker jag är otroligt viktigt men vi måste också förstå att bekräftelse från mamma, pappa, fröken inte är lika som bekräftelse från jämnåriga.
Många tycker, även jag när jag var yngre att klart mamma gillar min nya frisyr och tycker jag är duktig. Men hon älskar ju alltid mig.
Får man höra detta från någon jämnårig eller någon äldre av det könet man attraheras av har det starkare kraft. Så betydelsen av denna är inte densamma och det gäller inte bara att få dem till bättre självkänsla och kunna säga nej.
Det är lika viktigt att jobba på att få unga att lyssna efter ett ja. Annars blir det att allt ansvar hamnar hos "offret" som inte sa nej "rätt". Vilket är helt fel. Lägg ansvaret på "förövaren" och hur denna såg detta ja.
Man säger inte många gånger nej, man kan vara hotad mm och man vet inte hur det går till, när nedbrytningen sker.
Det är aldrig den utsattes fel, även om hon/han sökt upp förövaren på nätet själv, inte sagt nej ordentligt mm.
Glöm inte era rättigheter och att ni är viktiga.

Det är otroligt viktigt att skola, föräldrar mfl tar sitt ansvar och ser och lyfter ungdomar men också viktigt att förstå att vi kan aldrig ersätta ungdomars "fina komplimanger"från ungdomar helt även om en del kan göras. Det är inte detsamma. Eller vad tycker ni?

Nu blir det tacos och fredagsmys sen släkthelg:)

Kram på er alla värdefulla

Intervju o utbildning med mycket tankar

2010-09-15T20:31:00.003+02:00

Igår gjorde jag en radiointervju ang ämnet unga som har sex som självskadebeteende. Det blir ett tema i dagarna tre nästa vecka på p1. Med Caroline Engvall, en polis, en mamma, en expert och jag.
Intervjun gick bra, många tankar kommer såklart efteråt som vanligt. Men det känns skönt att kunna prata om det utan bultande hjärta, svidande själ och skam och skuld. Det får mig växa, känna mig starkare och ger kraft för en fortsättning med mig och Novahuset.

Idag har det varit utbildning om unga, sex och internet. Denna del av utbildningen tar upp mycket forskning, det framkommer det jag nämnt någon gång att killar säljer sex i samma utsträckning som tjejer. Vanligare var det även hos hbt personer.
Att det finns samband med psykiska problem, tidigare övergrepp mm kom också upp.
Vi kom självklart in på vart killarna finns? Vart tar de vägen? För det är mest tjejer som söker hjälp även om de flesta söker hjälpen hos vänner. Lika viktigt är frågan varför engagerar sig inte män för att jobba med dessa frågor? Det finns inte många ställen dit killar kan vända sig, och det behövs.

Just nu är ja överproppad med information, men det var en intressant dag. Två dagar återstår. Känns jätte bra med denna utbildning, mycket vi kommer jobba med och ha hjälp av.
Nu blir det en tidig kväll.

Kram på er fina ni

Dessa "fula gubbar"

2010-09-13T16:12:00.003+02:00

Det är lite skrattretande, man hör det så ofta. Att någon pratar om fula gubbar, för vad menar dem? Halvdankiga, fula och gamla så man riktigt ser på dem hur läskiga de är.
Eller pratar de om de som det faktiskt handlar om? De som i verkligheten är småbarnsfäder och köper sex, internetpedofilen som är 28 år? Eller är det kollegan eller klasskompisen, han den "normala" och välklädde? På nätet tror många att denna snuskgubbe är gubbe och ful men han är många gånger en ungdom eller ung vuxen själv.

För det är så verkligheten ser ut. De jag möter i mitt jobb har många gånger inte träffat på de fula gubbar man beskriver utan vanliga människor, kanske till och med över trevliga och ser bra ut.
Bara för man har ett "bra" jobb eller har bra betyg i skolan kan man vara denna fula gubbe man varnar om.

Lättare kanske det hade varit annars, att varna om denna fula gubbe som då också skulle vara ful och läskig. Men nu när de är trevliga, "normala", välklädda och med bra jobb blir det svårt, vilka ska vi varna för?
Det är en balans, mellan att skrämmas och inte. Jag vill att mina barn är uppmärksamma men ändå vill jag inte skrämmas. Det gäller att prata om det på ett bra sätt, vara öppen och att de känner att de kan prata med en om allt. Då måste man ha dessa glasögon på, att inte varna för de fula läskiga utan alla. Låter ju kul...och jag är ingen skrämsmamma även om det låter så. Upplyser till en bra barnnivå, försöker iaf. Man är inte mer än människa....
Men tror att det är viktigt att just ha den kunskapen, annars kan det bli så fel och sådan skuld läggs på barnen/ungdomarna.

Jag möter detta i mitt jobb men även när jag var "där" när han tvingade mig till olika möten och övergrepp. De vanliga männen, de som var gifta och frun var bortrest, de som åkte från ett sexmöte och sedan hämtade barnen på dagis, eller de som såg ut som en ordentlig fin kille. Så fel man kan ha och det önskar jag fler kunde se. Att inte ha glasögon som bara visar rakt fram, styrda av sina egna fördomar och attityder.

Det har på internet spridits en varning om två utländska män, rakat hår och de kör omkring i en jeep och lockar med sig barn. När jag såg det tänkte jag, kan mycket väl va så. Man hör ju och ser det mesta. Sedan fick jag veta att det var falsk, det stod på text tv mm att polisen inte kände igen något av detta.
Och dessa fall brukar anmälas rätt fort, inte direkt nåt "skam o skuld" brott som sexuella övergrepp många gånger är. De vi ofta möter. De som inte vågar, vill eller kan berätta.
Min äldsta dotter kom hem och sa att hon hade hört om detta, jag fick då ha denna diskussion.
Hon lyssnade, hon skrämdes inte och hon gick iväg för att leka, som en vanlig 8 årig tjej. Jag tror jag lyckades nå fram bra:)

Nu blir det snart trevligt sällskap med mammorna till dotterns klasskompisar. Kan bara vara med en stund då jag är ensam med barnen, de får följa med. De har dock inget emot det, blir mys.

Sköt om er fina ni

Kram P

En jobbig arbetsdag men värt det

2010-09-09T20:14:00.003+02:00

Just nu är jag helt slut, en natt av mindre sömn än jag behövde, upp tidigt sen många möten och uppdrag. Samtidigt som jag mått "sådär" på sista tiden, ont i mage och rygg. Så idag var det två vankande ankor som jobbade mellan olika möten, samtal. Alltså jag och gravida Carolina:)

Det var mycket känslor idag och ett jobbigt samtal. Men det var värt det. Och det uppskattades. Då märker jag hur mycket jag älskar mitt jobb, trots de jobbiga. Och vi behövs och gör skillnad.
Tack underbara "kollegor", ni är så viktiga.

Något som gav mig extra energi var ett tacksamt mess efteråt. Att så "lite" kan betyda så mycket det vet jag själv men det är skönt att höra. Det känns bra att finnas där för någon.
Kämpar vidare för er därute och finns här.
Ni är alla värd det bästa.....ni är värdefulla!

Nu soffläge med välförtjänt gottis och idol. Sen en tidig kväll, snart fredag:)

Kram P

Sälja sex....beror på mycket saker

2010-09-07T12:03:00.003+02:00

Helgen blev jätte bra. Intressant med mycket nya tankar, nya människor och intryck. Det var också med fina vänner jag åkte, tillsammans njöt vi av mycket och god mat och många diskussioner. Vi var dock så trötta på lördagkvällen så vi alla fem gick in på våra rum för att vara i fred. Då många inte kan sova hela nätter pga barn mm så njöt vi lite extra av ett bad, ligga o slappa ensamma i våra sängar och kunna somna närsom helst och sova hela natten. Jag vaknade utvilad och av ett mess från äldsta dottern. Det gjorde mig glad, mina goa tjej.
Etapp två av utbildningen är om några veckor.
Vi pratade mycket om vad lagen säger, vad "se mig" rapporten visar kring ungas vanor på nätet ang sprida bilder, kontakter och sälja sex. Mycket intressanta diskussioner och övningar.

Jämställdhet kom självklart upp. Tycker Sverige kommit längre än många andra länder men vi har mycket kvar att göra. Speciellt med hbt frågor, utländska medborgare mm. Jag tycker att det är mycket som är sjävklart, som lika lön, lika rättigheter mm men sen tycker jag att det kan gå lite till överdrift. Jag skulle inte vilja lämna mina barn hemma till min man för att jag måste dela dagar, det ska vara något man vill. Hur bra blir det annars för barnet. Samt att det måste tas upp att det är olika åt båda håll, inte bara för kvinnor även om det mest är orättvist för dem. Vi får inte glömma att det finns kvinnliga förövare, det finns knappt några killjourer.
Jag vet att de flesta förövare är män, jag vet att det mest är tjejer som söker hjälp. Men om det bara finns en enda kille som mådde dåligt har vi väl ett ansvar att hjälpa denna också.
Sen kanske fler söker hjälp om det finns hjälp?!
Jag tror, att om samverkan funkade bättre kunde fler få bra hjälp. Jag tror även på att blanda tjejer o killar som jobbar med detta, för olika tankar och syn. Sen tycker jag att det är bra med e kvinnlig samtalskontakt om man utsatts för våld av en man.
Detta med att sälja sex.
Det visar i undersökningen att killar och tjejer har sålt sex i samma utsträckning, då borde väl båda könen kunna få hjälp. Och de sexköpande kvinnorna nämns inte ofta i media, hur kommer sig de?
Varför de säljer sex går att diskutera, några av mina favoriter gör det här.
Jag kan hålla med dem.
Vi diskuterade denna fråga och rapporten visar att många varit utsatta som små, mår dåligt. Genom sex dämpar de sin ångest. I vissa fall kan det börja som en "spännande" grej men sedan urarta totalt. Hur det än blivit så måste dessa utsatta få hjälp, inte känna sig skyldiga. För det är inte deras fel.
Mer kunskap behövs om detta. Jag önskar som debattörerna i artikeln ovan att ett kunskaps- resurscentra inrättas. Det finns i flera länder, varför ej i Sverige?
Vi diskuterade även att sprida foton/filmer, kränka någon på nätet. Där behövs också mer kunskap, hur många vet vad som är lagligt och inte?

Det får ni jobba för politiker. Samhället har ett ansvar att möta och hjälpa dessa.
Behöver du som tjej/kille prata med någon, om allt o inget? Har du varit utsatt för sexuella övergrepp, offline eller online? Eller vill du fråga något eller känner någon som är/har varit utsatt?
Kontakta oss på Novahuset.

Jag är helnöjd med helgen iaf, och ni, det finns mycket bra med nätet. De flesta utsätts inte. Vi ska inte skrämmas, vi ska prata om det. Annars tror jag aldrig vi kommer framåt. Och skräms vi får de som utsätts ännu mer skuld för att de gjorde något de inte borde. Det är inte rätt. Ingen har rätt att göra något ni inte vill, hur det än börjat.
Ta hand om er fina.

Kram P

Drar bort över helgen....

2010-09-03T19:31:00.003+02:00

Vi tittade på en lokal idag, tror vi tar den:) Känns så bra, nu blir det o "pimpa" den fint. Träffade även två nya volontärer och goa Carolina.
I morgon åker jag och fyra fina tjejer från Novahuset på utbildning hela helgen. Det ska bli intressant, inspirerande och mysigt.
Känns nästan som man ska på skolresa, lite spännande och känner mig ung på nytt. Som det är något man gör utan föräldrar. För min del utan barn.
Jag är inte borta ofta så blir mysigt att kunna sova en hel natt på hotellakan, äta god frukost, slippa laga mat, slippa bädda och kunna slänga en blöt handduk på golvet:). Vi ska även relaxa på kvällen, bubbel med bubbel kanske. Underbart. Det behöver vi.
Berättar allt när jag kommer hem, nu blir det familjemys innan mamma åker bort över helgen.
Tog ett varmt bad nyss, hade sån magvärk.....nu är jag trötter så blir en tidig kväll.

Ser fram emot i morgon, hoppas det blir som vi hoppas.

Ha en fin helg goa vänner.

Kram

Ideer och minnen

2010-09-01T11:58:00.003+02:00

Det är mycket nu, ligger och vrider mig om kvällarna och tänker, grubblar och får ideer. Då har jag gått en dag och planerat och jobbat redan. Det verkar som de bästa tankarna och ideerna kommer kvälls/nattetid. Måste ha ett block intill sängen....
Nu planerar vi nya lokaler, nya projekt och ska på mycket utbildningar. Idag är jag taggad.

Läste nyss tre rapporter ang unga som säljer sex. Mycket intressant och viktigt. Ska fortsätta mina ideer och samverkan i de olika projekten.

Ni kanske som mig har läst om den unga tjejen (17 år) som blev mördad av en man som utgav sig för att vara fotograf. Det tog mig tillbaka till förr, till livet med "han".

Vi träffades ungefär på det viset och det blev för mig ännu värre skuld, jag fick skylla mig själv. Jag hade jobbat som värdinna och fotat lite och det var något han fortsatte göra med mig/mot mig.....mot min vilja. Det blev inte längre fina bilder utan mer naket och "porrigt". Han fotade/filmade även när mig under övergreppen. Även fler gjorde det. Det gör mig äcklad att ligga i någons skåp. Kan ju hoppas de slängt de när de förhoppningsvis sett "han" i tidningar och tv.
Det var också något han fortsatte med, han skulle starta modellagentur. Jag och hans två vänner var då helt förblindade av honom, trodde allt han sa och allt lät så bra. Men i själva verket blev det aldrig bra och antagligen ville han ha kontakt med dessa tjejer för andra saker.
Det slutade illa för en del men vi överlevde. Vi blev inte mördade som denna unga Johanna, läs här.
Så tragiskt, så hemskt.

Jag tänker tillbaka och antar att jag kanske inte varit här om inte kvinnan den dagen anmälde honom, om det inte kom i media, om jag aldrig anmälde. Om jag aldrig lämnade honom....
Så glad att jag är här:)

Nu finns det många o kämpa för så nu ska jag jobba vidare.

Kram på er fina därute

Känslorusning...

2010-08-29T11:25:00.003+02:00

I helgen blev det tydligt. Tydligt att det lever kvar i en. Även om jag kommit långt tror jag att jag får leva med vissa känslor.
Detta med närhet, det är svårt. Jag är väldigt fysisk av mig, har alltid varit. Tycker det är mysigt och kramas, att känna någon nära. Det med sex går numera rätt bra, även om man ibland får sina attacker och minnen. Att slappna av kan vara svårt, trots att man har trygghet runt sig och man vet att man kan och får säga nej. Att man respekteras trots det.
I fredags var jag helt ensam, mannen jobbade och kom hem idag, söndag. A var hos min syster och kille och E var hos mina föräldrar. Hade hela dagen fullt upp för att på kvällen mysa ihop i soffan och äta gott helt ensam. På lördagen kom föräldrarna med barnen, de hade haft det sååå mysigt. Vi gick på marknad och hade en mysig dag. Inga minnen eller tankar. Vi fikade....och mamma kramade mig, länge och tog ett grepp om mig som fick mig att få panik. Känslan kom helt plötsligt, ingen förvarning....fick panik. Det bara sköljde över mig. Kände mig fasthållen och närheten blev oerhört jobbig.
Jag brottade mig nästan ur greppet och rusade iväg och sprattla. Jag vill inte, släpp mig, jag får panik sa jag.
Både mamma och pappa förstod vad som hände. Det gör ont att se deras ögon, att "det" inte fått lämna deras dotter. Att jag fortfarande har det i mig. Jag såg smärtan och sorgen.
Det kändes lustigt att känslan kom just då, med just mamma. Den kvinna som antagligen älskar mig mest på denna jord.
Jag brukar kunna krama om vänner jag träffar, mina släktingar och familj utan problem. Antar att jag då går in i kramen självmant, vet vad om ska hända. Jag har kontroll. Denna gång blev det hastigt och det fick mig nog att reagera.

Det är vissa stunder man blir ifattsprungen av det förflutna. Som förra helgen då jag gick hem från affären på kvällen. En ljummen, underbar kväll. Det var knäpptyst, inga bilar, inga ljud....bara vinden och tystnaden. Det sätte igång känslor och tankar. Och utan att veta om det började jag gråta. Det liksom fyllde hela mig. Det var känslor från det mesta, men mest var det en frihetskänsla och ett lugn. Jag var lycklig. Jag tror det behövde komma ut. Det var länge sedan tårarna fanns hos mig. Det var behövligt! Den stunden var skön och oerhört viktig. Kom hem och sa:- Jag började gråta. Han höll om mig.....jag ville bara få ur mig allt. Stillsamt lät jag det komma, svärmor fanns i rummet intill. Och det var ju inget, var ju bara glad.

Så detta med känslor är svårt ibland. Det kommer ibland oväntat och plötsligt och man undrar varför nu.
Det är skönt att de runt mig vet hur det är, så de förstår mina känslor och ev utbrott. Tack för ert stöd.

Nu e barnen med pappen i badhuset, jag ska jobba lite. De behövde lite ensamtid.

Kram på er

Önskar jag bestämde:)

2010-08-25T14:51:00.005+02:00

Har suttit och letat lokaler och håller nu på med vår skolampanj.
Det finns mycket att förbättra, mycket att göra. Jag önskar det hände mer, att det var en prioriterad fråga. Nu är det många som lever i det tysta, kämpar i det tysta. Alltför många. Att tystas är hemskt, när ingen frågar, när ingen vågar göra det. Då är det som man inte finns. Man lever i en bubbla, jag mot dem. När vi inte frågar för vi är rädda för svaret är det fegt och oerhört egoistiskt. Våga fråga! Om ni tycker det är svårt och jobbigt, vad tror ni då människan ni möter som har varit med om något fruktansvärt tycker?

Vi behöver ökat stöd de till som utsätts för sexuella övergrepp, både tjejer och killar. Hetro som hbtq personer. Det ska inte spela någon roll var i landet du bor eller hur gammal du är.
Vi behöver ett kunskapscentra.
Vi behöver samverka mer och bättre. De som får pengar borde följas upp så man kan se vilka man samverkar me. Idag fungerar inte samverkan alls på många ställen. Man tänker på sig själv och sin verksamhet istället för offret och den som behöver oss mest.
Vi behöver förebyggande arbete med ungdomar när de redan är unga. Får att nå alla ev offer och gärnings"män". För att prata med dem, inte om dem.
Vi behöver en handlingsplan för att de som sitter av straffen de fått inte kommer ut som samma personer. Så de får "hjälp".
Vi behöver kunskapsspridning, för ungdomar, föräldrar, personal. Där kan skolan göra mycket. Häromdagen stod det att många var rädda för att börja skolan igen, för kränkningar av olika slag. Det händer på fritiden också och vi en var har ansvar likaså våra föräldrar men detta händer också skoltid och vi måste finnas där för ALLA elever och stötta dem. De ska inte behöva vara rädda för att gå till skolan. Nätet är underbart men det kan även finnas farligheter där. Att informera om vad som är lagligt, vad som är ett övergrepp borde vara självklart på alla skolor då datorer finns där. Man vill ju inte bli anmäld som Bjälstad kommun eller? Likaså poliser, advokater. Låt ungdomarna prata sitt språk, döm dem inte efter hur de pratar. Det är det de säger som är viktigt. Likaså förståelsen och bemötandet är så viktigt.
Vi måste prata med våra barn, om kärlek, sex, respekt. De måste vet att vi finns där både i roliga stunder men även i svåra.

Idag sviker vi offrena, hela samhället och vuxenvärlden gör det. Vi har ett ansvar.
I en undersökning står det klart att 20 000 ungdomar sålt sex, minst en i varje klass har utsatts för någon form av sexuella övergrepp. Våga göra något, våga lyfta frågan. Det kan inte slopas under mattan för att det är tabu.

Läste lite nyheter, en kvinna våldtogs av en man som klättrade in genom fönstret, en annan blev utfryst och mobbad via nätet för hon inte ville klä sig som hora (på en fest i skolan skulle killarna klä ut sig till hallickar och tjejerna horor, lärarna hade sagt påskkärringar o hare). Unga pojkar i Afganistan som säljs som sexslavar till rika män. Man slutar aldrig förvånas....

Idag vill jag vara politiker och ändra saker, jag vill vara rektor och bestämma föreläsningar.....jag vill så mycket, idag som alltid:) Och ni får se mer av mig, det lovar jag. Pratade med fem underbara personer igår, Carolina, Petra, Anna, Janne och Linda J. De finns inom kommunen samt olika organisationer. Jag är tacksam för er och att ni är så öppna med samverkan och sätter den utsatte främst, vi är på samma spår. Underbart! Tack, ni ger mig ork och kraft att fortsätta.

Märkte ni att jag var het idag? Tar med mig min energi till i morgon hoppas jag. Då kämpandet går vidare.
Ta hand om er och varandra.

Kram P

Ful gubbe och döden

2010-08-22T14:40:00.004+02:00

Det är ju ingen som kan se på någon att man är en pedofil, eller gärningsman på något sätt. Har många gånger skrivit att en våldtäkts"man" och sexköpare kan vara din granne, en klasskompis och chef. Många gånger är det den trevliga personen vi inte trodde sånt om.
Men man varnar ändå för de fula gubbarna, de med söndriga slitna kläder, halv eller helalkisar, de med håret i ett enda burr. De som sitter på parkbänken eller hoppar på oss från en buske. Vi varnar inte för de vanliga trevliga killarna (för det är ofta män vi varnar för), de vi träffar i skolan/jobbet eller på fest. Eller de vi möter ute på gatan med fru och barnvagn.
Varna får inte betyda skrämma. Det är en avvägning, svår ibland. Tror vi gör bäst i att prata om vad som kan hända och att vi då har den kunskapen att de kan vara vem om helst. Att vi har en öppen diskussion och vet vad våra barn, vänner gör.
Att de vet att vi finns där i vått o torrt, även om det händer. Och då inte ge dem mera skuld.

Detta har jag tagit upp förr och nu till grejen...

Vi var på festival i helgen och inväntade barnens farmor (trots att det inte är Almas riktiga farmor ser vi det så) vid ett bankomatuttag. Alma höll på att hoppa från en bänk o jag satt på andra sidan, med ryggen mot henne. Det var dag, mycket folk....jag hörde henne säga nej. Hon kom fram till mig, jag vände mig om och såg just denna fula gubbe. Denna gång var han inte normalt klädd, som en svensson utan var den snuskige, sunkiga fula gubbe många varnar för. Jag frågade vad han sagt. - Han frågade om jag ville hoppa upp och rida på honom och följa med så skulle jag få glass.
Jag blev tyst, trodde inte det var sant.
Hon sa då - Jag ville ju följa med på ett sätt, jag ville ju ha glass.
Jag blev ännu stummare, kramade henne. Sa (igen) att hon aldrig får följa med någon hon inte känner, att det var bra att hon ej gjort det. (hade ju sett det men nästa gång kanske hon skulle va själv).
Ville springa efter honom och slå honom, men det får man ju inte....:) Men ack så förbannad jag/vi var.

Jag fick ett prov på att det kan självklart vara fula gubbar som beter sig också men vad som är mest skrämmande var: Om en sån ful sunkig gubbe nästan lyckas få med sig min 8 åriga dotter hade en välklädd, trevlig kille/man/kvinna haft det ännu lättare och kanske lyckas.
Usch, oroande. Vill inte oro eller skrämma henne men pratar om henne om det ibland. Likaså respekt och ett nej är ett nej. Kan vara småsaker som om lillasyster inte vill kramas o säger nej. Att respektera varandra och deras kroppar, tankar och känslor.
Jag tror inte jag skrämmer dem, för vi pratar så mycket roligt också. Det får inte bara bli hemskheter. Jag hoppas de kan prata med mig om allt. Än så länge känns det så, vi har en bra relation. När de mår dåligt eller är ledsna över något berättar de vad som hänt. Det känns bra, att sluta sig är inget bra....i know. Även om föräldrar inte behöver veta allt ska de veta att de kan prata om allt om de vill.

Apropå de så var vi på kyrkogården igår. "Hälsade på" min farmor och Theo. Det var känslosamt, några tårar kom. Likaså tusen frågor från en nyfiken och lite ledsen Ella. Vart är de nu? När kommer de upp från marken? Hur kommer de till himlen? Är de ensamma? Varför dör man? Pust vilka frågor.....som vi försökte förklara på bästa sätt. På vägen hem var det två småtöser som grät och tänkte i baksätet.
När Ella skulle sova grät hon igen och sa till sin pappa: Jag vill inte att Theo ska vara död, jag vill leka med honom. Jag vill inte dö, vill inte ligga själv i jorden....lova att du är där då pappa.
Vad säger man? Vad vet man om döden? Jag vet bara vad jag önskar.... Och hon verkade nöjd med svaret.
Det är svårt och prata om svåra saker men också viktigt. Vi kan inte skydda barnen mot allt även om man vill.

Så helgen har upptagits av en ful gubbe och döden som samtalsämnen. Nu ligger jag halvdålig i sängen. Ont i hjärtat, vet ej om det är stress eller annat. Men ingen fara, barnen leker med pappa och jag får tid att vila och lyssna på deras gyllene skratt och lek. Den värmer hjärtat som snart ska må bättre igen. Nu lagar de mat och dukar, min kock och mina älskade barn. Love u!

Kram P

Ett straff - en hjälp? Eller kanske både och

2010-08-20T10:25:00.002+02:00

Polischefen överklagade ju sin dom, vilket inte alls var oväntat. De flesta våldtäkts och övergreppfall brukar ju överklagas och det får man nästan vänta sig.... Detsamma gällde mitt (våra) fall.
Det är ett tungt slag i magen för offren, att behöva dra allt igen. Gå igenom de raderade minnena och återuppväcka det hemskaste och mörkaste.
För mig var beskedet om överklagan jobbigt men ändå väntat och jag var förberedd. Tingsrätten var svår men ändå lyckades jag ta mig igenom det. Nämndemännen gav mig tro och hopp, deras ögon gav mig tillit.
Hovrätten kom att bli värre. Och jag önskar det vore/hade blivit annorlunda i en hel del där. Inte i straffet dock, det blev maxstraffet 14 år, men bemötandet där var kyligt, hårt och det varma hoppet och tron fanns inte på samma sätt i deras ögon. Stenansikten. Det är deras jobb, att vara neutrala och jag kan inte anklaga det för annat men det kändes i min kropp, själ och hjärta. Det sved och vred om.
Det jag såg var att mitt sexliv, kläderna fick mer plats i hovrätten. Min skuld. Det gjorde mig arg men jag behövde den ilskan för att orka.

Jag fick gå igenom allt igen, i minsta detalj....tårar, minnen och känslor jag inte visste om eller kunde hantera.
Trots detta behövde jag denna andra hovrättsakt. Det kan låta lustigt men att genomborra historian, att inte få välja vad jag skulle berätta och minnas och berätta ALLT visade sig göra gott. Det var tvunget att genomarbetas. Hade jag släppt det där hade jag nog slutit mig igen. Glömma, glömde....glömt.
Jag hade valt att inte prata om det förbjudna, det som ingen visste. Hade valt att berätta de "lugnaste" hemska minnena. Inte de vidriga, äckliga och hemska som jag nu kan nämna nästan utan att blinka. (kommer självklart mörka dagar me)
Visst gick jag igenom allt i tingrätten och kanske hade det räckt men jag tror inte det. Hovrätten var ett måste även för mig, liksom för honom. Jag är lycklig att det gick vår väg även i hovrätten och önskar tjejerna detsamma.

Dessa tjejer kanske inte känner som mig, eller ser de det inte nu. Jag förstod det först många år senare. Vi är alla olika och jag önskar bara de har bra stöd och sänder dem all kraft.
Så tjejerna har tuffa dagar, veckor framför sig av smärta och jobbiga minnen men jag önskar att det blir för dem som för mig. Att de kan ge något bra i slutet.
Det bästa hade varit om han erkände allt och de slapp detta från början....(det bästa vore självklart om han varit en bra man och inte gjort detta)

Det som behöver ändras är hur man ser på offrena, deras sexliv, klädsel och leverne. Där behövs förändringen. Ingen ska behöva känna denna skuld i rätten, tryckt ner i halsen. Tror det får många och backa, inte berätta allt. Detta gäller även hos polisen.
Jag är tacksam för stödet jag hade, annars hade jag kanske inte upplevt något positivt alls. Stödet är avgörande, de lyfte mig. Tack!

Nu kommer svärmor snart och mannen i em. Vi ska hämta barn, fika och äta gott sen festivaldags:)

Kram P

Politiker o polischef....som sagt de kan vara vem som helst

2010-08-19T19:31:00.008+02:00

En moderat anklagades för att ha gjort det, nu har två socialdemokrater även gått över gränsen och köpt sex, läs här. Nu verkar politiker tänka på annat än valet....får se vem som vinner och vad de kan ändra på både innanför deras egna väggar och i Sverige.
Dessutom fanns fru och barn med i bilden här. Som jag skrev igår, de ser inte ut och är på ett visst sätt.

Samtidigt överklagar polischefen sin dom, 6,5 år, han vill frias från flera våldtäkter, misshandel och koppleri och kräver dessutom att få skadeståndet till offren och sina advokatkostnader reducerade. Se här.

Just nu blir man bara för trött på allt, blä. Men får hoppas det kan leda till något gott, att människors attityder ändras, att det kommer upp på tapeten och mer görs.
Visst kan vi få önska det iaf? Mitt i allt tragiskt.

Kan ju uppmuntra med två fulbilder på mig (o en halvnormal), tog kort för en tidning som har en intervju med mig idag och kan bara inte va normal jämnt:). Och ibland måste man liva upp
allt helvete! (för mycket underbart finns också)

Kram P

Så fel bild....

2010-08-18T19:47:00.007+02:00

Artikel
Igår läste jag om en allsvensk fotbollsspelare som åtalas för att han köpt sex. Som om inte det var nog. Hans uttalande gjorde mig så trött.....Han sa: Skulle jag köpa sex? Om jag ska vara ärlig så har jag tusentals tjejer som jag kan få hur lätt som helst.
Skrämmande på två sätt. Ett: att en sexköpare ska vara någon om inte kan få andra och se ut på ett visst sätt, typ en ful gubbe. Det är helt fel bild av det. Det kan vara snygga, trevliga och ha välbetalda jobb. Din granne, familjefadern i affären eller din chef. Han kan ofta få andra, det är ju inte bara de som inte får nåt som köper sex. Jag vet, jag har mött dem.
Lika dumt är uttalet om att han kan få tusentals tjejer om han vill. Låter lite drygt och dumt va? Han har verkligen målat in sig i ett hörn. Det är inte en bra bortförklaring han kommer med direkt.

Jag antar att jag hade en bild av både prostituerade och sexköpare innan jag själv var med om det jag var. Den bilden finns inte längre, inte heler bilden av den lyckliga horan. I mitt arbete möter jag tjejer som säljer/har sålt sex och de flesta gör det som ett självskadebeteende. Många kommer också in i detta pga att något hänt innan, en del fastnar där av olika andra anledningar.
Söker uppmärksamhet, spänning sen är man i något ohanterbart. Och möter dessa "vanliga" män. Vissa värre än andra.

Så uttalanden som denna kan jag bara rynka åt. Likadant åt all okunskap andra människor har om övergrepp mm. De verkar veta, men har aldrig varit i närheten av det.

Nu har jag pyst ut lite frustration:) Nu blir det lite jobb och tv soffan. Barnen somnade tidigt, de har börjat dagis och tvåan nu ign efter ett långt sommarlov.

Kram på er

Viktiga stunder....

2010-08-15T15:07:00.004+02:00

Nu var det några dagar sedan, det har varit fullt upp med ansökningar, möten och planering för Novahusets höst. Spännande, tufft men roligt och nödvändigt. Ni vet att jag kämpar vidare och inte ger mig:)

Igår hade jag (vi) en underbar dag, först badade vi hela familjen och min syster med kille. Sedan blev det barnfestival med ponnyridning, hundagility, kaninutställning, barnteater, klättervägg mm. "E" njöt av att sitta på hästryggen igen.
Vi gick hem för att äta lite gott, sedan gick vi tillbaka för sånguppträdande, eldshow och fyrverkerier. Sedan blev klockan mycket för två trötta barn. Vi vände hemåt och lämnade många där som skulle se utomhusbio i värmen. "E" ville självklart ringa mormor och morfar för att meddela att hon var uppe lika sent som vuxna:).

Tack syster för en underbar dag och kväll:) A och E, ni är fantastiska och ger alltid er mor ett varmt hjärta.

Ibland kan man bli tårögd för "mindre", att vara nära mina barn, min familj och syster. Att lyssna på sång som gav gåshud, texter som bet sig fast.....
De som arrangerade allt hade satt upp facklor längst vattnet och kvällen var ljuvligt varm. UNDERBART! Då känner jag att jag lever och verkligen vill göra allt för att leva som jag vill de år man har. Man vet aldrig när det upphör.

Idag är det en vanlig söndag med mys och fix hemma, barnen har "beställt" spagetti och köttfärssås så snart blir det mat. Kanske en mysigt kvällsdopp innan mannen i morgon åker till jobb och veckan börjar på nytt med att va åtskida som en hel familj, skola, dagis och Novahus jobb. Det är mycket med det nu men ack så viktigt och roligt (förstå mig rätt). Det är dags för en skolkampanj nu.
Jag vill säga till er alla som hör av sig till oss, via mail eller msn, jag är stolt över er. Det är ofta ett svårt och jobbigt steg, men ni har gjort det och vi finns där.
Ni är alla värdefulla, ikväll jour igen....

Kram Paulina

Drömmar som biter sig in.....

2010-08-10T14:53:00.000+02:00

Jag vaknade av att allt det jag nyss, i drömmen, gått igenom var verkligt och "här". Visste knappt om det var en dröm eller på riktigt. Många drömmar är så. Hjärtat i halsgropen....dunkande. Rädslan nära och känslan från då är närvarande. Drömmen biter sig in, borrar sig fast och etsar sig kvar.
Inatt handlade det om fruktansvärt kränkande och förnedrande saker han och andra tvingat mig till. Det lustiga var att det var komiskt i drömmen, som ett "skämt". Kan vara så att det var skammen o skulden jag då kände som visade sig på detta sätt. Eller var det han som skrattade mig i ansiktet, att det jag var med om var "roligt" för honom och jag inte skulle bli trodd.
För mig var det aldrig ett skämt. Det var inte en mardröm.....det var verklighet.
Jag kan rysa...när jag tänker på då....kan rysa när jag tänker på drömmen. Urin, avföring, spott, slag, sex i alla former och i detta grepp.

En del av drömmen var sådan....en mörk tunnel av minnen, dock komiskt....(sjukt).

I den andra delen var jag i fängelset hos honom....min dotter var med mig....han sa det han brukade, han tittade på mig så som han brukade. Jag föll. Inte för honom utan för sättet. Ni som varit kära i den ni hatar vet vad jag menar. Hat o kärlek på samma gång. Det är en lustig känsla, svår och förklara för hur kan man känna så?!
Han använda sitt allt, och jag föll in i greppet, in i hjärntvätten och in i beroendet. Det var hemskt att vakna till, att vara där igen.
Att min dotter blev indragen i drömmen vill jag helst av allt glömma, hon trodde honom med....han skulle greppa taget,ljuga och hon skulle bli sviken. Som så många av oss blivit.

Fy och fä...tur var det bara drömmar men det är kusligt hur verkligt det kan kännas och vilka känslor som blossar upp inom en. Det blir återigen en påminnelse om de förflutna, som en ond cirkel som bara kommer tillbaka...

Fokus positivt och framtid. Fokus mig, fokus mina barn.
Härmed lämnar jag dig ännu en gång i sticket, går ifrån greppet. För det gör jag i detta nuvarande NU, jag lyckas med det. För jag måste, jag vill och jag kan!

Kram på er

En gång på nätet alltid på nätet...

2010-08-08T20:06:00.004+02:00

Jag läste om en tjej som fick samtal och äckliga mms på sin mobiltelefon, hundratals. Hon fick veta att numret fanns på en porrsida. Där stod även hennes adress och andra personliga saker om henne. Till slut anmälde hon detta, hade ip adressen, men det lades ner.
Ska man kunna göra vad som helst mot någon?
Det kunde hänt värre saker, de kunde kommit hem till henne. Det som hände var nog för att mer skulle gjorts kan jag tycka.
Läs om Elisabeth här

Kan bli så frustrerad på sånt här, man kan lägga ut bilder/filmer, skriva fula ord om någon eller ge ut nummer och adress, man kan till och med hota människor men det läggs många gånger ner. Även om de kanske inte ser hotet så känner "offret" många gånger det. Det känns "kusligt" att någon vet nummer, det känns kränkande att finnas på bild, man kan vara rädd.
Vem är någon och säga att det inte är så farligt eller ok?

Jag anmälde första gången när jag var på internet, utan vetskap. En film såldes och en biljett utlovades om man köpte filmen. Jag hade en hemsida....tydligen. En gång var jag på en porrsida, ansiktet syndes inte men jag visste ju. Han hade lagt ut mig.
Det är kränknande och när det läggs ner suger de musten ur en. Man får liksom känna skuld och skam samt att man inte är viktig och han ej gjort fel.....helt utan att någon sa emot. Det var så, det hade jag då fått bekräftat. Då vågade jag aldrig berätta om de värre brotten.

Nu i efterhand kan jag känna att just den anmälningen som ej gick vidare kan "skada" mig mest, jag kanske finns där ute....söker man noga lär jag göra det. Det kan aldrig släppa eller försvinna helt. Som sagt en gång på nätet, på nätet för alltid. Och känslan att veta det är svår ibland.
Jag hoppas man i framtiden (snart) kan "fånga in" de som sprider bilder/filmer, kränker någon med ord eller på något sätt lägger ut människor så här får ett straff. Att det inte längre är ok. Att man jobbar med det och förbättrar sig. För det kan förstöra väldigt mycket för en människa...hot eller inte.

Har i alle fall haft en mysig helg, mina systrar var här och en respektive. Vi firade min 8 åring för tredje gången:) Nu har hon äntligen blivit firad av alla. Vi grillade och åt gott, det är så härligt att ha alla samlade. Glad att de finns....
Nu blev jag nyss klar med en ansökan för Novahuset, pust. HOPPAS!
I morgon är det en ny vecka och nya tag. Jag är redo....

Kram P

Detaljer

2010-08-04T20:17:00.004+02:00

Just nu går jag igenom mitt liv, min historia i detalj. För jobbet och olika projekt.
Det smärtar inte olidligt utan att jag kan skriva om det. Det lättar istället lite för varje gång. Och för varje gång jag berättar om detta känner jag mig tryggare och får ut något av det istället för att stänga av och bara göra det.
Jag gör det självklart för andra men även för mig själv. Hade aldrig gjort det om jag var tvungen att stänga av känslor och händelser, om det var för tungt eller jobbigt. Jag hade inte då varit redo.
I mina detaljer kan jag känna dofter, känna smärta och andra känslor. Rädslan kan äta upp mig i minnet men jag kan då förflytta mig till nuet. Smutsen kan jag i dag tvätta bort, få den och hamna hos honom och männen där den hör hemma. Smutsen lämnar mig nu. Jag kan se saker framför mig som en film, som nu. Jag kommer ihåg.
Detaljerna kan hjälpa mig idag. Ibland måste jag se tillbaka för att kunna hjälpa och förstå andra. Ibland även mig själv.
Jag är säker på att man inte själv behöver varit utsatt för att förstå andra men jag tror att det i många fall kan hjälpa.
Sen kan man aldrig förstå en människa helt och fullt ut, vi är alla olika.

Detaljer kan vara jobbiga men det finns många detaljer i dåtid, nutid och framtid som värmer mig. De detaljer är viktiga, de är något jag inte vill leva utan.
Nyss la ja lillan, låg och höll hennes lilla hand, hörde hennes små andetag bli djupare o djupare tills hon somnade. Jag tittade på henne, log och kände värmen i bröstet, i hela mig. Kunde inte gå....låg kvar och njöt. En sån ro hon hade, den smittade. Att varje kväll få uppleva detta är värt kampen och den betyder mycket för min framtid. Den ger mig allt jag behöver.

Ron smittade även till stora flicka som nu läser. Med stolt blick ser jag henne, hon läser "Glad att vara jag" och "Visst får du gråta" böckerna, underbara böcker för barn som vi alla borde läsa. Om självkänsla, om att vi alla är unika och värdefulla.
Det är svårt att säga oss själva, det är också ofta svårt att ta emot när andra säger något bra till en....om väl självkänslan en gång gått vilse eller blivit överkörd. Det tror jag många kämpar med.
När jag gick i grupp fick vi i uppgift att skriva något bra om oss själva, något vi var nöjda med och något vi gjort bra under dagen....VARJE DAG! Herregud va svårt det var. Ärligt kan jag säga att vi var många som fuskade, det fick bokstvligt dra något ur oss. Vi var ju inget bra, hade inga fina egenskaper. Även om vi såg de fina egenskaperna hos andra såg vi inte dem i oss själva. De var väl gömda. Men ju mer vi pratade om det ju lättare blev det, och det kändes bra.
Vi borde alla ställa oss framför spegeln och säga till oss själva. - Jag duger som jag är.
Svårt men betydelsefullt. Vi är alla bra på något och vi är alla vackra och unika!
Det är viktiga detaljer som för oss framåt.

Försök redan nu ikväll, för det är du värd

Varför är det så svårt
att tro att man är bra?
Att känna att just jag
är den jag helst vill va

Någon annans kvaliteer
är sådant man bara vet
Men uppskattning från andra
tas emot med tveksamhet

Tänk om vi bara kunde
byta plats ett litet tag
O genom andras ögon
se oss själva för en dag

Då skulle du få veta
det du inte tror på nu
Att det är helt fantastiskt
att det finns någon som DU

Kram Paulina

Stödpersoner

2010-08-01T16:56:00.003+02:00

Beatrice Ask: Lätt att brottsoffer åsidosätts, läs mer här och om att få brottsoffer informeras om stöd, läs här.

Enligt lag ska man förmedla stödkontakt till ett brottsoffer och jag vet av egen erfarenhet hur viktigt det är med stöd på förhör, i rätten och bland andra myndigheter. För både mig och många tjejer jag mött/haft kontakt med har detta visat sig vara otroligt viktigt för att orka fortsätta och tro på sig själv och sin rätt. Utan stöd o ensam är man inte alltid så stark och det kan leda till att man drar sig bort, drar tillbaka anmälan eller tar sig igenom detta med en plåga....som hade kunnat lindrats genom en stödperson.

Polisen har ett ansvar i detta, inte bara ta fast förövaren utan ta hand om brottsoffren genom förmedling vidare. Men vi stödorganisationer har också ett ansvar. Att visa oss, så människor och myndigheter vet om oss. Visa oss i skolor mm. Vi kan inte bara sitta och invänta dem, vi måste ut och nå dem, visa oss och skapa en kontakt, ett förtroende.

Kram fina ni

Sex som självskadebeteende

2010-07-28T12:38:00.006+02:00

Många gånger vet inte de vi möter vad de varit med om, de kan även skydda sig själva eller slå ifrån sig traumat genom att säga "det var inte så farligt".
Skulden o skammen bär dem alla, de är tungt att bära dem själv.

När de vi har kontakt med eller mött på olika sätt som säljer sex eller har sex som självskadebeteende kan skulden vara extra tydlig. "Det var ju jag som kontaktade han, jag som erbjöd mig själv mm". De tycker då att de får skylla sig själva och att de bär ansvaret för det som hänt. Vilket inte är fallet.
Många återfår kontrollen säger de, de har kontrollen över det som händer (övergreppet). De kan iscensätta en våldtäkt men känner att de har kontrollen för de vet vad som komma skall.
Att ha sex med någon som inte vill är fel, hur det än går till. Man kan vara så rädd, nedbruten eller full att man inte kan/vill eller orkar säga nej. Man kan tycka att det är den enda jag duger till....så har jag också känt. Vilket inte är så lustigt.

Många av dem jag möter som sålt sex eller har sex som självskadebeteende har varit utsatta som barn eller tidigre i livet. De kan komma från trasiga familjer, vara ensam eller må allmänt dåligt pga något. Men inte alla. Vissa kommer från bra lyckliga familjer. En del pratar om en spänning i början, om uppmärksamhet/bekräftelse, andra om lätta pengar eller kontroll. Någonstans har det dock spårat ur, det som en gång var lätt och spännande kanske nu har blivit en katastrof som man inte kan ta sig ur. Vissa berättar om ett missbruk eller beroende. Många pratar om rädsla, skam...skuld.
Det är inte bara pengar man kan få, det kan vara cigg, kläder, alkohol eller kanske påfyllnad på mobilen. Sånt unga idag behöver och vill ha. Det som började med ett "bara" har nu blivit en mardröm.
Ibland ser de inte allvaret i det som händer, ibland blundar de för de. De är inte värda mer. "Det är bara min kropp de får"

Många ser på det inifrån sig själva men jag anser att det är viktigt att prata om det, för att få andras synvinklar. När man mår dåligt ser man det inte så klart, man ser inte sig själv värdefull eller viktig. Det behöver man höra. Det hade jag behövt.
Jag fick höra det till slut, jag började tro det och jag har fortsatt kämpa på för min rätt. Det tar tid, det tar kraft men ljuset och lättnaden efteråt ger hopp och jag inser att varje plåga varit värt detta Nu.

Bästa fina Caroline Engwall skrev idag på sin blogg
Var finns killarna?
Vi vet att det är fler unga killar än tjejer som säljer sex
Ändå syns de ingenstans
Jag har aldrig fått ett enda mail från en sexsäljande kille, medan breven från tjejer öser in.
Det är skrämmande
Vart finns killarna?
Och hur många känslor håller de inom sig

Det tål o tänkas på, vad tror ni?
Jag har fått endast ett mail från en kille. Vart fins ni andra?

Glöm inte detta....Ni är alla värdefulla och ingen har rätt att behandla er illa eller göra något ni inte vill.

Barnen är på äventyr med pappa o farmor i familjen, jag var tvungen o jobba lite. Nu kommer de nog snart, då blir det TACO. Gotti:)

Kram Paulina

Min prinsssa 8 år

2010-07-27T09:48:00.006+02:00

10:42 den 27 juli 2002.....minnen tar mig tillbaka.
Jag hade legat med förvärkar i två nätter, mamma var på plats. Det var hon som skulle vara med under förlossningen, då ingen far fanns "tillgänglig".

Jag hade under de senaste 6 månaderna jag var gravid försökt komma bort, komma ur från greppet HAN hade om mig. Hade gått på någon "avprogrammering eller avvänjning".
Jag hade försökt fokusera på mig, mitt barn och att gå vidare. Jag bar hans barn men då och även nu i efterhand har hon sen jag bar henne varit min. Vi har aldrig fått någon hjälp, något stöd eller tanke. Jag är dock glad för det, att han hållt oss borta med sitt dravel....(iaf nu)
Han har ju funnits som ett osynligt hot hela tiden, tills han åkte in men mer eller mindre ur våra liv.
Ena dagen skrek han, slampa, hora, du är äcklig, ingen tror dig och jag har koll på er. O andra dagar var det, jag älskar er, du bär vårt kärleksbarn, vi måste försöka för hennes skull, du är mitt allt mm.
Något som bet extra mycket på mig var skulden....han uttryckte sig så starkt att det var mitt fel att hon inte hade familj, vi var tvungna att försöka igen för annars skulle hon hata mig.
Det tog....för i mina drömmar har jag alltid tänkt att jag skulle leva med mina barn o dera far, som en kärnfamilj. Det gjorde ont, det sved o jag blev rädd.

Åter till den 27/7 -02....
Jag kände mig aldrig ensam eller svag, trots att jag inte hade någon man eller kärlek vid min sida. Jag skulle klara det själv, vi skulle göra det tillsammans, lilla kämpen i magen o jag. Tillsammans skulle mamma stötta mig igenom detta....denna förlossning.
Du kom ut, min lilla flicka. Du blängde med ett öga öppet, jag såg honom i dig men valde att se dig som en egen individ. Min egna lilla söta flicka.

Min skatt, mitt allt....Mamma älskar dig mer än allt

Jag höll dig nära, jag tog din hand, din lilla hand.....
Sedan dess har jag hållt dig i min famn, hållt dig i handen. Vi har burit varandra och jag vet att du fått utstå mycket som du som barn inte klarar eller är värd. Tyvärr har du fått vara med om mycket....det gör ont i mig. Men jag vet ändå att du är lycklig, du har en stor familj och du är älskad.

Ser på dig nu, lång och inte längre min lilla flicka. Du är stor o har vuxit till en underbar flicka med empati, full av kärlek och vilja. När jag nu tittar på dig ser jag inte längre honom på samma sätt, du är din egna individ full av allt det han inte hade.

Sen den dagen du såg ljuset för första gången gick jag in i en Alma värld. Det som hänt existerade inte längre, du blev min räddning, du blev min framtid. Ingen eller inget kunde ta det ifrån mig. När allt kom tillbaka till mig var du fortfarande min räddning min lycka. Det mörka tog du bort bara ett leende....ett första steg eller första ord. Det fanns alltid något att vara tacksam för, att leva vidare för. För du fanns hos mig....

Jag är stolt över dig!
Tack för dessa år, jag ser fram emot framtiden o vår tid tillsammans/Mamma

Nu bad sen kalas:)
Glöm inte att det e msn jour ikväll på Novahuset, lägg till oss på din lista så väljer ni själva när ni vill prata, om allt o inget.....

Kram Paulina

Att bli sedd....

2010-07-25T21:23:00.003+02:00

Ibland vet inte människor vad som döljer sig bakom de stängda ögonen, den vilsna blicken eller kroppen som går rakryggad och ser ut som vilken kropp och människa som helst. Det är lätt att gömma sig bakom ett leende, bakom likgiltighet eller tystnad...trots en smärtande insida.
Men det som smärtar mest, är att inte bli sedd. Att folk vet och ser men avsiktligt blundar. Man finns inte, de väljer att inte se, att istället blunda, de väljer en lätt väg.....en fri väg. Där allt ansvar o medkänsla har flugit ur deras händer....
Då känner man att man inte är värd någonting, inte viktig alls....inte värd att bry sig om. Det smärtar. Det kan hända än och det har hänt förr.
Tårar som man trycker undan, låter dem torka igen....rädd för att de ska falla och någon ser dem.
Även tårar som rinner, någon ser....tittar bort. Tittar åt ett annat håll, väljer även denna gången en lätt väg....för dem.
Visst ser ni
Visst förstår ni
Är det för jobbigt, för svårt, för tabu?

Att bära dessa känslor, denna smärta och sorg helt ensamt är olidligt....det äter upp en inifrån o ut. Jag har känt den alltför ofta, närgånget och påtryckt. Den stora klumpen inom en. Vi behöver alla någon o prata med, vad det än gäller. Så klumpen kan bli mindre....Vi behöver känna oss sedda o älskade. Tack till er som älskar och ser mig. Att bli sedd fullt ut är för mig ovärderligt!

Nu lite positiva ord o tänka på...

"Ur ingenting är allting möjligt"

"Bakom molnen finns alltid blå himmel"

"Njut av dagen, den går inte i repris"

Kram Paulina

Med nya steg....

2010-07-22T10:51:00.014+02:00

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden"

Det blir lite sporadiska inlägg nu under semestern, hoppas ni har överseende med detta:).

Ibland skulle man vilja radera minnen, få allt glömt, somna och vakna till en ny dag, ett nytt liv fri från det förflutna....de mörka, tunga och svåra.
Jag har nu lyckats komma över den där tröskeln, där livet börjat på nytt. Jag bär för alltid med mig minnen och det som hänt, men tack vare stödet runt omkring och bearbetningen har jag lyckats gå vidare.....
Mycket att hjälpen fick jag i polisförhören och i rättegången, det kan tyckas lustigt att en sådan fruktansvärt jobbig process kan leda till något gott. Men med tanke på att jag träffade Göran, polis, och Hans och Tore, målsägadebiträde och åklagare, gick allt så mycket bättre. De upplyste mig om vad som hände, vad jag hade rätt till och var under tiden ett oerhört stort stöd. Det viktigaste var absolut deras förstående och stödjande sätt. De kunde ringa bara för att se hur jag mådde, bekräfta min styrka och att jag gjorde rätt och att det skulle gå bra. De hade förståelse för hur jobbigt det var att prata om, tog pauser och sa dessa magiska värdefulla orden man innan och under hela processen behöver. Jag är er evigt tacksam!

Rättegången och polisförhören var så ingående i detalj, vissa händeser hade jag nog aldrig sagt till en psykolog eller någon annan om jag inte var tvungen som hos polis eller i rätten. Jag skämdes och det var så hemskt, pinsamt och äckligt. Då bar jag ju den bekanta skulden oc skammen.
Visst är/var det jobbigt (förjävligt, hemskt, fruktansvärt, pinsamt) att berätta och att jag var "tvungen" till detta, men vilken befrielse i efterhand. Det hade annars legat i mig och grott, vuxit för att sedan förgöra mig. Så kände jag och gör än idag. Det var nödvändigt och rensa ut allt.

Någon gång var också Göran, Hans och Tore tvungna att släppa taget om mig, efter rättegången började ett nytt kapitel i mitt liv där jag var tvungen att få stöd men även tvungen att faktiskt själv ta ansvar för det som komma skall. Hur vill jag ha mitt liv, hur gör jag för att komma dit.....
Han hade förstört så mycket så länge, inte ville jag förgöra mig själv? Nu hade jag ansvar, inte han att göra mitt liv "drägligt" och bra. Det tog tid att förstå, att ta sig ur offerrollen och bli en överlevare. Idag kan jag säga tack Paulina för att du gjorde detta.

Det krävde stöd, styrka, hopp men viktigast av allt vilja. Utan min egna insats vore det dömt att misslyckas. Ingen annan kan göra jobbet åt mig, det är mitt egna jobb.
Nu minns jag än. Jag kan se, höra, känna och minnas känslor, hoten, handlingar och dessa kränkningar. Ibland tynger de mig men ibland kan även de göra mig starkare. Att se vad jag lyckats överleva och ta mig ur.... Att se hur vackert allt runt mig är, att få uppleva detta. Ibland tänker jag på det mörka, det gör mig fortfarande ledsen och jag bär alltid en sorg.....över det som blev men även det som inte blev.
Det kan plåga mig i vaket tillstånd och i drömmar. Ofta kan jag ur detta få insikt och komma ihåg hur jag kände, vad som var viktigt just då....det kan jag nu använda i jobbet på Novahuset. Så jag vänder mycket ont till gott. Det andra detaljerna kan jag kräkas på, kan inte ändra det, kan bara försonas....med verkligheten och acceptera att inget kan ändras. Jag kan inte radera eller spola tillbaka banden. Men att prata om det är nödvändigt, att få ur sig det....pysa ut. Då är jag tacksam för mitt stöd, mina vänner och familj. Att de orkar, vill och kan.

Sitter idag på kusten, barnen och mannen är ute i båten och fiskar. Själv sitter jag i huset och ser ut över vattnet, huset och båtarna. Jag känner lugnet, jag kan nästan se det över trädtopparna hur det svävar över mig och in i mig. Andas in luften och ny kraft.
Snart får det bli ett dopp i det salta vattnet, lämna av skiten i vattnet och gå upp med nya tag:)

Ikväll är det msn-jour igen....tider på Novahuset. (alla behöver vi ibland någon o prata med, om vi varit med om övergrepp, är ensamma eller på något sätt mår dåligt). Vi har tystnadslöfte, för inga journaler o du kan vara anonym.

Ta hand om er ni värdefulla, fina personer.

Kram på er alla

Att finna hoppet....

2010-07-18T18:16:00.007+02:00

Jag fick en kommentar sist, en fråga om att lyckas gå vidare, min kraft och styrka. Vart denna förmåga kommit ifrån?
Det är en svår fråga, till och med för mig som gjort denna resa.
Ett steg i taget, att inte rusa och få känna är viktigt...
Ibland har jag stått handfallen, inte trott att jag kunnat gå vidare, inte kännt mig stark nog att ta ett steg till och kraften har verkligen sinat till botten. Men på något sätt har jag lyckats även denna/dessa gånger. Att kravla mig ur mörkrets tunnlar, fylld med hat, skam och skuld till mig själv, till andra och till livet....men jag kravlade, såg ljuset, såg hoppet....framtiden.
Någonstans inom mig fanns det hela tiden, ibland brann det svagt, nästintill osynligt. Ibland lös det starkt, då samlade jag energi, kraft och kärlek, för att orka vidare på de mörka stigarna som jag visste jag åter skulle vandra på, som åter skulle komma till mig.

Det är svårt att peka på just DET som hjälpte mig och tog mig vidare. Men några viktiga saker har varit stödet runt om mig, de fina vänner jag har, familj och framförallt mina barn. Barnen har räddat mig, de har fått mig se livet, att uppskatta det och vilja se mer. De har fått mig att "återuppstå" och komma igen gång på gång.
Livet är skört, jag tror att jag alltid tagit det för givet....inte levt fullt ut. Det är svårt idag med ibland, men jag försöker. Jag vill inte missa någonting, vill inte missa den blå himmel jag nu ser framför mig, vill inte missa fågelsången jag hör....inte heller vattnet som blänker där framför mig...det lyckas ibland skölja bort en del, få mig att skaka av mig det jag inte kan göra något åt. Födas på nytt....med ett gammalt liv och minnen men ändå som någon omstart, en överlevare.
Att vara så nära att mista mitt liv, att vara så nära att inte få ta del av allt får en att tänka om, att tänka till.
Det kunde varit värre, jag kunde varit död.....

Mycket inom mig har väckts, jag har känt de flesta känslor, för honom och det som hänt....jag har varit sviken, sårad, jag har hatat, känt medkänsla, sorg, jag har gråtit, skrattat och känt de mest lustiga känslor som finns. Tror det har varit viktigt att tillåta mig dessa känslor, bearbetat och få gå igenom dem. Fått älta, men ändå inte fastnat på vägen...fått hjälp att ta mig vidare. Hjälpt mig själv.
Det viktigaste, även om stödet runt om är otroligt viktigt, är resan jag varit tvungen och göra själv. Kampen, kriget och hitta kraft har varit något som kommit till mig....som sagt har den legat där, väld dold men jag valde att gräva fram den, tro att den fanns där. Jag valde kampen. Jag valde ta striden...för mig själv.
Jag tror att vi alla har detta hopp inom oss, vi måste välja att tro på det, tro på framtiden, att vi kan klara det och livet. Att tro och veta vi förtjänar mer.
Vi måste försonats med det som hänt...för oss själva. Inte tycka det är ok eller som om inget av det är viktigt och fruktansvärt utan förlika oss med att det har hänt och nu har jag ansvar för resten av livet. Han tog så många år, han förstörde så mycket men nu om jag bara ältar, bara hatar och bara trycker ner allt vackert slutar hoppet finnas....det bleknar. Har nog också tänkt att han inte är värd all tid, alla tårar. Han är inte värd något från mig....han ska inte få ta mer tid från mig. Den energin behöver jag till annat....så oviktig har jag gjort honom.
Nu har ja ansvar att göra det bästa av livet, att vända det hemska till något fint. För vi alla är värda ett liv fyllt med ro, frihet och kärlek (både att ge o få).
Vi är värdefulla och unika...
Jag har också försonats med de tankar och känslor jag haft, om skulden och skammen....om mig själv, min värdelöshet, oduglihet och äcklighet. Jag vet vem som bär skulden, ansvaret, jag vet att inget jag kunnat gjort hade hjälpt eller kunnats göra annorlunda. Jag vet hur det fungerar, jag vet att ingen har rätt till att göra det han gjorde. Jag vet att det inte är jag som är äcklig utan de saker han tvingade mig till att göra var hans sätt att trycka ner mig. Det var han och det han tvingade mig göra som var äckligt. På det sättet det gjordes.

En viktig sak har också varit att inse vad styrka är, den är inte att alltid bära huvudet högt, att le och må bra. Den är att visa sig svag ibland, att få vara liten och få tvivla. Det gäller att då acceptera dessa dippdagar och tänka att ja idag är en sådan dag....sedan tänka i morgon blir det nog bättre.
Låter lätt, som en medicin att ta och sen är allt klart. men det är jobbigt och svårt men det är också värt det och jag vet att vi alla har kraften. Vi alla kan... Vi måste alla tro det. Livet ligger framför oss inte bakom oss.....vi kan få det vi drömmer om, vi kan om vi vågar!
Kom ihåg att ni är värda det!

Kram fina ni

SVT morgonsoffa

2010-07-15T10:31:00.003+02:00

Här pratar jag o Beatrice Ask i SVT morgonsoffa om unga som säljer sex samt min historia...tio minuter lite kort men får ta det andra här i morgon:)

Kram på er

Svt:s morgonsoffa

2010-07-13T09:28:00.004+02:00

Så satt man på tåget igen, tillbaka till semester, familj o Öland. I morse var jag med i SVT morgonsoffa tillsammans med Beatrice Ask, vi diskuterade unga som säljer sex och jag berättade min historia. Jag var trött, nervös och fick hålla inne hostan hela tiden....men men det är det värt.

Minnen väcks, då det kändes för tungt, för mörkt och jag inte hittade någon utväg, inget slut på allt.
Det kändes då meningslöst, hopplöst....jag var tom.
Men jag kämpade....jag stred och jag vann. Idag är jag lycklig för det, det är det värt!
Jag ser tillbaka på tiden då jag ständigt var rädd, orolig....när hoten var över mig, i mig. När jag skämdes, våndades och kände skuld. Jag kände mig smutsig, som om någon doppat mig i en lerhög och jag inte kunde tvätta mig ren. Jag var nedtryckt, förnedrad, ensam med mina tankar och känslor.
Förstår nu hur viktigt stödet är, att ite bara få höra sina egna fördömande i huvudet, att få ventilera och få höra "sanningen". Om jag visste vad jag utsates för, hur "vanligt" det är, vart jag skulle vända mig, vad jag hade rätt till....
Det vill jag idag ge alla er, mina kontakter.

Det är mycket man önskar säga på de tio minuterna i tv, mycket som behövs göras och sägas. Återkommer mer om allt jag ville ha sagt:)
Kolla här o här för mer info o reportaget rapport gjort här. Mitt från i morse kommer så fort det finns ute.

Nu ska jag läsa en bok, planera den kommande dagen och njuta av vädret. Snart simmar jag i Ölands vattnet med mina barn, äter god picknick och njuter av nuet och att jag idag är där jag är.
Återkommer med mina planer, krav:) och önskningar kring sexuella övergrepp och unga som säljer sex .

Kom ihåg att ni alla är unika och värdefulla. Inget är någonsin erat fel....
Novahuset kör som vanligt msn jour ikväl kl 19-21, dit är alla välkomna om ni behöver någon att prata med.

Kram Paulina

Små ögonblick....

2010-07-12T13:37:00.001+02:00

If a coul reach up and hold a star for every time u made me smile, i would have the whole night sky in the palm of my hands......

Ibland kan allt som hänt kännas overkligt, är det mig det hänt? Är detta verklighet? Det försvinner även helt ibland.....det kan då kännas som något fattas en, är det inget jag borde vara orolig för, få ångest över, eller minnas?
Dessa små stunder betyder mycket, de kan infinna sig varsom och närsom. Just idag försvann jag från minnen och just "den" verkligheten och levde bara i nuet. Mina döttrar drog mig till detta nu, vi lekte, vi badade, vi mös....vi gav varandra kärlek. Små ögonkast, små ord och små kramar, de betyder ofta så mycket. Och för varje gång växer jag mig starkare....växer mig fri....växer in i nuet. Bara blicken av dem får mig le, får mig vilja så mycket, får mig o kämpa...

Tack älskade döttrar för att ni finns, er kärlek håller mig ovanför ytan. De lär mig se vad som verkligen är viktigt i livet och att det aldrig är för sent....det finns mycket kvar att leva för. Man får inte ge upp, det är vi alla för värdefulla för.
Även om mörkret kan omfamna och överskölja en ibland....
Då är det viktigt att tänka på dessaa fina ljusa dagarna, för de kommer igen....vilket åskvädr vi än gått igenom.

Kram P

Vad trodde hon skulle hända då?

2010-07-11T12:03:00.001+02:00

Sitter nu ute i ett underbart väder, sol och tryckande värme... Tankarna far i huvudet och jag känner mig levande. Älskar sommaren, friheten och ron som då infinner sig.

I morgon bitti skulle jag varit med på SVT i morgonsoffan. Prata om varför unga säljer sex. Men blev inställt för ett annat progrm om detta skulle sändas idag men gör ej de. SKIT! Viktigt......plus at ja e ensam kvar n när familjen åkt. Kanske blir i veckan ist.

Att få skylla sig själv får många höra eller vad trodde hon då.....som gjorde si och så. Sådana fraser verkar många ha lätt att kasta ur sig, som några tjejer jag haft kontakt med sagt. Men jag följde ju med honom hem eller jag drack ju så mycket. Också när det gäller att sälja sex, det var ju faktiskt jag som tog kontakten så får väl skylla mig själv.
Kom ihåg att hur det än började och blev är inget någonsin erat fel....det finns mycket bakomliggande. Ingen har rätt att göra något mot er som ni inte vill.

Madrass har många fått höra någon gång, av de man mött, sin "käraste", och kanske även sk vänner. Jag hatar dessa ord, jag ogillar allt skitsnack, fördömande och falskhet. Har själv utsatts för det. Det sårar långt in på själen och sitter kvar länge....
Har man som madrass, hora....eller vilka ord man kan använda inga rättigheter? Bara för man varit med många eller man tros ha varit med många. (kommer ihåg att det ibland räckte med att man satt i någons knä eller pratade med någon så hade man gjort allt....vissa gillade att sprida rykten)
Jag tycker det är hemskt o tänka och prata så och alla har enligt mig rätt att göra vad man vill med vem man vill, så länge ingen utnyttjas eller mår dåligt för det. Man har även rätt o tycka om vad man vill. Det gäller det mesta tycker jag, vare sig man är hetero, bi, homo, mörkhyad, vit, punkare, gillar och va singel och ha sex med olika eller kanske gillar hårt och "annorlunda" sex.
Det finns många som gillar och är på ett visst sätt, sen när det väl händer något dömmer vi ut denna och säger......vad trodde du då eller du får väl skylla dig själv eller blir de "bara" offer för skitsnack.
Vi alla gillar olika saker, olika människor och borde få göra det utan hela befolkningns nedvärderande.

Glöm aldrig. Att det inte är ditt fel, vad man än gillar, hur du än är eller varit....ingen har rätt att göra något mot dig som du ej vill.

Många av andras åsikter o attityder blev jag "offer" för i rättegången och man frågade vad för sex jag gillade, hur många jag legat med och hur jag var klädd.....o den städniga frågan varför gick du inte bara.....
Ja ni det får jag förklara en annan dag för er som ännu inte förstår det.

Nu förbereder jag mig för vm final ikväll. Ska njuta av de varma men behövliga vindarna som kommer till mig ibland med, så jag inte försvinner helt i hettan och solen. Ett svalkande dopp är ett måste idag:)

Kram P

Det händer inte mig....

2010-07-08T18:05:00.000+02:00

Ibland kan det "dåliga" måendet eller de mörka tankarna hänga över en som ett åskväder....det är tryckande, kvavt för att sedan brista, blixtra o dundra. Efteråt känner jag lättnad, jag kan andas igen. Frisk luft, nya vindar....nytt liv. Man behöver ibland dessa åskväder, för att rensa, för att känna, för att spola av sig. För att överleva!
Idag har jag spolat av mig:) Och känner mig nu stark igen....

Många har frågat mig, hur kunde detta hända dig (mig)? Och för många år sedan trodde jag nog aldrig det skulle hända mig. Man var som tonåring oslagbar, slog bort tankar med ett "det händer inte mig".
Jag reflekterande inte ens, tänkte inte tanken ifall om....utan gick min egen väg och trodde ingen rådde på mig. Vad kunde hända?
Då hade jag säkert tankar kring detta, o säkerligen någon fördom som i dag är långt bortsprungen....
Jag kunde inte se mig i ett förhållande där någon gjorde mig illa, jag var stark, ingen kunde få mig dit den ville om ja själv inte ville. Jag hade haft bra förhållanden, ibland kunde nog jag va lite bossig själv (ser jag nu i efterhand).
Var det därför skönt när någon tog kontrollen och bossade över mig? Jag vet inte.... det var hans sätt. Jag var kär i den person jag trodde eller ville att han skulle vara. Inte den han var och den jag såg.... Det är svårt att förklara, att älska någon man hatar och dessa två är olika fast samma person:) Låter märkligt och för många år sedan när inget kunde hända mig var det nog ännu lustigare..
Samtidigt som skulden o skammen följde mig, fanns även denna fråga om kärleken och vårt barn....
Idag har jag kanske inte hittat svaret helt men jag har accepterat de svar jag nu har framför mig och thats it. Skammen o skulden är begraven, tillsammans med mina ömkande och både bra/dåliga känslor för honom. Känner inget för honom, han är inte värd min tid o mina tankar. Det som hänt känns men inte med skam o skuld utan mer som ett konstaterande på vad han utsatte mig för och en suck. Det lever med mig, men har vänt det....han finns inte längre, men allt omkkring gör ju det. Mycket pga "vårt" barn och min familjs fortsatta liv.

Det är mycket som inte händer mig, det är lättae att slå bort tanken än att reflektera över, undra och faktiskt tänka på. Det är ofta först när något händer oss själva eller någon oss nära vi förstår. Både av gott o ont vet jag i dag mycket mer men händelsen i sig är inte värt det. Men å andra sidan har det nu hänt och jag måste se det som så, att jag har lärt mig något och kan hjälpa andra.
Jag kommer aldrig mer säga, det händer inte mig.....aldrig mer i något avseende.

Kram P

Beslut

2010-07-05T21:35:00.003+02:00

Många gånger har jag svårt att fatta beslut, jag tvekar, känner mig osäker på mig själv och min kapaciet. Rädd att misslyckas.... Jag vet att mina höga mål gör att det nästan alltid blir att jag misslyckas....höga krav.
Men ändå är jag glad o nöjd med mig själv, dit jag kommit och det jag gör.
Nu har jag fått ett erbjudande, vara med i en för mig stor sak. Ett nytt projekt som rör detta och jag darrar lite men är samtidifgt förväntansfull och glad.
Jag släpper oron och bara kör, det får bära eller brista. Man måste våga för at vinna:) Jag vinner oavsett på något sätt tror jag.
Att vakla är många gånger jobbigt o stressande....hoppas lite frid kommer över mig varje gång jag ÄNTLIGEN tar ett beslut som nu.

Har flera dagar njutit av sol, bad och mina älskade döttrar...vad vore livet utan er. Vi har haft det så mysigt, fina dagar, fina "samtal", många kramar o mys. Detta värdesätter jag högst! Njuter för fullo och lever i detta nuet. Att livet kunde bli så undebart:)

Citat
Frågan är inte vad som är meningen med livet utan vad som är livets mening för dig....

Var snäll mot vänner på vägen upp för du kommer möta dem på vägen ner

Kram Paulina

Öga mot öga......

2010-06-30T20:35:00.003+02:00

Efter inlägget igår tänkte jag på en sak, undra om de jag "träffade" finns med i några härvor eller vad har hänt med dem? Slutat, tröttnat, fortsatt.....blivit värre? Vissa såg nog "han" i tidningen 2005, när allt drogs upp. Löpet på både aftonbladet och expressen, sidor flera dagar. Först när han åtalades, sen vid domen och senare när han gifte sig (ja herregud de har han gjort med+fått mer barn).
Antar att någon vi "träffade" kände igen honom, någon kanske blev orolig och åka dit själva och vissa kan nog hejda sitt behov trots att de kan åka dit....
Det e lustigt, vissa var med mina ögon sett "snälla", harmlösa o ville inget illa. (förstå mig rätt). Kändes mer som de ville ha närhet, kanske inte fick sex annars.
Sen fanns de onda, som gjorde det av lust på annorlunda saker, det man inte fick göra hemma, de hårdhänta, förnedrande....de tändes av att plåga och att vara fler som dominerade tjejen(mig). De männen önskar jag får sitt någon gång och inte utsätter andra där ute.
Jag tänker ibland vart de blev av, dessa män.....

Idag läste jag att den första tjejen vittnade mot Göran Lindberg idag, öga mot öga. Tänkte tillbaka på vår rättegång...många har undrat om jag mötte honom i rättssalen eller satt i ett annat rum som man också tillfrågas. Det tycker jag är bra, vissa kanske inte vill, vågar eller orkar möta den åtalade. Jag tvekade kort, sen tänkte ja nej jag ska se honom. När han ljuger, när han försöker prata bort, jag ska möta hans blick o för engångs skull våga säga vad jag känner. Hur han ser på mig, vågar han se mig?
Så med nervösa steg gjorde jag det... Det är jag glad över, jag fick en annan bild av honom. Han var blek, ihoptryckt o inte alls sådär stor och "maffig" som jag såg honom i mitt huvud. Nu förstår jag att det var den bilden han ville att jag skulle ha av honom, för att inte våga säga nej. Det var den personen han byggt upp med sina knep. Stor och som ingen rådde på, oslagbar! Men i rätten var det jag som tog över....han var liten och ynklig och de runt oss trodde mig....de brydde sig om vad jag sa och jag växte åter in i min kropp. Tog Paulina tillbaka....

Många tankar och styrkekramar till denna tjej som idag stod öga mot öga med sin gärningsman och de andra i denna härva.....

Kram Paulina

Sekretess är hävd

2010-06-29T10:34:00.004+02:00

Sekretessen är nu hävd i fallet med polismästaren. Det tycker jag är bra så länge målsäganden skyddas. De ska inte behöva synas eller bli igenkända på någt vis. Det är det viktigaste!

Polismästaren är åtalad för fyra våldtäkter och ett försök till grov våldtäkt av barn. Också tio fall av koppleri och en lång rad sexköp.
Man har läst många citat som Göran Lindberg hävt ur sig. Ett rör att det var spännande att träffa en 14 åring (eller yngre tjej), att han inte förnedrat kvinnor. Han har också sagt att han tror att det finns kvinnor som är tvungna att sälja sex och så finns det dem som egentligen inte är tvungna, de gillar bara spänningen o kittlingen, lite extra pengar i tillvaron.
Vill han med detta uttal släta över sina problem? Eller tror han själv på det?

Känner igen hans resonemang, fick höra det själv på ungefär samma sätt av mitt x i rättegången. Han hade ej gjort något fel utan vi ville detta....han gjorde inga "onormala", kränkande och förnedrande saker. Var väl mer eller mindre vi som bad om det..... Detta använda han sedan för att få oss att skämmas och inte berätta för någon, att hata oss själva och ta på oss skulden.
Antar att många gör så i dessa fall.....det visar min erfarenhet iaf.
Tänk vad många härvor det finns i landet, där många är dolda.....som lever nu i det tysta. Dessa ensamma själar....

Det är ett problem, hans uttalande o verkligheten.....att många jag mött och vet om börjar sälja sex just för spänningen o kittlingen, de gillar uppmärksamheten de får och sedan.....kommer de inte ur det. Det kanske lockas först sen övergår det till hot, förnedring och de har inte längre kontroll. Orden de ger en först är som ett plåster, som en salva mot brännande sprucken självkänsla....eller tidigare händelser. Någon bryr sig.....
De orden bytts många gånger mot kränkningar o hot. Fast dörren kan stå öppen vågar man inte, kan inte gå därifrån....det är det många inte förstår. Detta grepp man är i. Och hur lätt man hamnar där...

Njut nu i solen, det är ni värda!
Ni är unika o värdefulla!

Kram P