torsdag 30 april 2009

Ett "misstag" som räddade mitt liv

Sitter och skriver på klipporna, solen skiner och gör mig varm både på ut och insidan. Det är fridfullt, här kan jag känna lugn. Jag kan vara trygg och den glada lyckliga tjej jag egentligen är. Ingen kan nå mig här, ingen kan ta mig. Trygg...den tanken och känslan gör så jag ler. Njuter av den tanken och bara är. Börjar jag tänka för mycket börjar jag vända och vrida på saker, skrämma upp mig och känna denna utsatta känsla som jag så länge känt. Jag dröjer mig kvar i den fina trygga tanken, vill inte behöva gå hem än. Vill inte påverkas och vill just det jag gör varje dag, försöker ta tillbaka mitt liv.

Ofta när jag ler kommer mina flickor upp i tankarna, likaså idag. Leendet tar mig tillbaka till dagen då jag förstod att jag var gravid, att ett nytt liv växte i mig. Den dagen ändrades allt, den dagen räddade min flicka mitt liv. Det är så det känns än idag, hon gav mig inget val, jag var tvungen och komma bort. Hon kunde inte få leva med en sådan far.
Dagen hon föddes gjorde hon det igen, genom att finnas gav hon mitt liv en mening. Jag säger ofta att hon räddat mitt liv och jag tror inte jag levt om jag inte blivit gravid. Antingen hade han eller någon annan man tagit mitt liv eller hade jag själv tagit det beslutet. Inte för att jag ville dö utan för att komma bort och den utvägen skulle vara den enda jag sett då.

Många förstår inte hur man kan behålla resultatet av en våldtäkt. Jag kanske inte förstår det själv ibland när jag tänker tillbaka. Men nu finns ingen återvändo, jag ångrar ingenting, för idag är hon och hennes syster mitt allt, min räddning, mitt liv. Det går inte att tänka mig ett liv utan henne, kan inte ångra ett val som skulle innebära ett liv utan henne. Jag gjorde abort när jag var 16 år, kanske det spelade roll. Kanske spelade min envishet roll, visa världen att jag minsann kunde klara det eller var jag egoistisk och tänkte att hon kunde bli min räddning? Att hennes liv kunde rädda mitt? Hur tankarna än gick gjorde jag mitt val och det har visat sig gå väldigt bra. Allt jag gjort har varit för hennes skull, hon är älskad och trygg. För mig har hon aldrig varit ett misstag.
Sen den dagen hon kom till världen har det varit hon och jag mot världen. Tyst som e mus var hon när hon kom, ett öga var stängt och det andra var kolsvart och stirrade argt på mig. Visst var hon lik honom till utseende men där fanns ett hjärta och själ som minsann skulle likna mitt och det gör det.
De ögonen skrämde mig först, påminde om hans svarta arga ögon. Men jag vände det till att vi från den dagen lovade varandra att kämpa och älska varandra livet ut. Jag kan fortfarande se honom i henne och det är svårt, men när hon ler, när hon kramar mig eller bara säger nåt finns han inte mer. Hon är en egen individ, formad av mig, min familj och vänner. Hon är full av kärlek, empati och hopp.
Hon är vacker min lilla A (numera "stora"7 åringen). Jag tror hon är en blandning av det bästa hos oss. Hur hemsk "han" än varit mot mig är jag honom evigt tacksam för att han gett mig det vackraste som jag har. Med det sagt vill jag även säga att de han gjort kan aldrig göras ogjort och jag kommer aldrig glömmas, men jag vill inte förgöras av hat och måste ta mig vidare för att leva. Jag kommer fortsätta kämpa för att ta tillbaka mitt liv som jag såväl förtjänar.

Trevlig valborg
Kram

Viktigt för mig

Det är inte alltid lätt att prata om svåra saker, inte heller bli förstådd när dessa saker inträffar. För mig är detta ett sätt att bearbeta det som hänt, att visa människor där ute som varit i samma situation eller känner någon som varit där att det går att komma vidare. Jag skriver även för de som känner mig, så de kanske får mer inblick i mina tankar och känslor kring våldtäkterna och mina val. För att få mer förståelse för det jag inte sagt eller det jag sagt men som inte nått fram.
Att få utlopp för alla känslor och tankar har alltid varit viktigt för mig och säkert för många andra. I många år slöt jag mig, vågade inte berätta eller blev besviken när jag väl öppnade mig. Detta har satt sina spår, men har även gjort mig till den jag är idag. Att släppa min skyddsmask gör mig sårbar och även lite rädd, men för att se mig och tycka om mig krävs att hela jag får finnas.
Det värsta har redan varit, livet har efter flera år fötts på nytt och ler åt mig. Hoppet har kommit tillbaka och minnena gör mindre ont trots att de alltid finns där.
Jag har dagar av mörker men många dagar som inger tro på framtiden, ni kommer få följa mig på min väg. När motgångarna står vid porten och en knuff uppför backen behövs men också när jag lever igen och mitt hopp har borrat in sig djupt i mitt huvud och själ.

Jag hoppas vi ses igen
Kram Paulina
 
Blogg listad på Bloggtoppen.se