söndag 30 januari 2011

Ny kämparglöd!


Sol, denna underbara sol. Har precis varit ute på en långpromenad i solen. Åh som jag längtat efter solen. Jag behöver solen och ljuset. Den värmde till och med, underbart.
Ljuset och solen ger mig ny energi, ny kraft och nytt hopp.
När man är ute och går kommer ofta många tankar upp. Det brukar göra det när jag kopplar av och lugnet infinner sig mer och mer. De senaste dagarna har jag haft en klump i bröstet, ångest klump. Det har inte hänt någo speciellt och tankarna har inte varit annorlunda men något är det. Det kommer alltid leva med mig, det har jag blivit medveten om. Det är som en svulst inom mig som inte går att plocka bort, ur mig. Jag kan aldrig bli av med den men jag kommer kunna leva med den. Det lär jag mig än, att hantera det förflutna och känslor förknippat med den. Det är ändå någon befrielse över detta, att ha kommit så långt att jag förstår och accepterar detta. Det är inte det stora problemet längre, inte det stora hindret. Det är inte ouppnåligt. Jag är där.
När jag inte kan ändra det som hänt var jag ändå skyldig mig själv att ta mig hit, bära mig själv över till denna sida. För att få ett "normalt" liv igen och leva som jag vill och är värd.
Även om jag helst skulle vilja ha allt ogjort så går det inte och det är det som ligger i botten för min drivkraft att hjälpa andra och förstå dem. Det hjälper mig mycket i mitt jobb. Tacksam är ett lustigt ord när det gäller hemska saker men jag är tacksam att jag kunnat vända det hemska till denna kraft. Både för mig och andra.
Klumpen över bröstet kan vara drömmar. Dessa drömmar som ibland, ofta, är så verkliga att jag känner mig tokig titt som tätt. När jag vaknar vet jag inte vad som hänt, vad som är verklighet och dröm. Det är skrämmande. Ibland kommer jag inte ihåg vad drömmen sagt men då påminner denna svulst och min kropp om detta.
Lugnet som jag ibland lyckas hitta kan vara skönt men de kan också vara väldigt påfrestande. Dels är det nog en vane sak, jag vet inte hur jag ska hantera lugnet men det kan även vara i lugnet allt kommer upp. Minnena, rädslan, sorgen , oron, känslorna och tankarna. Som jag skrivit förut kunde jag ibland lyckas begrava eller förskjuta allt detta. Jag ville inte minnas, kunde inte känna, hann inte bli rädd just då. Då fanns bara överlevnadsinstinkten tillsammans med skulden och skammen.
Nu när lugnet kan komma mer ofta kommer rädslan och känslorna över mig som en kall dusch. Vad var det egentligen som hände, som jag var med om? Det är jobbigt att hantera rädslan i efterhand när jag nu känner mig "trygg".

Men ändå hjälper solen och ljuset till nytt kämpande!
Hoppas ni får njuta av solen med fina ni. Ta hand om er.
Kram Paulina

fredag 28 januari 2011

Tillbaka

Ursäkta att det inte blivit så mycket inlägg på sistone, mycket med Novahuset samtidigt som mina två underbara döttrar behöver mig (och jag dem).
Jag kämpar fortfarande för er därute och känns som det går framåt med kontakter, fler volontärer och finansiering.

På sista tiden har jag inte tänkt så mycket på det som hänt utan blickar mest framåt. Det känns skönt. Kanske ett nytt kapitel.
Jag lär mig fortfarande att be om hjälp och att inte ta på mig för mycket samt att tillåta mina "dåliga" dagar att komma.
Det är svårt att hejda mig ibland, jag vill så mycket men ingen har kraften att själv göra allt. Men mycket kan man ändå göra. Känns overkligt hur långt vi ändå kommit på de två åren vi funnits, har hänt så otroligt mycket.

Idag känner jag mig stolt över det vi gör, stolt över alla som vänder sig till oss på Novahuset och stolt över de som engagerar sig i vårt arbete.
Ni är alla unika och värdefulla!

Ni som inte blivit medlemmar på Novahuset bli det, man måste förnya det varje år. www.novahuset.com
Du kan välja att vara stödmedlem eller medlem. Stödmedlem är gratis och medlem kostar 150 kr/år då får du ta del av utbildningar, konferanser och engagera dig mer fysiskt i Novahuset.
Ert stöd betyder så enormt mycket. Alla kan vi göra någonting.

Ska försöka att skriva snart igen och inte dröja.
Men finns alltid här om det är något....försvinner inte:)

Trevlig helg

Kram P

måndag 17 januari 2011

Rädslan

Aldrig trodde jag att jag skulle hamna där. Där i det tyngsta jag upplevt. Visst förstod jag att jag i mina år skulle vandra på oklara vägar och ibland gå vilse men inte att hamna där jag gjorde. Där andra kanske hamna men inte jag.
Jag såg mig inte bättre än någon jag var bara ovan vid det onda. Mina föräldrar är guld, likaså min övriga släkt, systrar och vänner. Mina ex tillhör (till den största del) av fina helt underbara killar/män.
Inte hade jag stött på allvarligare problem än att bli dumpad. Jag hade alltid fått kärlek, tillit och respekt från mina nära. Den mörka världen var långt utanför min skyddszon. Den var aldrig ens i tanken. Om jag någon gång hade det i tanken hade jag byggt up mina egna strategier men för det mesta lät det i mitt huvud "det händer inte mig". Och så ofta fanns de inte ens i närheten av min rosa fina värld kan jag ärligt berätta. Jag levde skyddat.
Trodde jag.....
Jag har tänkt tillbaka en del för att förstå mig och även andra bättre men också för det är nyttigt för mig. Att se att jag nu kommit långt, till "andra" sidan mörkret. Det får mig att känna mig stark och även som jag har något att tillföra. Eftersom jag nu vet att sexuella övergrepp inte är så ovanligt vissa tror.
I minnet har jag mött den otroligt rädda person jag var många gånger. Nu i efterhand när jag förklarar min rädsla eller försöker iaf inser jag hur svårt det är. Dels att förklara men också få andra att förstå den utsatthet man levde i. Har svårt själv ibland att föstå och minnas och då har jag ändå levt i detta.
Många gånger stängde jag min rädsla ute, jag tryckte iväg den för jag var för rädd för att vara rädd. Låter skumt men ville inte inse eller hantera verkligheten.
Jag kommer ihåg stunder jag satt som i chock, rädd att gråta, rädd att finnas och andas i överhuvudtaget. Jag var rädd att göra fel för det skulle då vara det sista jag gjorde. Och vad var fel?
Men minns även stunder då jag ej hann bli rädd, jag levde med det dagligen och hann inte reflektera. Hann inte inse faran jag var i.
Men rädslan kom tillbaka och många gånger har jag blvit rädd i efterhand.
Det är svårt att se framför mig nu hur nära döden jag varit. Det känns som jag sett döden i ögonen många gånger, ibland för att kunna ta den till mig men ibland för att skjuta bort.
Att vara i någons våld får mig idag att rysa, känna kalla kårar.
Man kommer långt med att skrämmas, man känner sig fängslad fast man inte är det fysiskt. Den ständiga tron om att vara övervakad, hotad och inte veta om detta är sista gången man vaknar, somnar eller ser dagens ljus.
Den osynliga kniven är lika effektiv som en riktig, de ord man kan lägga in i meningar som blir undermedvetna hot är som direkta.
Jag kommer ihåg att om:et var något oerhört påfrestande. Om något händer, om jag dör.....när blir det då?
Inte jag dödar dig nu, utan om någon gång......usch ilningar!

Idag är jag glad att åter fått kontrollen över mitt liv, jag får känna tycka och göra som jag vill. Jag tog den tillbaka där i rättssalen och för det mesta är styrkan med mig.
När den inte är där vet jag att den kommer tillbaka. Jag tror....
Idag kan jag finna styrka i det som finns kvar och inte fastna i det om varit och det jag förlorat.

Sexuella övergrepp är stort och brett och vi på Novahuset delar inte in det på något sätt men det är många olika "fall" vi möter. De som utsatts som små, de för överfallsvåldtäkter, av närstående (partner, pappa tex), vi möter de som säljs av andra, de om säljer sig själva och även de som har sex som ett självskadebeteende eller som något de kan/duger till. Det händer både online och offline, lägga upp bilder, kränkningar mm.
Det är ett viktigt problem och jag är glad åt att frågan lyfts lite nu iaf. Men än så sopas det mycket under mattan.

Idag fick jag iaf ny kraft att jobba vidare med Novahuset och vårt arbete. Tack Caroline, Linda och Lisa.
Bli medlem och stöd oss på vår sida.
Har du blivit utsatt eller känner du någon som blivit det: www.novahuset.com

Vi har mail och msn jour samt stödverksamhet. Vi har tystnadslöfte, för inga jounaler och du kan vara anonym!

Kom ihåg att ni är värdefulla och alla behöver ibland någon att prata med. Ensam är inte stark, jag vet!

Kram Paulina

söndag 2 januari 2011

Två steg framåt och ett tillbaka...

Något jag lärt mig är att det tar tid att förstå vad som hänt, acceptera det, bearbeta och på något sätt komma vidare. Kanske aldrig mer bli den man var helt men att bygga upp sig själv igen. På en del plan helt på nytt men vissa delar är ändå av det forna jag.
Man ändras men man behåller ändå vissa saker. Det jag ändrat mig på är både på gott och ont och jag får fokusera på det goda....annars kommer jag inte framåt.
Jag vet nu att jag inte klarar allt själv, jag ber om hjälp och jag visar mig svag. Detta har blivit min styrka. Det är starkt att visa sin svaghet. Jag måste få dala ibland, de gör vi alla.
Jag har lärt mig att hjälpa andra har gjort mig starkare, som person och med min historia men vilken känsla det också är. Att finnas där för någon som behöver.
När jag många gånger försökte öppna mig när jag var i detta eller straxt efteråt testade jag dem alltid. Jag behövde någon som orkade och klarade att lyssna. Jag sa lite....många kunde ej hantera detta, tyvärr. Vissa tyckte synd om en, vissa blev chockade....och jag hade bara sagt en liten del. Hur kunde jag då berätta det äckliga, smutsiga och hemska?
Många blir chockade över de antal som säljer sex, de som säljs i kopplerihärvor/människohandel, de som utsätts för övergrepp och våldtäkter. Vissa mer av tortyr och förnedring än andra. Många tror inte det händer men oj vad många mail och kontakter jag har. Dessa utsatta har många gånger inte pratat med någon eller har de det och inte blivit bemött så bra. Sen finns det självklart de som har bra erfarenheter av läkare, psykologer mm. Men de måste bli fler.
Jag kravlade länge nere i en djup mörk brunn, jag kom inte åt sidan jag kom inte upp. Men steg för steg....jag märkte det inte själv....tog jag mig uppåt. Hoppet brann någonstans, såg det inte själv men kroppen kände den inom sig. Nu flera år efter ser jag tillbaka på de förlorade åren men vet att de säkert behövdes. Tid att förstå, tid att acceptera och tid för återbyggnad. Nu vill jag leva för fullo igen. De dagar jag är nere gläds jag ändå åt att veta att jag kommer upp igen, det finns mycket ljus och lycka när jag är uppe. För dit kommer jag alltid igen och de mörka håller inte i sig som förr. Nu är det en kort stund eller dag i mörker och de flesta i ljus.
Som Gunde säger:) Ingenting är omöjligt!
Glöm inte att ni är värdefulla!
Förra året var en kamp, inom mig men även med Novahuset. Vi lyckades komma en bra bit nu detta år kommer vi komma ännu längre. Det är jag säker på. De som bestämmer måste prioritera detta och lyfta detta. Mer måste göras. Vi ger inte upp och vi kämpar för er därute!
Vi har tystnadslöfte, för inga journaler och du kan vara anonym i din kontakt med oss.
Kram Paulina
 
Blogg listad på Bloggtoppen.se